Twingly statistik

torsdag 31 maj 2007

Är Polen efterblivet på riktigt, eller...?

Läste just om den här Teletubbiesdebatten som försiggår i ett av våra närmaste grannländer, Polen. Visst, homofobin frodas här i världen, men i Polen tycks eländet ha förts upp på någon officiell nivå.
Det får mig att undra om det verkligen ligger något i de fördomar om Polen som florerar: att det är ett efterblivet bonnland där 99 procent av befolkningen är korkskallar.
Dessutom fördes ju den här fullständigt idiotiska Teletubbiesdebatten redan för snart tio år sedan inom den kristna högern i USA. Man tycker kanske att ett land som tagit plats i EU borde visa lite mer framåtanda än att re-lansera den amerikanska kristna högerns gigantiskt mossiga idéer.

Jah Hollis

onsdag 30 maj 2007

Jag skyller felstavningar på tröttheten

Ugh, jag skickade just i väg ett blogginlägg med ett fruktansvärt rubrikfel till bloggportalen.se. Var lite för snabb med pingavtryckaren där (originalinlägget är rättat).
Men jag skyller på att jag varit på jobbet i snart elva timmar och att jag känner att det är dags att dra sig tillbaka.
Det har varit rätt varmt och kvalmigt under dagen, och det underlättar väl inte för tankeverksamheten att fungera gnisselfritt. I går natt passerade ett grymt åskväder över södra Sverige och jag vaknade av en jätteskräll.
Sedan gick det inte att sova på minst en timme.
Undrar om det ska bli samma sak i natt?

Jah Hollis

Fattiglappar (m) alltmer bidragsberoende

Ack ja, de stackars fattiglapparna i moderata samlingspartiet blir allt mer bidragsberoende för att kunna bedriva sin "arbetarpolitik". Enligt TV4:s undersökning fick partiet under valåret 2006 inte mindre än 30 miljoner bucks av hemliga bidragsgivare.
Jag antar att även andra partier får bidrag för att driva sin verksamhet, speciellt i valtider, men varför vågar Reinfeldt och compañeros inte tala om vem som är så frikostiga just mot dom?
Någon hemlig arbetarorganisation vi inte känner till?
Rätt paradoxalt är det väl också att, medan modraterna talar om bidragsberoende och stryper inkomsterna för dem som har det sämst, kammar man själva in miljoner i bidrag från folk som vi inte ens får veta vilka de är.
Jo, det gäller att ha goda vänner när man kommer med tiggarbössan för att genomföra sin bluffpolitik.
Vem sade att det inte är pengarna som styr?

Jah Hollis

tisdag 29 maj 2007

Slutstrejkat på SAS - för hur länge?

Så var den omskrivna strejken inom den svenska delen av SAS över. I natt har parterna i konflikten kommit överens och de strejkande har förhoppningsvis fått bättre arbetsförhållanden och bättre betalt.
Flygbolaget hoppas väl i sin tur ha fått arbetsro som gör att man kan hålla vad man lovar sina kunder.
Men som boende i Malmö, där man har ungefär lika nära till Kastrup och Sturup, har man lärt sig att missnöjet bland personalen kan bubbla upp utan förvarning.
Inte för att jag flyger så ofta med SAS, men det har sällan varit (jag har mest flugit från Kastrup) utan att någon strejkhot hängt (ursäkta vitsen) i luften i tiden runt ut- eller hemresan.
Den danska SAS-personalen har gått ut i vilda strejker tämligen ofta de senaste 15 åren, den svenska ett par gånger.
Hur länge håller arbetsfreden inom hela SAS nu då?

