Pizza. Man måste väl ha någon form av allergi, eller vara för liten, om man bor i Sverige och aldrig har testat denna rätt. I varenda håla finns det väl i alla fall minst en pizzeria om inte två.
I går kväll var jag ute med BT och T, gamla goda vänner som samlades för första gången på ganska länge och efter diverse resonerande över en del starka drycker kände vi att vi skulle ha käk.
Och det slutade med att vi hamnade på en pizzeria i Malmös turistkvarter, vid Lilla Torg. Samtliga käkade pizza och BT var tvungen att försäkra sig om att vi skulle få pizzasallad till (han hade blivit utan senast han var där och det gjorde honom inte glad).
Visst vi slukade våra pizzor (marinara för min del, vilket lär vara fel namn på den som bör heta frutti di mare) utan problem. Ingen kulinarisk sensation men mätta blev vi.
Men det fick mig också att fråga mig själv: Är det så gott med pizza, egentligen.
Normalpizzan brukar vara fet, salt och med inslag av sötma. Andra ingredienser är väl ofta konserverade och ger inte så väldigt mycket bidrag till smaken.
Är det det den där kombinationen fett/salt/socker (jodå det är socker i pizzadeg) som gör att det går ner så lätt (och att man ofta känner sig närmast övermätt efteråt)? Pizzasallad kan ju för övrigt kännas som om den är indränkt i flytande vägsalt om det vill sig illa.
Sedan har vi ju de vedervärdiga varianterna som kebabpizza och hawaii, som jag i allafall aldrig släpper in mellan tänderna.
Men tydligen behöver pizzan inte vara så fet, och den kan faktiskt vara en kulinarisk upplevelse.
Och att pizzerior kan ha kul namn, det visste vi ju redan, se på bilden ovan.
Jah Hollis
