Inför gårdagens gratiskonsert med Little Feat värmde jag upp på balkongen hemma hos T i gassande solsken och med några glas trolldtryck: vin och cider i en rätt svalkande blandning. Det innebar att vi missade båda förbanden på Mölleplatsen. Rag-and-Bone hörde vi inte alls, och av Richard Lindgren hörde vi bara avslutningslåten. Helt klart måste det varit ett riktigt drag att flytta ut konserten från KB denna sköna sommarkväll och förlägga till gamla festivalområdet på Mölleplatsen. För det var väl ett par tusen som hittat dit och det liknade mest ett jättemingel inne i den väl tilltagna ölserveringsdelen och för all del även utanför den. Folk njöt av musiken och rörde sig lite runt och här och var stötte man ihop med bekanta ansikten. Själv träffade jag en hel del, bland annat någon det var år sedan jag såg senast. Och musiken då? Jo, jag tycker Håkan Engström i Sydsvenskan rätt bra sammanfattar det hela i den recension han skrivit.
Så har då långledigheten som på måndag kommer att övergå i en äkta semester inletts. Samtidigt har värmen återvänt och det är nästan lite hett här i Malmö nu. Ännu hetare kan det bli när Little Feat ger en gratiskonsert på Mölleplatsen här i Malmö i kväll. Meningen var från början att de skulle spelat på KB, men jag tvivlar på att de lockat in mycket folk dit en sådan här dag. Och det insåg man nog tidigt på KB för de skaffade sponsorer och förvandlade det hela till en spontan gratiskonsert. Naturligtvis kommer jag att vara där och jag hoppas det är många fler som nappar. Visst, det finns nog en och annan som anser att Little Feat upphörde att existera när Lowell George lämnade bandet för över 30 år sedan (och dog bara en kort tid senare). Men de har, lite mot alla odds kanske, kört på och har på ett fint sätt fört Lowell Georges arv och musik vidare (plus att de sedan dess gjort massor av egen musik). Två medlemmar ur originaluppsättningen är dessutom fortfarande med i bandet och av det lilla jag hört håller de ännu fanan högt. Dessutom sjunger de och spelar själva live, vilket verkar vara mer än vad betydligt större stjärnor mäktar med.
Det blev en rätt festlig dag i Malmöfestivalens tecken i går, precis som det är tänkt att det ska vara. Jag menar det heter väl inte för inte festival.Vi började lite lätt med att värma upp hemma på Tompas balkong, och det var första gången jag hälsade på honom i nya lägenheten. Solen och vinet värmde och vi begav oss i exakt rätt tid ner till Möllepaltsen för att höra Pugh Rogefeldt och hans excellenta band dra igång sin föreställning ungefär en kvart för tidigt. Detta för att de tyckte att den timme de hade på sig enligt programmet var för lite för att ge publiken det de ville ge. Sympatiskt, och det vete tusan om jag hört talas om några andra musiker (undantaget The Clash som lär ha startat före utsatt tid på Olympen en gång i tiden) som gjort det. Det lät riktigt bra om bandet, inte på något vis mossigt eller töntigt nostalgiskt utan tajt och inspirerat. Men detta till trots hamnade vi i det inhägnade ölserveringsområdet innan konserten var slut (man hörde bra där med) och med alla som tillstött samlade blev det vår bas för resten av aftonen. Det blev någon utflykt till tältet som kallas Manegen, och där det bjöds musik för en mindre, sittande, krets. När jag var inne var det en kvartett hajpade finska munspelare, och som ofta när något hajpas kraftigt, blir man lite besviken. Visst, de var skickliga och så vidare, men för mej kändes det som lite musikalisk freak show. Jag må vara konservativ i den saken, men hade det varit den här mannen som spelat munspel i Manegen hade jag suttit mig igenom hela föreställningen. Kvällen avslutades med The Last Poets som jag mest hörde som smattrande congas, en mycket mullrande bas och några mässande röster från den stora scenen, och i det läget kunde det inte locka mig från diskussionen vid bordet där jag satt. Vid den tiden var sällskapet dessutom i upplösning och BT och jag tog snart våra bajkar och drog hemåt. Jag tror vi var rätt nöjda även om han skulle fortsätta en stund framför OS på tv. På tal om OS ja. Jag har ju inte tv, och har inte uppbådat något riktigt intresse för att ta mig hem till någon och kolla sändningarna från Kina. Men några saker tror jag mig kunna kommentera: • Usain Bolt vann, tydligen överlägset, finalen på männens 100-meterslöpning. Och han satte därtill nytt världsrekord på distansen. Man undrar ju var gränsen går för världsrekordet på den här distansen. För någonstans måste väl gränsen gå? • Den amerikanske simmaren Michael Phelps levde upp till sina landsmäns förväntningar om att han skulle vara främst i deras paradgren: Störst, bäst och vackrast. Visst, åtta OS-guld imponerar, men jag har svårt att hetsa upp mig för att två av dom togs på 100 och 200 meter fjärilssim, ett konstlat simsätt som jag aldrig sett någon använda i något annat sammanhang än vid simtävlingar. Att sedan tävla både 100 och 200 meter på det sättet verkar vara slöseri med medaljer. Sedan hade Phelps ju inte varit mycket utan goda lagkamrater i de många lagkapptävlingarna. Hade han sedan tävlat för till exempel Kina, hade man nog spekulerat i att det skulle ligga något fusk bakom. • Några ur det svenska simlandslaget (iklädda OS-landslagsklädseln) fick inte kolla dubbelfinalen i tennis klart eftersom de drack av den öl som uppenbarligen serverades i tennisstadion. Usla föredömen och fy och bu och usch och så vidare, lät det och så kördes de ut från matchen. Efter den usla insats de gjort i OS tycker jag att de, om några, skulle kunna få trösta sig med några bira.
Nej, nu väntar en ny semesterdag och snart ska jag hämta upp gudbarnet med vidhängande moder för en tur runt Malmöfestivalen. Och hej, jag är ledig i morgon också! Hela dagen.
Inför gårdagens gratiskonsert med Little Feat värmde jag upp på balkongen hemma hos T i gassande solsken och med några glas trolldtryck: vin och cider i en rätt svalkande blandning.
