Morricone en filmmusikens mästare

Det har, trots att det varit fint höstväder här i Sydsverige denna söndag, för min del varit en innesittarsöndag (så här långt, om en dryg timme ska jag iväg och kolla näst sista avsnittet av Sopranos) där jag försökt göra något vettigt.
Det börjar en ny jobbvecka för min del i morgon, och jag vill inte åka till stan där jag jobbar (och än så länge övernattar) utan att känna att jag i alla fall kommit någonstans med allt som behöver göras på hemmafronten.
Till sådant jobb behövs det ett soundtrack och det har till övervägande delen denna eftermiddag varit en dubbel-cd med filmmusik av Ennio Morricone: Film Music 1966-1987 (jag har faktiskt hört igenom den en och en halv gång nu).
Det är musik från Sergio Leones The Good, the Bad and the Ugly till Roland Jaffes The Mission, sammanlagt från cirka 30 filmer.
Det är musik som spänner över ett oerhört vitt fält och som visar på Ennio Morricones mångsidighet.
Det är inte speciellt märkligt att många rockband har inspirerats av honom, precis som han ibland måste ha inspirerats av rockmusiken: hör bara på elgitarrerna som dyker upp här och där (Rocket from the Crypt använde musik från Once Upon a Time in the West som intro när de gick upp på scen).
Det är melodiskt, vackert på gränsen till smörigt ibland och det är stentufft och så originellt och oväntat som bara Ennio Morricone kan få till det.
Jag rekommenderar en lyssning, om ni inte redan upptäckt detta.

Jah Hollis

PS. Lite synd bara att det är begränsat till filmmusik. Morricone har också gjort musik till åtminstone en tv-serie som visats i Sverige: Bläckfisken. DS.

Andra bloggar om: musik, film, filmmusik, ennio morricone. sergio leone, elgitarr