Sommartoppen och Sommarbotten så långt

Äntligen!
På sextonde försöket kom det, denna pågående säsong av Sommar i P1, ett program som fick mig att riktigt spetsa öronen. Det har förvisso varit ett och annat Sommarprogram i år som varit intressant, men få har varit spännande eller genuint humoristiska.
Och få av värdarna har fattat att Sommar också måste bjuda på musikupplevelser om det ska var värt att engagera sig i.
Rätt typiskt kanske det är, att det var en musiker, Peter LeMarc, som stod för den första fullträffen. Hans musikval var oväntat, det var spännande, det hade inga konstruerade anknytningar till det han pratade om.
Han tonade inte i låtarna utan lät oss njuta av dem i deras helhet.
Och han bröt mot det jag tycker man inte ska bryta mot i Sommar; han spelade en låt där han själv sjöng och spelade. Men han motiverade det hela så bra, han hade så en god anledning att jag förlåter honom.
Jag har, till skillnad från en och annan vän vars musiksmak jag respekterar, aldrig varit någon riktig Peter LeMarc-fan även om jag kan gilla en del av det han gjort och kan förstå hans kvaliteter.
Men här framstod han som mycket sympatisk, en man med god musiksmak och faktiskt med ett mycket intressant resonemang mellan låtarna. Det han berättade var tänkvärt utan att han behövde skriva oss på näsan vad det var vi skulle tänka över.
Han var dessutom rolig och hade den nödvändiga distansen till sig själv och till det han pratade om.
Hans raka motsats var en föreläsare och författare (läs: världsförbättrare av den typ jag hoppas jag slipper konfronteras med i verkliga livet) som heter Fredrik Härén.
Han spelade väl tre låtar (på nära en och en halv timme!) och lite kvitter från pausfåglar ur radions arkiv.
Han hade nämligen (sade han själv) så mycket viktiga saker att säga oss lyssnare, att han inte tänkte slösa bort sin radiotid på musik.
Han påstod sig vilja hjälpa oss att förverkliga våra drömmar och det verkade som om han förutsatte att våra drömmar gick ut på att vi alla suktade efter att bli störst och bäst på något.
Han lyckades i alla fall göra det sämsta Sommar-program jag i mitt liv har hört.
Och jag har hört rätt många vid det här laget.

Jah Hollis

PS. Malmö FF spelade oavgjort borta mot Sundsvall. Toivonen, som sänkte Ljungskile senast, brände en straff. På det viset vinner man definitivt inte Allsvenskan. DS.

Andra bloggar om: radio, P1, Sommar, sommarvärdar, Peter LeMarc, musik, Fredrik Härén, fotboll, allsvenskan, Malmö FF, MFF, GIF Sundsvall, Ola Toivonen

Oldsbergs Sommarmusikval totalt urvattnat

I dag var det den, lite märkligt nog, så oerhört folkäre tv-mannen Ingvar Oldsbergs tur att vara värd i Sommar i P1.
Gillar man Oldsberg (och det gör ju många), så tyckte man nog det var ett bra program: säkert, tryggt, lagom underhållande med en lite fräckis instoppad (ingen ordvits!) och lagom engagerande, med en hel del nämnande av namn från en tid då Sverige var lite annorlunda än i dag kanske.
Lite "det var bättre på Lennart Hylands och Lars-Gunnar Björklunds tid".
Men musikurvalet.
Herregud, trist så att klockorna i hela landet måste ha stannat.
Oldsberg valde de där låtarna som mängder av sommarpratare genom åren valt före honom, folk som tycker My Way med Frank Sinatra, What a Wonderful World med Louis Armstrong och I Will Always Love You med Whitney Houston förmedlar storslagna känslor och fina ideal (alla tre artisterna för övrigt också stora missbrukare av både det ena och det andra).
Ett slags The Best of The Worst of Sommar i P1.
Om han ändå överraskat med att spela de här versionerna av låtarna:
www.youtube.com/watch?v=aLC3uT3aCoE
www.youtube.com/watch?v=VxCM9dellRs
www.youtube.com/watch?v=n5pkLab5Pew

Jah Hollis