Jag har en blogg och jag twittrar – @JahHollis – men jag har aldrig satt ett avtryck på Facebook trots att det är många år sedan (innan FB blev stort i Sverige) jag fick en inbjudan om att ”bli vän” på Facebook med en människa som jag redan är mycket god vän med.
Sedan dess har jag hållit mig ifrån Facebook, trots att jag hört många försäkra att det är ett bra sätt att hålla kontakt med folk, speciellt vänner, till och med de man tror sig ha tappat bort på vägen.
Och jag antar att de, en miljard eller vad är det nu, användare som i dag kommunicerar med hjälp av Facebook inte kan vara helt fel ute.
Kanhända blir det så att även jag ansluter mig en dag, det har varit nära många gånger. Fast då är väl FB på väg ut och jag får förgäves söka mina vänner där.
Och tack och lov går det ju faktiskt ändå att hålla liv i vänskap på många gamla traditionella sätt.
Brev och vykort. Hur många skickar sådana i dag? Jag skickar ett och annat vykort och brev skickade jag senast till min gamla mamma, som hör väldigt dåligt och ett skrivet brev då verkligen är en försäkran om att det jag vill förmedla går fram som det ska.
Telefon. Ja, bara de gångna tre senaste dagarna har jag haft långa telefonsamtal med två gamla vänner som jag inte hört på riktigt länge och en som det blivit alltför glest med kontakterna med under en tid.
Vi hade mycket att prata om och dessa telefonsamtal betydde väldigt mycket för mig. Gjorde mig glad.
Riktiga vänner och deras vänskap ska man vara rädd om, och kan man inte ses ansikte mot ansikte kan man i alla fall göra det till en vana och lyfta sin telefon och slå en signal.
Sedan kan man ju sikta på att ses ”på riktigt”, det är ju den överlägsna kommunikationen.
Jah Hollis
PS. Bilden är från Folkets Parks entré i Malmö, och där kan man få leta efter sin kära gamla cykel om man inte har stenkoll var man satt den när man gick in. Som man (ungefär i alla fall) kan få göra med gamla vänner. DS.
Läs även andra bloggares åsikter om Vänner, Vänskap, Kommunikation, Facebook, Bloggar, Twitter, Telefon, Brev, Vykort, Jah Hollis
11 kommentarer:
Ska inte bara skriva "jag håller med", vilket jag gör.
Är som du förstår inte heller med i Facebook. Argument som "ja, tänk jag fick kontakt med en kopis från gymnasiet som jag inte sett på 30 år" biter inte på mig. Har jag inte tagit kontakt med henne/honom på 30 år och hon/han inte med mig skulle jag knappast betrakta personen som vän.
Dessutom gillar jag inte missbruket av ordet "vän". En riktig vän finns knappast på FB, där det är en tävling hur många "vänner" man har. Har man färre än 100 är man uppenbarligen osocial.
Att ta kontakt per telefon är jag också urdålig på. Däremot är jag en baddare på att skriva långa e-mail, skicka vanliga pappersvykort och gratulationskort.
Å twittra gör jag inte heller. Är alldeles för långrandig för det;-)
Men jag bloggar ju, alltid nå't;-)
Jag har blivit dålig på att ringa och det kan ha med sociala medier att göra....troligen.
Facebook har jag varit med i några år och jag har fått kontakt med flera personligen genom det. Många vänner som jag umgicks med för massor av år sedan. Vi har på ett snabbt sätt via fb bestämt fikaträff och på så sätt träffats igen och tagit upp vår kontakt.
Det blir till vad man själv gör det till när man använder sociala medier :)
Visst är det en ny bild på dig själv där till höger? Kul - det blir mer personligt på något sätt när man ser hur en bloggare ser ut. Jag själv vill absolut inte ha min bild på Internet. Facebook undviker jag tills vidare.
Jodå, jag är med i facebook, men mest för att "alla andra" är det. Jag loggar in någon gång då och då, men inte blir det ofta och antalet "vännar" är inte så stort.
Jag gillar inte att "bli vän" med främmande människor som jag inte har en aning om vilka de är.
