Dylans Fernandoz-faiblesse en olöst gåta

Jag hade tänkt mig att dra in till stan i dag och kolla upp en sak jag funderat mycket över.
Men det ruskiga väder som drabbat södra Sverige och därmed den pågående Malmöfestivalen satte stopp för det hela.
Den gångna kvällen, måndag kväll alltså, skulle dansbandet Fernandoz från Värmland ha spelat på den så kallade RWP-scenen i Raoul Wallenbergs park.
Jag vet inte om jag behöver upplysa om att jag inte hyser några varmare känslor för den utslätade typ av svensk dansbandsmusik som spelas på dansställen och i tv titt som tätt (ta inte illa upp ni som gillar denna typ av musik, det är inget personligt).
Nej, det som fascinerat mig länge och som jag undrat mycket över, är det faktum att Bob Dylan en gång lär ha sett Fernandoz på svensk tv och gillat det han såg och hörde.
Historien berättas i jornalisten Göran Holmquists suveräna bok Visa oss vinden - Bob Dylan i Sverige.
Under en Sverigeturné 1998 lär Dylan på en hotellrums-tv ha sett en repris av programmet Lördans där Fernandoz var med och sedan ska han ha frågat de svenska turnéarrangörerna om de kunde fixa några skivor med bandet för att han gillade bandets tv-framträdande.
Det är många år sedan dess och dansbandet i fråga har väl bytt ut en och annan medlem, men min teori är att de spelat någon slags countryinspirerad låt/låtar i tv och att de kan ha haft såväl dragspel som steel guitar i sättningen, instrument som Dylan fattade tycke för och har använt mycket på senare år.
Men som sagt, vädret stoppade mina försök att få åtminstone lite mer insikt i detta mysterium.
Och kom nu inte med att Dylan har bättre musiksmak än jag.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Väder, Regn, Rusk, Malmö, Malmöfestivalen, Musik, Dansband, Fernandoz, Bob Dylan, Mysterium, Country, Steel Guitar

Kanske inte så lätt att vara 13 år och tjej

Jag borde väl inte ge mig in i den här debatten, men jag gör det mot bättre vetande. En reporter på Aftonbladet målar i en artikel upp ett drogfritt diskotek för 13-åriga skolungar på Lidingö som något slags Sodom och Gomorra.
Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig utan det rasade in upprörda blogginlägg från en massa människor som tydligen aldrig varit 13 år och betett sig som som om man varit det heller.
De 13-åriga tjejerna som går på diskoteket vill, enligt artikeln, inget annat än att slita av sig kläderna, bjuda ut sig och hångla med så många killar som möjligt. Så blir de fotograferade och bilderna från detta syndens näste läggs ut till allmän beskådan på internet.
Någon som har kollat in bilderna på nätet?
Jag vet inte om de är censurerade på något vis, men det hela ser ganska oskyldigt ut.
Och ungarna ser ut att ha ganska kul på sin fest.
Det är som någon slags maskerad där man försöker se lite tuffare och säkrare ut än man är, som man ofta gör när man är 13 år.
Man har blivit tonåring och man är fortfarande barn, men står (kanske mest tjejer) med en fot på tröskeln till vuxenlivet.
Här får också en fältassistent uttala sig om den här trenden med flickor som lättar på klädseln på dansgolvet. Och så kommer det då:

"Tyvärr leder det till att killarna tar på tjejerna också.
Attityderna påverkas, det är okej att säga hora till en tjej med lite kläder på sig."

Det är alltså tjejernas fel om killarna, omogna 13-åriga killar, inte kan hålla händerna och tungan i styr. Har vi hört det förut?
Visst man ska inte bortse från att det finns en sexualisering i samhället som också greppar efter nyblivna tonåringar. Men ge inte de 13-åriga tjejerna skulden för det, och kom med något bättre än att ropa "moralupplösning" i högan sky.
För det hjälper i alla fall inte någon.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sex, barn, tonåringar, dans, sexualisering, diskotek, aftonbladet, lidingö, moral, klädsel

Så här skulle livet alltid vara för alla

Tänk om vi kunde slippa allt som känns som slitande och släpande här i livet, jag menar sådant som vi själva inte vill ta på oss.
Vi skulle slippa jobb vi inte gillar och hela livet skulle vara en enda glad dans, med människor som bara svävar fram tillsammans i en aldrig sinande ström.
Ja, ja, jag vet hur fånigt det låter, men det kostar väl inget att drömma lite så här när söndagen går mot kväll
Jag tycker dessutom videon som Sharon Jones & The Dap-Kings har gjort till den gamla hiten Just Dropped in (To See what Condition my Condition was in) är så glädjefylld att det smittar av sig när man ser den.
Den största hiten med den här Mickey Newbury-låten (som lär handla om en dålig LSD-tripp) hade för övrigt The First Edition där Kenny Rogers var det stora namnet.
Det var väl enda gången han gjorde något som kan sägas vara psykedeliskt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, arbete, ledighet, jobb, dans, glädje, sharon jones, lsd, kenny rogers