Jah Hollis

Amerikansk tv-publik är väldigt lättroad

Sitter som vanligt efter veckans första arbetsdag och varvar ner medan Jay Leno och hans gäster håller låda. Just nu är det en jurymedlem i American Idol, Simon Cowell som sitter i en fåtölj och hasplar ur sig diverse kallprat.
Och publiken skrattar och tjoar som om de upplever något fantastiskt. Fast egentligen är det, enligt min åsikt, inte roligt alls. Roligare är då Leno själv när han presenterar Headlines, ett enkelt koncept med artiklar, rubriker och annonser och annat tryckt där det blivit fel, eller något är konstigt, på något vis.
Och publiken skrattar och tjoar då med.
Jag antar att de som är med i studion får skratta en hel del på beställning. Men märkligast är de här illtjuten och ylande lätena som hörs titt som tätt.
Min teori är, att i det tv-frälsta USA försöker man på något vis att märkas när man lyckat komma med i publiken till någon känd show. Så spelar man in programmet när man är med och sedan kan man säga: Hör, det där var jag!
Ett yl in i rampljuset är säkert ren lycka för somliga.

Jah Hollis


måndag 28 maj 2007

Oj, ett företag som snabbt rättar till felet!

Ibland tar man ut förlusten i förskott. Trots att jag alltid hävdat att man inte ska det, har jag mer och mer börjat tvivla i min egen övertygelse om detta.
Så när jag i går fick en Sopranos-box med en blank skiva i, såg jag framför mig en oändlig korrespondens och skickande av kostsamma paket hit och dit för att kanske få rätt till slut.
Men jag slängde i alla fall, i natt innan jag lade mig, i väg ett reklamationsbrev till firman som levererat boxen.
Måndagar när jag ska börja ett nytt arbetspass, som i dag, brukar inte innehålla några glädjeämnen. Döm då om min förvåning när jag kollade e-posten och hittade ett mejl från firman i fråga, Ginza, med en ursäkt för den felaktiga skivan och ett löfte om att en ny och riktig ska skickas till mig snarast.
Det kallar jag service.

Jah Hollis

Så har man dragit en nitlott igen

En olycka kommer sällan ensam må vara ett slitet talesätt, men som ofta med sådana ligger det något i det. Jag har tidigare ondgjort mig över saker som inte fungerar som det är sagt att de ska.
Nu sitter jag här med en icke fungerande skrivare, vilket har satt p för en del saker jag skulle gjort och det innebär att jag får skicka över saker till jobbet och ta hand om dem där (givetvis när det ordinarie jobbet är avklarat :-).
Och i dag var jag på postens utlämningsställe, med det något udda namnet Folkets livs (nej, affären drivs inte av något socialistiskt kollektiv), för att hämta ett paket från en av våra mest kända internetförsäljare av skivor och filmer.
Glatt bar jag hem det (trots att söndagsångesten redan satt klorna i mig) och öppnade paketet. När jag vek ut innehållet i boxen med tredje säsongen av Sopranos (till reapris) anade jag direkt oråd; en av dvd-skivorna var helt blank medan de övriga hade tryck med titel och så vidare.
Det visade sig att denna blanka skiva inte ens innehöll så mycket som signaturen till Sopranos. Och nu måste man hålla på och rådda med firman som sålt detta måndagsexemplar för att få det man betalat för.
Stön! Trött är bara mitt förnamn när sådant händer, och varför skulle denna skiva ligga just i min box?
Söndagsångesten minskade inte av detta, kan jag försäkra.

Jah Hollis

söndag 27 maj 2007

Det är nog mer än gud som står i vägen

Man behöver inte hålla med DN:s Niklas Ekdal i allt, långt därifrån, som han skriver i sin krönika Gud står i vägen. Men ämnet är utan tvekan intressant, speciellt tanken på vad det är för hinder som religionen sätter upp för att vi människor verkligen ska kunna möta varandra.
Dock är det en passus i krönikan som jag tycker är speceillt knepig, och det gäller en sak som redan diskuterats flitigt. Så här står det:

”Upplysning och frihet attraherar i grunden alla, men inte om man blir bombad eller karikerad i dess namn.”

