Det välbekanta ljudet från en replokal

Jag var tvungen att ge mig ut på en cykeltur till en sista minuten-brevlåda tidigare i kväll för att posta en födelsedagshälsning som ska fram i morgon. Den stora postterminalen ligger en bit ut från stan i något slags, på kvällstid rätt ödsligt, industri- och företagsområde.
Så jag fick mig en välbehövlig färd på cykeln, det blir annars väldigt lite av den varan nuförtiden.
På vägen hem fick jag trängas med en och annan jättelångtradare på väg till någon varuterminal och sopbilar som varit och tömt resterna efter vårt överflöd ute i avfallsvärmeverket.
Vid viadukten över Centralens spårområde hörde jag det, som jag hört det där förr, i den mörka kvällen. Genom bruset från alla bilarna på viadukten hördes musik från en replokal i någon företagsbyggnad.
Det är trummorna som hörs mest, men när jag stannade till kunde jag höra bas och gitarrer, men inte någon sång. Där inne stod några och övade på låtar jag antar att de hoppas få spela inför publik.
Vilka minnen som väcktes från alla de lokaler jag varit med och repat i, från rivningskåkar man på nåder fick tillgång till via någon tjänsteman på kommunen till musikhus som sköttes av något bildningsförbund och där man kunde stöta på Mikael Wiehe i korridorerna.
Alla har vi stått där och malt, vi som spelat i band, antingen vi varit på humör för det eller inte, från Beatles till Arctic Monkeys. Från Opel Rekord till Edit & The Deadliners.
Allt i förhoppningen att få komma ut och möta publiken.
Det är något magiskt med replokaler.

Jah Hollis