Telefonen är väl annars ett alldeles utmärkt sätt att hålla vänskapen vid liv. Att få höra rösten av en kär gammal vän överträffar facebook och mail flera gånger om. Och så får man ju svar omgående!
Ha en skön sommarvecka!
Kram, Ingrid
Tycker om man skall titta på just vänskap och kontakter kontra teknik slår kaffebryggaren facebook med hästlängder.
Här är varför jag vägrar skaffa facebookkonto.
http://kajsalisasblogg.wordpress.com/2011/09/29/intresseklubbenantecknar-nu/
Jag var negativ till FB till att börja med, men nu tycker jag att det är toppen. Jag vet vad mina nära och mindre nära vänner har för sig i sin vardag. De riktigt nära vännerna träffar jag förstås och pratar med, men tiden räcker inte alltid till att hålla sig uppdaterad om vad som händer i allas liv. Då är FB bra. För faktiskt är det väl ändå så, att det är de små vardagshändelserna som är större delen av livet. Och ännu bättre, jag har fått många av mina numera närmaste vänner genom FB :) Men jag håller med dig om brev och vykort. Finns det något som slår att få ett handskrivet brev eller vykort?
Oj, här har det hänt mycket! Porträtt och inlägg och hus och åsikter! Jag ger mig inte in på att skriva kommentarer vid varje inlägg, utan konstaterar att dina trissar är precis så där härligt vardagstrivsamma som de ska vara!
Vad gäller FB är det som med barnuppfostran, mest åsikter har de som inte har barn/är med på FB.
För egen del gick jag med för att hålla kontakten med internetvänner från ett annat forum (som jag lämnade) och då blev FB bara ett nytt internetforum. Vi umgås helt enkelt via nätet! MEN jag har också träffat många av dessa vänner IRL under åren, har fått 50 helt nya vänner som jag inte känt annars! Ovärderligt!
Så småningom började jag successivt släppa in andra vänner och vi har numera en tätare kontakt än vi hade förr.
Sedan finns de säkert de som samlar på "vänner", men den åldern passerade jag för väldigt länge sedan.
JAG trivs ypperligt på FB, men suddar mina inlägg och foton allt eftersom, vill inte spara det jag lägger ut - jisses, det har jag ju en blogg till!
Att skicka vykort till mig är däremot som att kasta pärlor till svin. Tackolov slipper jag nu många "soliga hälsningar från ..." som inte ger någonting. Skriver sällan vykort själv, bara enstaka till äldre släktingar som uppskattar något i brevlådan. Speciellt många telefonsamtal blir det inte heller, jag föredrar att träffa vännerna öga mot öga och det gör jag så ofta jag kan.
Hoppsan, så långt det blev.
Oj då! Det var nog mer gensvar än jag vågat hoppas på, och många intressanta åsikter om kommunikationen oss människor emellan.
Facebook har tagit över Internet! Jag är på Facebook, men använder det väldigt sparsamt. Och har bara några få "vänner." (19, tror jag dom är). Facebook är missbrukat, alldeles för många "spontana" inlägg, som aldrig skulle se dagens ljus om det inte vore för... ja, Facebook...
Tacka vet jag ett gammalt hederligt telefonsamtal. Vad säger du, Hollis, vi borde snackas vid! :-)
Jag håller med dig till fullo. Dock har jag Fb men har avslutat det en gång men föll för påtryckningar från andra :-( Jag är där sporadiskt men gillar det inte. Det bästa är väl ändå att träffas på riktigt som vi gjorde förr. Bra inlägg.
Hej Jah, så fint att man äntligen fått se din nuna. Speciellt som vi aldrig mötts IRL. För övrigt är just real life det rätta livet, och de verkliga mötena de bästa. Men jag kan uppskatta det avstånd som Facebookmöten kan innebära. Alltså, att man faktiskt inte ses och väljer om man vill delta eller inte, beroende på dagsformen. Jag tycker att Facebook kan användas på många bra sätt. Till exempel kan jag få info från bibliotek, Kino, affärer jag gillar, nördiga Facebooksidor jag nördat in mig på. Har du inte instagram? Det borde passa dig som är så förtjust i foton. Micke Slow är helt fast i det beroendet. Med framgång, får jag säga.
Skicka en kommentar