Probably the best beer in the world? Icke sade Nicke, men det fick släcka törsten under färjeturen i väntan på bättre.
En hel bricka full med smörrebröd i Helsingör.
Dubuffets karakteristiska skapelse i parken utanför Louisianas väggar.
Nödvändig påfyllning av kalorier och vätska från Louisianas fik.
Lätt dästa museibesökare tar paus. I bakgrunden: Ven och Skånekusten.
Yngste besökaren på Brewpub i Köpenhamn spanar in fotografen vid bordet bredvid.Så blev den då av, den sedan en tid planerade och emotsedda resan Öresund runt.
Fredag förmiddag drog vi iväg med ett Öresundståg, försedda med var sin Öresund runt-biljett, jag, BV, M och BT.
Och det var en behagligt småvarm eftersommardag.
Inget regn i sikte.
Uppe i Helsingborg blev det en liten stunds väntan på en färja, men då kunde vi passa på att växla till oss dyra danska pengar och småbråka lite om än det ena, än det andra.
Nu verkar det som om de goda räkmackornas tid på resan mellan Helsingborg och Helsingör är över, så det blev en snabb pilsner var och sedan att raskt hugga in på Borgerkroens meny.
Färden mot det första inplanerade målet på vägen, konstmuseet Louisiana i Humlebäck, gick för ovanlighetens skull med buss (ingår i Öresund runt-biljetten) som stannade precis utanför museet (och därmed slapp jag anstränga en irriterande ömmande fotled med en lång promenad från tågstationen).
Louisiana visade två huvudnummer: Warhol After Munch och verk av 2010 års Hasselbladpristagare, Sophie Calle. Plus en mängd andra verk, bland annat mycket fotografi.
Jag hoppar över utställningarna nu och återkommer till dom i ett separat blogginlägg.
Där finns ju saker att berätta och det var väl Sophie Calle som drog det långa strået för min del.
Och så missar man ju inte gärna fiket och parken med utsikt över Öresund när man är där.
Efter tågresan till Köpenhamn hamnade vi till slut på Brewpub, krog som brygger eget öl (som får danska normalöl att framstå som rätt blaskiga) och sommartid har en stor utomhusrestaurang på en innergård.
Där fick vi utmärkt öl, klart godkänt käk och en stundtals lite tankspridd (eller kanske underbemannad) service.
Efter broresan mötte vi på Malmö station mängder av besökare vid Malmöfestivalens sista kväll som kämpade för att komma med lokaltågen ut till provinserna.
Vi Öresund runt-resenärer skildes åt och på bussen hem tänkte jag på, att en sådan här resa är ju en alldeles prima minisemesterresa.
Jah Hollis
Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Skåne, Semester, Öresund, Helsingborg, Danmark, Öresund runt, Helsingör, Louisiana, Andy Warhol, Edvard Munch, Sophie Calle, Hiroshi Sugimoto, Köpenhamn, Brewpub, Malmöfestivalen
4 kommentarer:
Minisemestrar är riktigt fint. Jag tyckte själv inte att Warhol-Munch-utställningen var så intressant. Lite kokt soppa på en spik. Calle hann jag inte med men hörde att det var bra.
Oj, vad man saknar de där pillede rejer-mackorna!! Och också smaken på räkorna som var något annat än dagens färdigskalade. De nyskalade har mycket mer smak.
Eva: Jag kunde inte sagt det bättre själv. Inte så lite spiksoppa. Och jag är nog rätt trött på Warhol nu.
Men en liten del av Calle-avdelningen var som en spik rakt i kistan, även om jag var rätt mätt när jag gick igenom den: Filmen där hennes mor dör inför kameran. Hemskare, men ändå så mycket stillsammare, än när man ser folk dö för kulor på tv. Konst som verkligen ger mig något att tänka över.
Warhol efter Munch var för mig mer en intressant betraktelse över paralleller och likheter mellan de båda - kanske ett väl spaciöst sätt att leda detta i bildbevis.
Den föredömligt begränsade utställningen innehöll väl inte någon bild som jag inte sett förut, men jag blev påtagligt påmind om hur dekorativa de båda herrarnas verk är.
Suck, vad jag kan sakna majonnäsen, citronbiten och lilla dillstjälken. Upprörande att de är minnen blott.
Skicka en kommentar