I Aladdin vet man i alla fall vad man får

Det var länge sedan jag såg Forrest Gump med Tom Hanks nu (och jag har nog bara sett den en gång), men jag vill minnas att den ansågs som en smärre sensation när den kom för 15 år sedan.
Mest pratade man om scenerna där man klippte in (med datateknik) huvudpersonen, den lite efterblivne Forrest Gump, i äkta filmsekvenser ur historien och han fick träffa John F Kennedy och en massa andra kändisar.
Sedan var det väl en rörande historia antar jag.
Men jag tyckte nog också att det var lite väl amerikanskt och sentimentalt och smetigt och med den där lite förljugna "alla kan lyckas med vad som helst i USA"-filosofin.
Nåväl.
Filmen gav oss ockå ett talessätt: Forrests mamma hade lärt honom att "Livet är som en chokladkartong. Man vet aldrig vad man får".
Antar att hon inte hade prövat Aladdin då, eller någon av alla de andra sorters chokladkartonger där det står vad som finns inuti. Eller är det så, att i USA står det inte på chokladkartongerna vad de innehåller och man kan få i sig vad f-n som helst?
Nej Forrest mammas talessätt är nog ett av de mer överskattade i filmhistorien.
Jag menar, till och med chokladkartongförsäljaren i Monty Python var tvungen att deklarera vad han hade för hemskheter i sina askar.



Jah Hollis

PS. För övrigt gjorde Woody Allen redan tio är före Forrest Gump sin "fejkdokumentär" Zelig om en man som fick träffa en massa historiska personligheter och där huvudpersonen klipptes in i gamla journalfilmer. DS.

Andra bloggar om: Film, filmer, Forrest Gump, Tom Hanks, Woody Allen, Zelig, Monty Python, Choklad, Aladdin, Bevingade ord