Jag tror inte att tanken på allas frihet och allas uppplysning attraherar alla.
Tvärtom har väldigt många, ofta med religionens hjälp och med andra medel, intresse av att hålla folk oupplysta och att begränsa deras frihet.
Och så det här med karikatyrerna igen.
Jag menar, vi hittar karikatyrer i varenda större dagstidning i väst (och vad jag förstått även i resten av världen).
Ska friheten att ha sådana vara selektiv på något vis?
Kanske är det mer än enbart religionen som står i vägen för den frihet som väl i alla fall attraherar de flesta av oss.

Jah Hollis

Man borde kanske gå på fotboll...

Om ett par timmar är det allsvensk fotboll på Malmö stadion, MFF tar emot Gefle. Själv är jag i valet och kvalet om jag ska ta mig dit. Det är första gången i år som jag har chansen att se en hemmamatch.
Jag vet att man ska ställa upp och gå på matcherna i vått och torrt om man verkligen känner för sitt lag. För ett par säsonger sedan gick jag på alla matcher jag kunde och vi var ett litet gäng som alltid träffades där i olika konstellationer.
Nu känns det faktiskt inte så lockande längre, MFF är ett svårt skadedrabbat gäng som spelar osäkert och gör väldigt ojämna insatser.
Än så länge har man väl bara lyckats riktigt bra på hemmaplan en gång, mot AIK. Och då befann jag mig paradoxalt nog i Stockholm.
Bottennappen har varit bortamatchen mot Trelleborg och cupförlusten mot Landskrona. Mot Gefle känns det som om det kan gå hur som helst, tidigare erfarenheter kan ju ge obehagsrysningar.
Jag vet inte om jag vill betala för att utsätta mig för några risker just nu.
Fast det finns ju risken att bli kallad svikare.

Jah Hollis

Det finns terrordåd och det finns terrordåd

Just nu cirkulerar det på ett antal bloggar statistik om terroristverksamheten i Europa. Där visas den här tabellen upp och så slår bloggarna fast att hotet från islamistiska terrorister är så gott som obefintligt och sedan kommer de vanliga harangerna om islamofobi och så vidare.
Men tabellen är hämtad från en rapport från Europol, och läser man den lite mer ingående, så går det knappast att dra de snabba och enkla slutsatser som många gjort.
Visst, med statistik kan man bevisa det mesta, och man kan få precis de svar man vill ha.
Och vill man inte ha en balanserad debatt då kan man plocka fram en tabell att slå i skallen på folk. Men jag får åtminstone en annan bild av verkligheten när jag läser rapporten i sin helhet.
Kolla själva och bilda er en egen uppfattning.

Jah Hollis

Tufft att komma in på scen efter Hendrix

Om en knapp månad är det 40 år sedan den första popmusikfestivalen i Monterey i USA ägde rum. Och efter den var det en hel del i musikvärlden som inte var sig likt.
Monterey var chansen för många brittiska band att på allvar visa upp sig för den hipp(ie)a amerikanske publiken. I USA hade det dessutom växt fram en helt ny scen med en radda psykedeliska västkustband i första ledet.
Hela showen stals dock, bokstavligt talat, av en amerikan som varit och blivit idol i Storbritannien och som nu kom tillbaka för att erövra sitt gamla hemland. I England hade han spelat skjortan av Clapton och Jeff Beck och dom andra gitarrgudarna.
Och på Monterey bjöd Jimi Hendrix på en föreställning som få som sett den nog glömmer.
Jag vet inte om någon skulle gå på scenen efter honom (det var visst något tjafs med The Who som inte ville spela efter Hendrix), men så kul kan det inte ha varit att befinna sig i den situationen.

