Ja, så har jag varit och sett Bob Dylan i Malmö ännu en gång. Tillsammans med ett gäng goda vänner, varav några är riktiga Dylanfreaks och några fick möta Mannen, Myten och Legendaren för första gången.Alla var supernöjda efter konserten (speciellt kanske jag, som fick min önskan uppfylld om att få höra "min" låt, The Ballad of Hollis Brown i en väldigt suggestiv version; som om Bob hade läst min önskelista på bloggen), när vi i väntan på att massorna skulle ge sig av gick in i en bar i Malmö arena och kollade första halvlek av VM-kvalmatchen mellan Sverige och Portugal.
Nu har vi gått över till sommartid och jag ska inte, av tidsskäl, analysera konserten närmare (det finns det andra som gör så bra ändå) , bara konstatera att vi hade en fin kväll tillsammans där i Percy Nilssons jättebygge.
Vi träffade allihop gamla kamrater och vänner och vi hann hem till Old Hell efteråt för att se Sverige klara oavgjort mot de lätt fallande portugiserna. Man bli alltid lika förvånad över att så vältränade och välbetalda stjärnor har så svårt att hålla ordning på benen.
Så hann vi med en runda till stamstället Pickwick med.
En närmast fulländad kväll.
Jah Hollis
PS. Vill ni se skarpare och bättre bilder från Dylankonserten, så ta en koll här. DS.
Uppdaterat söndag 13:15 sommartid: Nu har kamrat BV fått ut sina bilder från Dylankonserten på denna länk. Snyggt jobbat med tanke på att det var kameraförbud vid konserten. :-)
Andra bloggar om: Musik, Bob Dylan, Malmö, Malmö arena, Percy Nilsson, Fotboll, Sverige, Portugal, VM-kval
7 kommentarer:
Det är bara att gratulera, både till en fin kväll och att du har Bobby D som läsare.
Grattis - jag satt på elfte raden och hade skitljud. Nu försöker jag tygla min besvikelse.
Av bilden att dömma satt du på kortsidan?
jodå, det var till full belåtenhet även om jag - såsom varande novis som sagt - gärna hade "känt igen" låtarna lite mera. där vi satt hörde man honom sjunga lite grann som i en burk och det tog ett tag in i låtarna att förstå vilken låt det var.
Vad roligt att du fick en fin konsertupplevelse. Alltid kul att komma iväg lite också :)
Ha en fin vecka!
SFNB: Jag kan inte tolka det på något annat vis. Det är förvisso inte unikt att han spelar Hollis Brown, men det var första gången på den nyss inledda turnén. :-)
M: Jag satt nere på golvet på tjugonde raden, mitt framför scenen, och vi var åtta personer som alla var väldigt nöjda med vad vi såg och hörde.
L: Det var ju kul att höra. Jag kan lugna dig med att det inte alltid är lätt att direkt känna igen ens de mer kända låtarna, eftersom han ständigt tycks göra om dom undan för undan.
Dylan i lördags. Intressant upplevelse.
Varför gör han det här? Läste något om att han betalar dyra underhåll till sina ex – är det anledningen till detta ständiga turnerande? Han har inte kul. Han interagerar inte med vare sig bandkamrater eller publik. Han spelar som om det är något han bara måste göra. Inte ett spår av vare sig in- eller utlevelse.
Det enda fascinerande är den konsekvens med vilken Dylan tillåter sig att egentligen inte bjuda på något alls. Att inte ge. Att bara spela.
Lennart Persson tyckte att Dylan gjorde det bra. Sydsvenskan också. Stockholmstidningarna skrev också uppskattande. Du också, och Bengan.
Jag är förbryllad. Det var inte bra. En tvåa som högst. Ett rätt gubbigt band som nog kunde ha svängt rätt bra om inte Dylan hade gett sig själv en musikalisk pole position bakom den hockeyorgel han stod och duttade på hela konserten, i egen trotsig takt.
Rösten var helt ok. Det var inte genomuselt. Genomuselt var det på Christinehof för 20 år sen eller nåt. Men det var snäppet sämre än på Scandinavium med Tom Petty, och det var ingen märkvärdig konsert.
Dylan verkar inte vilja någonting. Han spelar igenom låtarna. Det blir tre extranummer och sedan släcks ljuset. Publiken försöker inte klappa in honom en gång till, utan reser sig och går. Jag ser bara tomma ansikten.
Kanske har ni som är positiva haft en bättre upplevelse, för att ni har sett något. Det har inte jag som sitter långt ifrån. Skärmar tackar Bob nej till.
Merparten måste haft ungefär samma upplevelse som jag. Man ser några figurer med hatt på hundra meters avstånd och det tar ett tag innan man inser vilken hatt som är Dylans.
Jag är rätt nöjd med att han slutar strax efter halv tio. Jag missar första halvtimmen men får se Sverige göra en bra Sverigematch.
Finns det någon annan artist med ett sådant handlingsutrymme som Dylan? Ingen begär något av honom. Han är förlåten redan från början.
Jag tycker nog att han är världens bästa låtskrivare. Jag fick ett djupt återfall för någon månad sedan och kan bli nästan andlös när jag inser hur många fantastiska sånger han har skrivit.
Är det denna vördnad som hejdar oss från att öppet visa vår besvikelse? Vi bara sitter där och tar till vara på smulorna. Själv kommer jag att minnas hans avslutande två danssteg som avslutades med en antydan till Jalle Lorensson-pose. Att han spelade Lonesome death of Hattie Carroll, som jag tycker är en riktigt bra låt, förstod jag först dagen efter när jag läste recensionerna. Och det är ok för min del. Jag begär inte att höra den i sextiotalsversion.
Men jag begär att han gör ett bra jobb. Att han anstränger sig, bryr sig.
Det är som om han håller på med en variant av tysta leken. “Jag ska aldrig säga något mer än tack och sedan bandpresentationen. Ingen i bandet får någonsin kommunicera med någon i publiken. Inget publikfrieri alls. Inget. Då får vi se om de verkligen älskar mig”.
Det är alldeles oerhört egensinnigt. Men är det inte lite barnsligt? Är det en naken kejsare som villrådigt åker runt på the never ending tour?
Måtte mannen få frid. Låt honom njuta av det han gjort, låt honom glädjas åt att skapa nytt.
Men dessa demoner som jagar honom ut på vägarna – hejda dem.
Micke Ringman
Hej Micke. En lång och intressant kommentar. Jag har ju lite annan syn på saken (tror till exempel definitivt inte att han gör det enbart för att dra in pengar) men jag hinner inte svara så ingående just nu. Jobbet kallar igen. Kanske återkommer jag med en ny kommentar eller ett helt nytt blogginlägg. Ha det!
Skicka en kommentar