Man kan ha det roligare än att vara sjuk

I dag, onsdag, har jag varit sjukskriven för första gången på över tio år.
Jag fick ont i halsen i måndags när jag var ledig, och det eskalerade så att jag fick stanna hemma från jobbet i dag och jag kommer att göra det i morgon med.
I dag har jag varit mer eller mindre utslagen och mest legat och försökt att hämta mig på något vis (och känt en stöt gå genom kroppen varje gång jag behövt svälja).
Ändå kände jag lite lätt dåligt samvete för att jag var hemma, det är som sagt mer än tio år sedan senast det hände, och så tänkte jag på den där karensdagen som gör att jag säker kommer att få ut en tusenlapp mindre på lönen.
Nog har det varit så någon gång de senaste tio åren att jag skulle ha behövt vara hemma på grund av sjukdom, men jag har jobbat ändå.
Inte för att det här med karensdagen hotat att rasera min ekonomi, utan kanske mer för att man ibland är närmast oersättlig i de snålt bemannade arbetsorganisationer som tycks finnas på de flesta arbetsplatser i dag.
Men jag är övertygad om att många, på grund av karensdagen, går till jobbet fastän de inte borde det.
Högerpartiet som styr Sverige med stöd av några småpartier på samma kant har försökt (och till viss del lyckats) slå i oss att vem som helst i landet i dag har två val: antingen jobbar man (följer arbetslinjen) eller så lever man på bidrag.
Att de anser att det handlar om ett val förstår man när de säger att de vill uppmuntra (eller kanske tvinga) folk att ta ett arbete i stället för att leva på bidrag.
Det låter ju kanonfint (dessutom är det ditt eget fel om du inte har ett jobb), men det är många i landet som vet att det inte är så enkelt, att många tvingas leva på bidrag för att det inte finns jobb. Och att leva på bidrag är inget liv i sus och dus.
Nej, det är något sjukt i hela det resonemanget med sänkta a-kassor och karensdagar för att folk till varje pris alltid ska tänka på jobbet i första hand, men jag märker själv nu att det smittat av sig på mig när jag känner samvetskval för att jag blivit sjuk några dagar.
Ett intressant reportage om detta finns att läsa i Dagens arbete.

Riktigt så illa som det kan låta i Goin’ Down Slow med Lightnin’ Hopkins här ovan är det inte med mig. Det finns hopp om livet, även om halsont inte är någon höjdare, men det är inte som att drabbas av kolera på Haiti.
Lightnin’ Hopkins var för övrigt en av vännen Bob Dylans tidigaste förebilder.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobb, Sjukskrivning, Sjukdom, Karens, Karensdagar, Arbete, Bidrag, Alliansen, Arbetslinjen, Musik, Lightnin‘ Hopkins, Bob Dylan