Jah Hollis

lördag 26 maj 2007

Fem bra låtar om regn

Med tanke på hur pingstaftonsvädret är här i Malmö nu, kan man lika gärna hålla sig inomhus och göra något trevligt och lyssna på lite bra musik. Så varför inte fem låtar som handlar om regn. OK, här är dom:
1. The Beatles - Rain
2. Weather Girls - It´s Raining Men
3. Thom Yorke - And it Rained All Night
4. Ann Peebles - I Can´t Stand the Rain
5. Eurythmics - Here Comes the Rain Again

Well, man skulle ha kunnat välja helt andra låtar (utom Beatles Rain som är obligatorisk på en sådan här tramslista). Men jag ville ha länkar så att man kan höra låtarna.
Och jag hittade inga till Slim Harpos Rainin´In My Heart eller till Buckets of Rain med Bob Dylan eller till Det regnar på Malmö Stadion med Holst & Planeterna.
Så kom inte och hacka på mig nu.
Kom med egna förslag i stället.

Jah Hollis

Pingsten känns inte längre så speciell

Sedan ett par år tillbaka finns inte längre annandag pingst som vi känt till den tidigare. Den förvandlandes från allmän helgdag till en vanlig vardag (samtidigt som nationaldagen den 6 juni blev helgdag).
Förvisso försökte man från kyrkas håll att få tillbaka annandag pingst som arbetsfri helgdag, men nu har man nog givit upp de försöken.
Numera är det väl bara den som är kyrkligt lagd som alls tänker på att annandag pingst ännu finns, om även som en vanlig vardag.
För egen del har jag knappt tänkt på att det är pingst överhuvud taget, det känns ju numera som en helt vanlig helg utan några specialla kännetecken.
Och här i Södern verkar denna pingstafton inte bli någon höjdare för den som kanske tänkt sig en lite somrig helg med tillfälle att sitta ute och umgås lite.
Regnet vräker ner denna lördagskväll och jag känner i alla fall definitivt inte någon lust att ge mig ut och bli genomsur.

Jah Hollis

Tänk om Zlatan hade haft en blogg

Stackars Zlatan, nu har han blivit påhoppad, och blivit kallad svin, en riktig hatattack. Anonymt dessutom verkar det som, eftersom häcklarna i fråga inte tycks ha identifierat sig.
Månde det vara så att han har en blogg, för det är väl där de här anonyma hatattackerna frodas? Nja, det verkar ha varit ute i den riktiga världen och inte i bloggosfären det hände.
Men tänk om Zlatan hade haft en blogg, vad hade han inte kunnat råka ut för då.

Jah Hollis

Det är något skumt med bloggtopplistor

Jag tror inte på bloggare som säger att de bara skriver för sitt eget intresses skull. Visst är det så att man vill att folk ska läsa det man har skrivit, att det ska nå ut till flesta möjliga (ja förutom Virtanen då).
Tja, jag kan inte tala för andra, men jag brukar i alla fall kolla besöksstatistik och listor och se hur det går för mina skriverier.
Det är ungefär samma bloggare som häckar på topplaceringarna vecka ut och vecka in. Att slå sig in där som nykomling verkar inte vara det enklaste.
Dock blir man lite misstänksam när man går in och kollar på statistiken för vissa populära bloggar.
Jag hittade nyss en, jag ska inte gå in på några namn än, som ständigt har ett så högt antal besökare att den alltid finns bland de 50 i topp på bloggportalen.se.
Förvånansvärt nog var det över tio dagar sedan det skrivits något inlägg på bloggen. Och sedan var det ytterligare tio dagar till det näst senaste.
Tröttnar inte folk på att besöka en blogg när det inte kommer in något nytt på den. Går tusentals människor verkligen in och tittar på samma (i detta fallet rätt ihåliga) inlägg om och om igen, dag efter dag?
Nej, här måste det väl ändå ligga en hund begraven, en stor fet ulmerdogg.
Ni som kan det här gemet, vill ni berätta hur det går till?
Tackar på förhand.

Jah Hollis

PS. Samtidigt kan man ju konstatera att många kvalitetsbloggare levererar en jämn ström av läsvärda inlägg utan att komma i närheten av tio i topp. DS.




fredag 25 maj 2007

Varför har DN och SR e-postadresser?

