Man borde egent- ligen dela ut ett pris till den som klarar av att tala om vem som är vem av de båda damerna på de här bilderna. Jag kan tala om så mycket som att båda förekommit i svensk television en del den senaste tiden. Den ena har spelat en stundtals framträdande roll i en tv-serie som jag och många andra svenskar följt med spänning till det kanske inte så bittra slut som många möjligtvis hade väntat sig. Den andra har spelat en framträdande roll i de svenska tv-nyheterna (och i den övriga medievärlden också) under en kort men intensiv tid nu. Och huruvida denna följetong får ett bittert slut eller ej, det ligger väl mest i betraktarens öga, det också. Men jag vill inte påså att det finns något annat samband mellan dessa två än att de är fantastisk lika, helt enkelt. Inget sagt om "maffiametoder" och annat i regeringskansliet. Skulle aldrig falla mig in.
Ännu ett av mina favoritämnen: Varför är vi här i Sverige så snabba med att anamma engelska (amerikanska) uttryck för saker och ting vi har bra svenska ord och uttryck för? Min teori är ju att, trots att vi sägs vara stora USA-hatare här i landet, så har vi mycket lätt att ta till oss den kulturen med väldigt många uttryck den tar sig. Vi visar en förfärande stor andel amerikanska tv-serier i våra tv-kanaler och de är inte dubbade, som i många andra europeiska länder. Vi lär oss också tidigt engelska i skolan och internationellt sett är vi nog bra på det språket. Men ibland tar sig den här fascinationen för, och övertron på, det amerikansk-engelska språket rent löjliga uttryck. Som när folk börja prata om charity i stället för välgörenhet. Samma trams som att affärerna nu har sale i stället för rea. Blä!
De sista avsnitten av tv-serien Sopranos har visats i USA och här i Sverige får vi som tänkt se dem på tv vänta till i augusti på att avslutningen ska börja. Och innnan dess vill vi ju inte gärna veta hur det går. Men nu finns det folk som använder sig av olika kanaler på internet för att berätta för oss som tänkt vänta, hur det hela slutar (bland annat en hyfsat välkänd bloggare och en ökänd kvällstidning: den senare varnar i alla fall för att slutet avslöjas i artikeln). Jag kan inte tycka att det är annat än ren och skär elakhet (eller kanske dumhet?) när man berättar på bloggar och webbsidor hur serien slutar, och till och med gör det i rubriken till det man skriver. Varför vill man förstöra nöjet för oss andra som följt serien från början? Man kunde väl åtminstone ha så mycket anständighet i sig att man förvarnar om att man ska berätta något man egentligen inte har någon anledning att berätta (vilket den pladdrige bloggaren inte har). Jag menar, inte avslöjar man slutet på en deckare när man recenserar den eller skriver om den. Så varför kan inte somliga knipa igen gläppkäftarna nu när det är läge för det?
Man borde egent-
