Jag var tvungen att ge mig ut på en cykeltur till en sista minuten-brevlåda tidigare i kväll för att posta en födelsedagshälsning som ska fram i morgon. Den stora postterminalen ligger en bit ut från stan i något slags, på kvällstid rätt ödsligt, industri- och företagsområde.
Så jag fick mig en välbehövlig färd på cykeln, det blir annars väldigt lite av den varan nuförtiden.
På vägen hem fick jag trängas med en och annan jättelångtradare på väg till någon varuterminal och sopbilar som varit och tömt resterna efter vårt överflöd ute i avfallsvärmeverket.
Vid viadukten över Centralens spårområde hörde jag det, som jag hört det där förr, i den mörka kvällen. Genom bruset från alla bilarna på viadukten hördes musik från en replokal i någon företagsbyggnad.
Det är trummorna som hörs mest, men när jag stannade till kunde jag höra bas och gitarrer, men inte någon sång. Där inne stod några och övade på låtar jag antar att de hoppas få spela inför publik.
Vilka minnen som väcktes från alla de lokaler jag varit med och repat i, från rivningskåkar man på nåder fick tillgång till via någon tjänsteman på kommunen till musikhus som sköttes av något bildningsförbund och där man kunde stöta på Mikael Wiehe i korridorerna.
Alla har vi stått där och malt, vi som spelat i band, antingen vi varit på humör för det eller inte, från Beatles till Arctic Monkeys. Från Opel Rekord till Edit & The Deadliners.
Allt i förhoppningen att få komma ut och möta publiken.
Det är något magiskt med replokaler.
Jah Hollis
7 kommentarer:
När vi repade i rivningskåken hotade den alkoholiserade grannen skjuta oss med sin kompis hagelbössa.
När vi repade på musiklinjen gjorde vi det på nätterna och sov på dagarna...
Tider, det..
Concrete Kid
Det finns en bild i Pennie Smiths bok om The Clash på Mick Jones i en musikaffär hållandes en halvakustisk Gretch. Bildtext: All dreams start here.
Men jag tror inte det, jag tror att det är i replokalen, eller hemma på golvet framgör stereon.
'framför', ska det naturligtvis stå. Taskig tangentdag...
CK: Var det verkligen så illa? Jag minns att det fanns ett rum på bottenvåningen i rivningskåken som man hyrde ut till folk med lite tveksamt socialt renommé.
En gång vinglade det in en kille med gipsad arm i vår lokal på andra våningen och sade att han skulle slå stället i flisor om vi inte spelade rock´n´roll för honom.
Vi spelade för brinnande livet och jag tror han blev nöjd och gick därifrån.
Musikens makt! Puh!
Sånger: Det gör inget. Det låter ju poetiskt att drömmarna skulle börja i musikaffären, men jag tror de börjar tidigare. Och det är i replokalen de växer sig starkare.
Replokalen ja...
Vi hade under en period i början av 80-talet en replokal i en 2-rumslägenhet på andra våningen i ett hyreshus precis vid möllevångstorget. Där jammade vi till 5-6 på morgonen och idag begriper jag inte hur detta kunde vara möjligt. Folk bodde ju där alldeles bredvid..
Jag har också repat i en lägenhet alldeles vid Möllevångstorget, in mot en innergård. Där bodde folk tvärsöver farstun ut mot torget.
Då gällde det att man fick spela till klockan 22, men ibland vara man ju sugen och överskred den tiden.
Men jag hörde aldrig av någon som klagade.
Jag var med i många band.
Rivningskåkarna och fyllona var legio på 70-talet. Jag tror det var Janne i B-huset.
CK
Skicka en kommentar