Klickar man på journalistnamnet under en artikel på DN Kultur får man upp en e-postadress till journalisten i fråga. DN Kultur har också en e-postadress till sin redaktion. Ett par gånger har jag använt mig av dessa adresser för att påpeka fel eller tveksamheter i texter på DN Kultur.
Jag har också vid något tillfälle ställt någon fråga till redaktionen.
Tror ni jag har fått svar?
Nejdå, det bemödar man sig inte med. Så uppenbarligen är det inte för att få någon slags läsarkontakt som DN Kultur sätter ut e-postadresser.
Samma med Sveriges Radios Vetenskapsradion historia. Det finns en e-postadress till redaktionen och dit skrev jag för några dagar sedan och talade om för dom att Moskén i Malmö inte ligger i Rosengård.
Petigheter kanske det kan tyckas, men tänk om det stått att Stockholms stadshus ligger i Gamla stan. Vad hade hänt då?
Och tror ni jag har fått svar?
Icke.
Tydligen är det inte så viktigt att ha fakta rätt för sig längre.
Och det där med läsar- och lyssnarkontakt verkar heller inte vara prioriterat.

Jah Hollis

Danmarks nationalhjälte var dopad

Sommaren 1996 försattes hela den danska nationen i ett enda stort lyckorus när den danske cyklisten Bjarne Riis vann tävlingen Tour de France. Örnen från Herning som han kallades blev genom sin insats i loppet en nationalhjälte av högsta rang.
Nu avslöjar han själv att han var dopad när han vann Tour de France. Han hade använt epo och säger att det gjorde i stort sett alla elitcyklister då.
Ja, de gamla hjältarna faller en efter en. Nu väntar vi bara på att det ska avslöjas att Ingemar Johansson hade en hästsko i handsken när han knockade Floyd Patterson och blev världsmästare i tungviktsboxning.

Jah Hollis

Jag har visst drabbats av bloggarkramp

Bara för ett par dagar sedan hade jag huvudet fullt av idéer och uppslag till intressanta saker att blogga om. Nu är huvudet lika tomt som museet över Bert Karlssons positiva bidrag till musikhistorien.
Någon som känner igen det här syndromet?
Skrivkramp brukar det kallas när det slår till mot de stora författarna. Men uppenbarligen är det något som kan drabba bloggare också.
Till denna känsla av tomhet bidrar också att det blev rätt blött och långvarigt i går kväll efter att vi varit på veckans andra quiz: på Fagans. Vi var i alla fall tre stycken som kände behov av denna urladdning.
Så kanske får man skylla sig själv lite också. Men de vitt skilda karaktärerna på quizen på Pickwick och Fagans vore kanske ett ämne för ett inlägg.
Hmmm, får fundera på saken.

Jah Hollis

torsdag 24 maj 2007

SR placerar Malmös moské i fel stadsdel

Vetenskapsradion Historia i Sveriges Radio P1 ska utse Sveriges sju underverk. Från en lista med 21 kandidater kan man gå in välja sin favorit och rösta på den för att den ska komma med på listan över de sju underverken.
Gott och väl så långt, jag har själv lagt min röst.
Men jag undrar varför man placerat Malmös kandidat bland de 21, Moskén vid Jägersrovägen, i fel stadsdel. Malmö moské i Rosengård kallar man den av någon anledning.
Malmös moské ligger i själva verket i Husie som är egen stadsdel med egen stadsdelsförvaltning. Rosengård är också egen stadsdel med egen förvaltning, men nix, inom deras område finns inte moskén.
Jag har kollat med stadsdelsförvaltningen, som bekräftar att moskén ligger i Husie. Var Vetenskapsradion fått sina uppgifter i från vet jag inte.
Och vad röstade jag på då, undrar ni väl nu alla.
Ale (eller Ales) stenar vid KåsebergaSkånes sydkust.
Sveriges Stonehenge, en av landets coolaste platser.
Om inte den coolaste.

