Sluta upp med larvet, snälla kinesiska ledare

I dag är det slut-OS-at i Peking och det är dags för en, förmodligen pampig, avslutningscermoni. Och diskussionen om huvida det var rätt att låta Peking arrangera OS, och om det har lättat på de kinesiska ledarnas hårda grepp om sitt folk, eller förvärrat det, lär gå vidare.
En sak är i alla fall säker: de kinesiska ledarna fortsätter att göra sig och sitt land till åtlöje genom en prydhet som man trodde tillhörde en förgången tid.
Nu tar det sig uttryck i att man ska censurera bort en textrad när Jimmy Page och Leona Lewis ska spela Led Zeppelins gamla lite småslippriga Whole Lotta Love vid avslutningscermonin i OS-stadion, Fågelboet kallad.
Raden som får kineserna att rodna är "I´m gonna give You every inch of my love".
Ja, herre je, att en gammal rockklassiker (med minst halva texten stulen från gamla blueslåtar) kan uppröra så.
Vad hade då hänt om 64-årige ungdomsförföraren Jimmy Page velat spela Led Zeppelins The Lemon Song?
Där går texten:
"Squeeze me, babe, 'til the juice runs down my leg
Squeeze me, baby, 'til the juice runs down my leg
The way you squeeze my lemon
I'm gonna fall right outta bed..."

Jah Hollis

PS. Tidigare har gubbarna i Rolling Stones drabbats av den kinesiska förhandscensuren. När de spelade i Shanghai för några år sedan fick de av moraliska skäl ändra några rader i några av de klassiska Stoneslåtarna för att inte sprida fördärv bland ungdomen. Förvisso fick Stones ändra texten i sin Let´s Spend The Night Together när den var ny för cirka 40 år sedan och skulle framföras i amerikansk tv. Let´s Spend Some Time Together fick det bli då. DS.

Andra bloggar om: musik, OS, Kina, prydhet, led zeppelin, leona lewis, Whole lotta love, The Lemon song, blues, Jimmy Page

Jah Hollis tillbaka i rampljuset

Malmö-
festivalen går mot sitt slut.
I kväll, fredag, är det avslutning med det traditio-
nella jättefyr-
verkeriet och sedan återgår rikets tredje stad till vardagslunken.
Själv var jag på Stortorget i går kväll tillsammans med säkert några tusen till och kollade in Flogging Molly, ett amerikanskt band med irländska rötter, inte helt olika Dropkick Murphys, ett band med i stort sett samma bakgrund och som spelade på samma plats i tisdags.
Flogging Molly var helt OK och verkade ha en stor publik som hängde med i deras punk-folk-låtar med rätt typiska irländska harmonier och melodier. En irländare jag pratade med som sett båda banden tyckte dock Dropkick Murphys varit strået vassare.
Men vi var helt överens om att båda banden lever i orginalets, The Pogues, skugga, en skugga det är rätt svårt att ta sig ur.
Kvällen fortsatte sedan i det iriska spåret med quiz på Fagan´s där det givetvis blev överknökat efter konserten. Men vi hade plats för vårt två män och tre kvinnor starka lag och bara en halv poäng efter vinnarna hamnade vi på en delad andraplats.
Det innebar tiebreak, eftersom Fagan´s generöst nog har priser även till laget på andra plats. Och det var undertecknad som föstes upp i rampljuset för att försvara lagets ära.
Och det gick faktiskt vägen och jag fick göra segergesten och ta emot vouchers för en pint var till alla lagmedlemmarna.
Inte så illa om jag får säga det själv.
Det är tävlingsnerver i klass med Jörgen Perssons det! Inte!

Jah Hollis

Andra bloggar om: malmö, malmöfestivalen, musik, fyrverkerier, flogging molly, dropkick murphys, irland, irländskt, quiz, öl, seger, jörgen persson, os