Twingly statistik

fredag 12 oktober 2007

Den som hade kunna ta en time out


Har ni någonsin haft den där känslan av att sitta fast i något som det är oerhört svårt att ta sig ur? Man kämpar på, men ändå är det som om berget av uppgifter, saker man borde göra eller måste göra, bara växer och växer.
Utan omsvep kan jag säga att det är så jag känner det just nu. Tiden räcker helt enkelt inte till allt det där man skulle vilja få gjort, det där som kändes så enkelt och naturligt för inte så många år sedan.
Om det sedan beror på mig, eller på omständigheterna eller en kombination av båda det vete tusan. Just nu känns det bara som om jag inte hinner får en sak gjord innan minst två ännu knepigare uppgifter dykt upp.
Tänk om man hade kunnat ta en time out på ett halvår för att i alla fall försöka hinna ifatt på något vis.
Tog inte folk sabbatsår och det ena med det andra för inte så väldigt länge sedan? Nu verkar det bara vara "jobblinjen" som gäller, alla ska jobba i sitt anletes svett.
Tänk, en gång trodde jag att vi skulle gå mot ett samhälle där folk kunde jobba mindre och ägna sig mer åt sig själva och sina medmänniskor.
Ack så fel jag hade.

Jah Hollis

Andra bloggar om: , , ,

5 kommentarer:

Thomas O. sa...

Lysande post! Och lysande klipp med Buster Keaton! Det är tydligen bara att "ramble on"... Och det där snacket om att datorerna och all ny teknik skulle hjälpa oss att få tid över till en massa andra trevliga saker - pyttsan! Nej, man får bara fler och fler arbetsuppgifter just p.g.a. datorerna och ny teknik. "Den grundlurade generationen" stämmer in på oss (också).

Sånger från nedre botten sa...

Nästan, men inte riktigt. Själv har jag bara blivit allergisk. Jag får utslag om nån vill ha möte, samtal, släktmiddag, bestämma en tid med mig. Jag blir tvär, låtsas som om jag inte hör, hoppas att de ska försvinna. Blir ändå tvärare när ingen hajar att jag ska låtas bli, att jag är en fridlyst varelse vars tid inte får besudlas.

Just nu.

Tills jag säger:

Kom.

Ingrid sa...

Håller med dig, det är helt klart att det där med sabbatsår och att få förverkliga sig själv är något som inte gäller idag. Nu ska vi alla gno som små flitiga myror och dra vårt strå till stacken.

Lite extra pengar i plånboken blir det för de som orkar jobba, men övriga har fått och får det allt kämpigare.

Får man passa på att önska en trevlig helg? /Ingrid

Anonym sa...

Ledsen att höra att du och andra har det kämpigt.
Jag mådde kass för några år sedan av utbrändhet. 5 år med 60 tim/veckan utan att hinna allt. Det tar lika lång tid att komma tillbaks.
Min erfarenhet är att problemet är komplext och olika för olika människor.
Gemensamt är nog två saker dock:
Ens egen överambition och en omgivning (arbete) som inte agerar på ens signaler.
Överambitionen kan man lösa själv och omgivningen (chefen) måste göras uppmärksam.
När kraschen kommer är det för sent. Det får inte ske.
Concrete Kid

Jah Hollis sa...

Thomas O: Tack. Jag var lite skeptisk först att ta den videon, men det är ju en väldigt bra låt, och filmen illustrerar min tankegång ganska tydligt. Han har det inte lätt där, stackars Buster.

Sfnb: Jag kan känna det så med. Jag vill vara med, men det ska vara när jag verkligen vill, om du fattar. Klart du gör!

Ingrid: Det har blivit en väldig förändring på senare år. Färre som jobbar inom varje område, men mer som ska produceras. Och det påverkar privatlivet där det också är tusen saker som ska hinnas med. Det verkar inte längre finnas tid att stanna upp och tänka efter lite. Så känner jag det i alla fall.
Och ha en trevlig helg själv!

CK: För min del är det en fråga om att jobbet tar så mycket kraft att fritiden blir lidande. Jag känner mig lite som Buster Keaton i filmen till det här inlägget. När en uppgift är klar, har det dykt upp flera nya. Och min lägenhet är ett lager för outförda uppgifter och aldrig förverkligade drömmar.