Vem vet vart tiden tar vägen?

Livet blev plötsligt mer komplicerat än jag hade tänkt mig.
Visst hade jag ett stressigt och påfrestande jobb tidigare, men frågan är om flytten av det till en ny arbetsplats har gjort saker och ting mindre tillkrånglade.
Jag funderade över det när jag strax efter klockan ett på natten mot måndagen susade fram över Linderödsåsen på väg hem mot Malmö.
Jag har förvisso förkortad arbetstid (eftersom jag jobbar så mycket obekväm arbetstid) och hyfsat betalt, men hur mycket ska man offra sig för att behålla ett arbete som också sliter på kropp och själ?
Kanske trodde jag i min enfald att det skulle gå att varva ner lite när man, som jag, börjar komma upp i åren, ta det lite lugnare och trappa ner på jobbandet.
Många skulle säkert avunda mig det jobb jag har, men kanske inte de här nya omständigheterna som tvingat fram en förändring som jag inte riktigt greppat än.
Och vem vet vart all tid tar vägen nu?
Vore det inte fasen så mycket skönare om man ensam kunde råda över den innan den börjar rinna ut?
Just nu bombarderas vi, främst från regeringshåll, med att det är arbetslinjen som gäller: arbete till varje mänskligt pris verkar det som.
Ingen talar om mer fritid och mer tid över för att umgås och att vara sociala varelser.
Somliga vet dock hur man ska fixa sin ersättning.
När chefer vill ha pengar verkar bolag som går på knäna villigt hosta upp miljonerna. Hoppas han kan ta med sig pengarna till himlen, för han lär väl inte göra av ned dom här i jordelivet.
Svenskt näringsliv verkar vara ett sjukt broderskap där det gäller att roffa åt sig så mycket det bara är möjligt.
Nej, lyssna på Sandy Dennys funderingar om var tiden tar vägen.
De är långt mycket vackrare än både silver och guld.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Arbete, Jobb, Fritid, Arbetslinjen, Pendling, Skåne, Malmö, Kristianstad, Ericsson, Näringsliv, Löner, Sandy Denny