Det finns musiker och det finns musiker.I kväll, fredag den 30 januari, spelade Rodney Crowell på KB i Malmö.
Jag känner honom mest som gitarrist i Emmylou Harris Hot Band och har en gång sett honom live med just detta Hot Band.
Men jag har hört en del av hans soloplattor och hört att hans senaste besök på KB skulle ha varit något speciellt.
Så jag cyklade upp till KB för det första besöket på mitt gamla stamställe på flera månader. När jag betalt och hängt av mig i garderoben avslutade förbandet, Will Kimbrough och Jenny Scheinman med orden "vi är strax tillbaka med Rodney Crowell".
Aj, aj! Det skulle alltså bli en akustisk afton när jag var inställd på lite god countryrock.
Men jag föll som en fura för Rodney Crowell, en låtskrivare, gitarrist och sångare av guds nåde. Violinisten Jenny Scheinman och gitarristen/melodikaspelaren Will Kimbrough föll inte långt från päronträdet: två musiker som var och en för sig skulle vara värda en biljett.
Crowell är född -50 och har varit svärson till Johnny Cash. Han har en del att berätta och sjunga om och han drar en publik som mestadels är i hans egen ålder.
Mogna människor. Tyvärr är en del av dom inte mognare än att de efter några öl inte kan hålla klaffen när Crowell och hans medmusiker drar en lugnare låt eller en låt fyllona inte känner igen.
Hoppas ni som tar chansen att kolla in detta formidabla musikaliska sällskap i Göteborg den 2 februari eller Stockholm den 3 februari (eller i Helsingfors och Oslo dagarna före och efter) slipper dessa amatörfyllon.
Jah Hollis
Andra bloggar om: musik, Rodney Crowell, Johnny Cash, KB, Malmö, Emmylou Harris, Fyllon, Störiga typer
