Eftersom min vän BT mönstrat på igen har jag tillgång till hans lägenhet och hans stora fina platt-tv. Så i kväll blev det för första gången på väldigt länge en fredagskväll framför tv:n.
Jag återföll snabbt i gamla (o)vanor och zappade mig fram bland alla kanaler han har. Men jag fastnade för rätt stora delar av matchen mellan Rögle och AIK i hockeyallsvenskan. Det var jätteslagsmål vid ett tillfälle och dom pucklade på varandra så blodet sprutade och man fick skicka in folk att skrapa bort det från isen när fajten var över.
Hade någon gått lös på en annan människa på det viset ute på stan hade dom väl riskerat fängelse. Men nu blev det något matchstraff och några utvisningar till.
Kvällen avslutades med sista halvtimmen av britttiska kärlekskomedin Love Actually, som jag zappat förbi tidigare. Jag såg slutet mest för att min gamle favorit Bill Nighy var med som någon överårig popsångare.
Sedan var jag liiite intresserad av hur dom skulle sy ihop alla parallella berättelser i storyn.
Slutet var en orgie i kramande och pussande och kyssande samtidigt som Beach Boys God Only Knows spelades. Det kändes som om dom drog låten, en av alla tiders bästa poplåtar och som jag genom personliga upplevelser inte kopplar ihop med lycklig kärlek (snarare tvärtom), lite i smutsen genom att använda den till något slags billigt, sentimentalt effektsökeri.
Det skulle väl vara en feelgood-historia, men kändes till slut mer som ett riktigt pekoral, många duktiga skådisar till trots.
Huga, nu måste jag få min skönhetssömn; i morgon går hela lediga lördagen åt till jobbkonferens. Det kan säkert blir trevligt, med restaurangbesök på kvällen och bira med arbetskamraterna efteråt. Det är bara det att jag inte är mentalt förberedd och att jag nu behöver sova minst sju timmar för att palla med denna lördag.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar