Sunshine splittrade filmklubben

I kväll var vår informella filmklubb på bio igen.
Den här gången valde vi Danny Boyles Sunshine, ett val som gjorde två av tre besvikna.
Jag är den tredje, den som inte blev besviken.
Det är en rätt traditionell science fiction-berättelse: ett gäng astronauter på långfärd i ett jätterymdskepp. Denna gång är de inte på väg ut i rymden, utan in i solsystemet där de med en jättebomb ska får fart på solen som börjat lysa svagare.
Konflikter uppstår ombord på Icarus II, som skeppet lite olycksbådande heter, man får tekniska problem och man hittar Icarus I, skeppet som först skulle nått solen, men som försvann på vägen och nu rör till planerna.
Där finns även en trilskande huvuddator med mänsklig röst (hallå Kubrick!).
Visst man känner igen mycket, från 2001 och Tarkovskijs Solaris, ja till och med lite Alien mot slutet.
Och det är mycket effekter, det brinner och exploderar och smäller väldeliga, speciellt mot slutet. Slutet är också filmens svaga punkt, när ståryn ska sys ihop.
Men fram till dess tyckte jag tiden susade iväg och att vi fick se många vackra filmsekvenser och en del filosoferande kring vår plats i universum. Att få bygga modellerna till Icarus-skeppen måste också ha varit en modellbyggares våta dröm.
Sunshine har fått lite blandat mottagande.
Men jag tycker DN har fattat saken rätt här. Ännu mer rätt träffar kanske brittiska Uncut som ger den högt betyg (men är kritiska mot slutet på filmen) och kallar den science fiction för ravegenerationen.
Inte för att jag tillhör den generationen, men jag gillade Sunshine i alla fall.
Och musiken, när den hördes bland allt larmet var bra också.

Jah Hollis