Tv-duell: Henrik Schyffert vs. Steven Seagal

Min oförmåga att ta tag i saker och få något vettigt utfört är för närvarande monumental.
Så på lördagskvällen tänkte jag att jag lika gärna kunde gå hem till BT:s lägenhet och kolla lite tv. Det var ett tag sedan jag seriöst tittade på något på burken, och det behöver sällan innebära någon större ansträngning av hjärnan.
Jag bestämde mig för att se den direktsända finalföreställningen av Henrik Schyfferts enmansshow The 90´s - ett försvarstal.
Inte för att jag är så där jätteförtjust i Schyffert (han har väl dock gjort ett och annat att minnas), utan för att jag hört många tala gott om föreställningen.
Och, tja, det var ju kul stundtals.
Men det påminde också då och då mer om föreläsning än show eller stå uppkomik, och det var rätt långt mellan mina riktiga skratt.
Nu var det ju inte bara humor, utan det skulle vara allvarligt också. Men med tanke på att detta försvarstal för 90-talet pågick i närmare två timmar, hade det gärna fått vara en större dos humor i det för min del.
Nå. Det tycks i alla fall som om moralen i det hela var, att visst kan man skämta till det och se förmildrande på den "ironiska generationen", så länge som man också kan växa upp och se allvarligt på saker med.
Och så förstås att det man kallar det ytliga 90-talet faktiskt var rätt kul.
Jaha!
Min vana trogen zappade jag runt lite när Schyfferts föreställning tonat ut och såg till min glädje att Steven Seagals film Fire Down Below just började på Sexan.
Inte så att jag är speciellt förtjust i den omåttligt stereotype skådisen Seagal, utan mer för att detta är ett praktexempel på en film med en så klar och tydlig moral.
Det är lätt att se vem som är ond och vem som är god när Seagals federale miljöpolis tar ställning för småfolket i Kentuckys berg mot en genomrutten storföretagare som dumpar dödligt gift i övergivna gruvhål.
Och ruttenheten är djupt rotad i det amerikanska 90-talssamhället (japp filmen är från 1997). Det finns knappt en människa som inte är köpt och genomkorrumperad och redo att hjälpa till att röja Seagals polis ur vägen för minsta vinning.
Ja, utom vanligt folk då, de fattiga och utnyttjade som till slut vågar hjälpa miljöpolisen i hans kamp.
Nu behöver han ju inte särskilt mycket hjälp, för han bankar med frenesi skiten ur, eller har ihjäl, alla som står ivägen för hans mål: att klämma åt storskurken som spelas härligt överdrivet slemmigt av ingen mindre än Kris Kristofferson.
Det är det här nästan woody guthrieska ställningstagandet för de fattiga landsortsborna mot storkapitalet och den korrumperade makten som är lite speciellt och som får mig att se hela filmen (om igen) trots dess skriande brist på trovärdighet.
Liksom att det är fantastiskt bra musik i filmen.
Kris Kristofferson sjunger inte en ton (det passar inte hans slemmiga roll) men vi får höra både Harry Dean Stanton och Levon Helm från The Band (båda i rätt framträdande roller i filmen) sjunga och spela varsin snutt och så dyker Marty Stuart och hans enorma hockeyfrilla upp och spelar i en scen från en fest.
Personligen tycker jag Fire Down Below är minst lika lärorik, avslöjande om 90-talet och (oavsiktligt) rolig som Schyfferts föreställning (och där finns faktiskt också en kille som får rådet att växa upp).
Och det är inte ironiskt menat.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Film, TV, Henrik Schyffert, Killinggänget, The 90s - ett försvarstal, Moral, 90-talet, Steven Seagal, Kris Kristofferson, Miljö, Miljöbrott