En ringsignal som piggar upp stämningen

Något vi fått vänja oss vid, antingen vi gillar det eller ej, är alla dessa ringsignaler vi ständigt hör från alla mobiltelefoner som ständigt (nästan i alla fall) finns runtomkring oss.
Helst ska man ju ha en ringsignal som avviker från mängden och vad jag har förstått har det blivit big business att sälja ringsignaler eftersom, speciellt yngre, människor gärna också vill byta ringsignal titt som tätt.
Själv har jag en standardinställning som låter som, ja en ringsignal från en telefon som jag känner igen den. Enligt guddottern, som är på sitt trettonde år, är den t-r-å-k-i-g.
På jobbet finns det folk med alla möjliga varianter på signaler: hårdrocksriff, skira klockspelsmelodier, världsmusiksmarimbor, dunkande techno, hela låtar med Roky Erickson, Ring of Fire med Johnny Cash och naturligtvis de där gamla t-r-å-k-i-g-a.
En kille, en yngre vikarie, har en som jag, och tydligen flera, tycker skiljer sig från mängden. När det ringer till honom drar riffet från Iggy Pops The Passenger igång och det verkar ha en positiv verkan på folk.
För strax hör man folk vissla och nynna på detta närmast perfekta låtintro. Det piggar upp helt enkelt.
Och det är egentligen inte Iggy som ska ha all credit för detta. Musiken till The Passenger skrevs nämligen av den skotskfödde gitarristen Ricky Gardiner.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Telefoner, Mobiler, Mobiltelefoner, Signaler, Ringsignaler, Melodier, Hårdrock, Roky Erickson, Johnny Cash, Iggy Pop, The Passenger, Ricky Gardiner

Måsta alla höra allt man säger?

Jag åkte lokaltåget hem från jobbet i måndags kväll eftersom jag sista dagen på arbetspasset slutar tidigare på kvällen och då kan använda mig av kollektivtrafiken.
Tåget gick strax efter klockan nio från Ystad med destination Malmö. Det var inte direkt någon trängsel och jag hittade en plats där jag i lugn och ro kunde sätta mig för mig själv för att läsa min nyinköpta The Word.
Men jag såg till att hamna långt ifrån en äldre dam som jag lagt märke till redan på perrongen när hon stod framför mig vid biljettautomaten och fumlade och muttrade länge innan hon med någons hjälp fick ut sin biljett.
Sedan pratade hon högljutt och upprört i sin mobil medan hon steg på tåget; hon pratade på tydlig och välformulerad engelska (men hon hade pratat svenska vid biljettautomaten).
Så slutade hon samtalet med (på engelska): "Det här är slutet på vårt förhållande. Hej då!"
Som jag misstänkte satte hon igång igen, efter en stund, inne på tåget. Samtalet avslutades på samma sätt, och efter en stund var det ett nytt samtal, högt så alla i vagnen kunde höra hur hon ännu en gång slutade med sitt "Bye, bye!"
Jag vet faktiskt inte om hon verkligen talade med någon eller om hon bara ville ge intryck av att hon gjorde det.
Under resan klev det på en annan dam, något yngre, som strax satte igång en högljudd diskussion i sin mobil. Det handlade om en 10-årig pojke och hon pratade med någon som hon inte tyckte behandlade denne tioåring på ett bra sätt.
Nej, jag tjuvlyssnade verkligen inte. Jag ville inte höra, men det gick inte att undvika.
Kvinnan gapade, och svor som en borstbindare, i telefonen så det hördes över hela tågvagnen.
Min teori är att hon pratade med pappan till tioåringen och att hon var mamman, men att far och mor inte längre levde tillsammans. Kvinnan hade i alla fall inte mycket till övers för den hon talade med, den saken var det inget tvivel om.
Jag bara undrar om de här båda högljudda telefonpratarna inte tyckte det var det minsta konstigt att lämna ut sig själva och några närstående på det viset inför ett drygt tiotal okända människor.
Och kände de inga behov av att bespara oss andra i vagnen dessa personliga samtal?
Visst, det är inte förbjudet att prata i telefon på tåget, men är det så förbannat omöjligt att spara sådana samtal en stund, i alla fall tills man stigit av tåget?
Eller måste alla numera höra allt man har att säga?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Mobiler, Mobiltelefoner, Kollektivtrafik, Samtal, Resa, Ystad, Pågatåg, Malmö, Skåne

Porttelefoner och nycklar okända fenomen?

Alldeles nyss stod det någon på gatan här nedanför mitt sovrum och visslade högt och ljudligt minst femton gånger i följd. Det är inte första gången jag hör det här visslandet, tvärtom hör jag det alldeles för ofta och alldeles för sent på kvällarna.
Nu är klockan förvisso bara elva på kvällen, men jag kan inte låta bli att irritera mig på det där visslandet. Den som visslar här ute var eviga kväll är nämligen någon som bor i huset mitt emot och när han kommer hem är det tydligen hans sätt att få någon att öppna ytterdörren så att han kommer in.
Det finns en fungerande porttelefon på huset och det finns horder av låssmeder i Malmö där man kan skaffa dubblettnycklar.
Men dessa både fenomen verkar vara okända för den här visslaren.
Och har inte visslaren och hans gelikar en mobiltelefon?
Det har väl alla människor i dag och då skulle det väl vara enklast att slå en signal till den man nu vill ha tag på om man inte har en nyckel eller är för dum(?) för att lära sig en portkod.
Ånej, man ska föra liv, helst så att alla i hela kvarteret hör det, oavsett när på dygnet det är.
Jag kanske verkar gnällig här, och jag vet att man får vänja sig vid en del oväsen i en stad som Malmö. Men varför spä på det oljud som redan finns där?
Värre än visslaren är dom halvfigurer som lägger sig på bilens signalhorn när dom ska ha tag i någon i av släkten och vännerna de har i kvarteret. Eller de som står och skriker och vrålar som gorillor får att påkalla någons uppmärksamhet, någon som finns inne i en lägenhet med stängda fönster.
Hänsyn till andra människor och omgivningen ligger uppenbarligen lågt på de här människornas listor över vad som är viktigt i det sociala livet.
Jag avskyr deras nonchalanta stil och jag börjar få förståelse för folk som det till slut kokar över för när det börjar gå för långt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: grannar, grannbråk, grannfejder, malmö, skåne, porttelefoner, nycklar, oljud, bilar, signalhorn, hänsyn