Så väntar ännu en semesterdag Jah Hollis

Det blev en rätt festlig dag i Malmöfestivalens tecken i går, precis som det är tänkt att det ska vara. Jag menar det heter väl inte för inte festival. Vi började lite lätt med att värma upp hemma på Tompas balkong, och det var första gången jag hälsade på honom i nya lägenheten.
Solen och vinet värmde och vi begav oss i exakt rätt tid ner till Möllepaltsen för att höra Pugh Rogefeldt och hans excellenta band dra igång sin föreställning ungefär en kvart för tidigt.
Detta för att de tyckte att den timme de hade på sig enligt programmet var för lite för att ge publiken det de ville ge. Sympatiskt, och det vete tusan om jag hört talas om några andra musiker (undantaget The Clash som lär ha startat före utsatt tid på Olympen en gång i tiden) som gjort det.
Det lät riktigt bra om bandet, inte på något vis mossigt eller töntigt nostalgiskt utan tajt och inspirerat. Men detta till trots hamnade vi i det inhägnade ölserveringsområdet innan konserten var slut (man hörde bra där med) och med alla som tillstött samlade blev det vår bas för resten av aftonen.
Det blev någon utflykt till tältet som kallas Manegen, och där det bjöds musik för en mindre, sittande, krets. När jag var inne var det en kvartett hajpade finska munspelare, och som ofta när något hajpas kraftigt, blir man lite besviken.
Visst, de var skickliga och så vidare, men för mej kändes det som lite musikalisk freak show. Jag må vara konservativ i den saken, men hade det varit den här mannen som spelat munspel i Manegen hade jag suttit mig igenom hela föreställningen.
Kvällen avslutades med The Last Poets som jag mest hörde som smattrande congas, en mycket mullrande bas och några mässande röster från den stora scenen, och i det läget kunde det inte locka mig från diskussionen vid bordet där jag satt.
Vid den tiden var sällskapet dessutom i upplösning och BT och jag tog snart våra bajkar och drog hemåt. Jag tror vi var rätt nöjda även om han skulle fortsätta en stund framför OS på tv.
På tal om OS ja. Jag har ju inte tv, och har inte uppbådat något riktigt intresse för att ta mig hem till någon och kolla sändningarna från Kina. Men några saker tror jag mig kunna kommentera:
• Usain Bolt vann, tydligen överlägset, finalen på männens 100-meterslöpning. Och han satte därtill nytt världsrekord på distansen. Man undrar ju var gränsen går för världsrekordet på den här distansen. För någonstans måste väl gränsen gå?
• Den amerikanske simmaren Michael Phelps levde upp till sina landsmäns förväntningar om att han skulle vara främst i deras paradgren: Störst, bäst och vackrast. Visst, åtta OS-guld imponerar, men jag har svårt att hetsa upp mig för att två av dom togs på 100 och 200 meter fjärilssim, ett konstlat simsätt som jag aldrig sett någon använda i något annat sammanhang än vid simtävlingar. Att sedan tävla både 100 och 200 meter på det sättet verkar vara slöseri med medaljer. Sedan hade Phelps ju inte varit mycket utan goda lagkamrater i de många lagkapptävlingarna. Hade han sedan tävlat för till exempel Kina, hade man nog spekulerat i att det skulle ligga något fusk bakom.
• Några ur det svenska simlandslaget (iklädda OS-landslagsklädseln) fick inte kolla dubbelfinalen i tennis klart eftersom de drack av den öl som uppenbarligen serverades i tennisstadion. Usla föredömen och fy och bu och usch och så vidare, lät det och så kördes de ut från matchen. Efter den usla insats de gjort i OS tycker jag att de, om några, skulle kunna få trösta sig med några bira.

Nej, nu väntar en ny semesterdag och snart ska jag hämta upp gudbarnet med vidhängande moder för en tur runt Malmöfestivalen.
Och hej, jag är ledig i morgon också!
Hela dagen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: malmö, malmöfestivalen, pugh rogefeldt, musik, munspel, mölleplatsen, j geils band, magic dick, the last poets, OS, michael phelps, simning, medaljer, usain bolt, världsrekord, öl