måndag 15 november 2010
Det enda vi vet är att vi en gång ska dö
Ingen vidare munter rubrik på ett blogginlägg, det kan jag utan protest instämma i.
Ännu dystrare låter kanske den psalm i den svenska psalmboken som heter Jag går mot döden vart jag går.
Likväl är det sanningar man inte kan förneka, även om man inte behöver gå och grubbla i de banorna varenda dag.
Jag blev själv påmind om vår förgänglighet den gångna helgen då jag fick veta att en man jag jobbat ganska nära tillsammans med under flera år hade dött.
Bara några timmar efter det budskapet ringde min mamma och berättade att tant Irma, hennes bästa vän i ungdomen, hade dött bara ett par veckor innan hon skulle ha fyllt 90 år.
Båda dessa personer har haft en påverkan på mitt liv som jag aldrig kommer att glömma, var och en på sitt speciella sätt.
Alltid när jag som barn var i Stockholm på en radda sjukhusbesök var det tant Irma och hennes man som vi (mamma eller pappa, eller båda och jag) fick bo hos.
I tonåren åkte jag själv några gånger till Stockholm och då var det självklart att jag skulle bor där också.
Det var rätt fräckt och lärorikt att vara i storstan på egen hand och samtidigt ha ett tryggt hem att bo i mitt i smeten.
De senaste gångerna jag var i Stockholm tänkte jag varje gång att jag skulle skulle höra av mig, hälsa på Irma (hennes man dog redan för några år sedan).
Men som med så mycket annat jag har tänkt mig göra, så blev det aldrig av.
Och nu är det definitivt för sent.
Jah Hollis
Läs även andra bloggares åsikter om Liv, Död, Sorg, Musik, Imperiet, Bellman, Stockholm, Tulegatan, Jobb, Vänner
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det var tråkigt att höra att de gått bort. Döden är allestädes närvarande som du säger.
Tidigare i år gick min mormor bort och hon är den första jag mist.
Man får trösta sig med att när de gamla går bort, så gör de det efter ett långt och förhoppningsvis rikt liv.
Ja, det är tråkigt med död och det finns aldrig nog med tid och sista gången vet man aldrig när den blir. Jag pratade med en vän som förlorade sin syster för några år sedan och bertättade att jag fortfarande har svårt att förstå att min pappa inte finns mer. Han sa att man aldrig förstår, men man vänjer sig - så tror jag det är.
Det var tråkigt att höra!
Jag känner igen mig, gick själv och tänkte i flera månader att jag skulle skriva ett brev till min moster (vi brukade brevväxla då och då) men väntade för länge. Hon gick bort innan jag fick iväg brevet.
Jag tror inte heller att man någonsin förstår, bara vänjer sig och accepterar.
Ett ledsamt inlägg Jah. Å visst känner jag igen mig i dina funderingar.
Så mycket frågor förblir ju också obesvarade när man väntar för länge - sedan är det för sent, jag vet.
Skicka en kommentar