Jah Hollis

En skvallerskribent som kommit till insikt

Jag skulle inte behöva tala om det, men jag har inte mycket till övers för den sorts så kallade nöjesjournalistik som handlar om skvaller och dösnack om kändisar och pseudoartister.
Jag borde inte slösa tid på det, för jag lär inte omvända någon som inte redan är inne på samma spår som jag.
Dock är det härligt att få läsa ett inlägg av en man som tycks ha kommit till insikt om vad han sysslar med. (Detta är ironi för er som inte fattar det.)
Ändstation: Nöjesjournalistiken. Det är ju exakt vad det handlar om.
Ändstationen där man sätter sig när man ska skita: ut kommer den så kallade nöjesjournalistik som den här Alex Schulman tycks vara en bra symbol och företrädare för.
Hans inlägg är ett patetiskt försök att låtsas att det har någon betydelse vad dessa människor, som denna ändstationsjournalistik lever på, sysslar med.
Pekoral är bara förnamnet.
”Slutet på texten är skakande. Jag menar allvar. Den skakar mig i grunden. Det är fantastiskt, storslaget och sorgligt:...”,
skriver han och försöker få oss att tro att det faktiskt är så.
Ändstationen var det.
Tyvärr tror jag inte den här fjantiga "journalistiken" nått slutet än.

Jah Hollis

Gå på gratiskonsert på KB i kväll

I kväll, torsdagen den 24 maj anno 2007, kan man gå på rockkonsert på Malmös eminenta rockklubb KB utan att betala ett öre i intrång. Det är danska The Sandmen, återuppståndna garagepunkare med ett hyfsat cv, som spelar.
Gillar man förband, får man dessutom Sha La Las och Jive på köpet.
Tydligen ligger det till så att Sandmens skivbolag vill satsa på lite god promotion när bandet gör comeback och därför bjuder på konserten.
Fast man undrar hur skivindustrin kan ha råd med sådant nuförtiden.
Nåväl, jag ska erkänna att jag inte vet särskilt mycket om hur The Sandmen låter, men det kan säkert vara bra. Och har man inte varit på KB förr, är detta ett lysande tillfälle.
Och det lär ju vara prisvärt, om inte annat.

Jah Hollis

Nya tider väntar på ålderdomshemmen(?)

Ingen av oss bli yngre, den beska sanningen kan väl ingen invända mot. Men när man läser om vad som väntar när man blir gammal och grå, blir man ibland väldigt nerstämd.
Det tycks som om man förväntas lämna allt man varit med om bakom sig och att man helt plötslig ska börja gilla dragspelsmusik (fast det finns ju coola dragspelare) och trista gamla slagdängor. Visst, det finns säkert folk som faktiskt gillar detta, men om man är uppväxt med Beatles och Stones och Dylan, inte fasen vill man lyssna på Calle Jularbo!?
Nej, hamnar jag någonsin på hemmet hoppas jag få höra andra tongångar när vi ska radas upp för att bli underhållna.
Hope I die before I get old, vad det ja!

Jah Hollis

Lite Linné-overkill har det väl blivit

Jaha, då var Carl von Linnés 300-årsdag över då. Tur att karln inte levde nu för då hade han ju varit oerhört onaturligt gammal.
Låt oss nu hoppas att, efter själva födelsedagen, firandet kan anta lite mindre hysteriska proportioner. Det känns som om vi haft en släng av Linné-overkill. Man har inte kunna öppna (ja ibland har det räckt att titta på förstasidan) en tidning, lyssnat på radion eller kolla på tv (jag kollar numera tv bara på jobbet) utan att det varit Linné hit och Linné dit.
Han var säkert en man värd att minnas, men min enda närkontakt med hans idéer var för länge sedan i skolan när man skulle samla in och pressa ett antal växter under sommarlovet.
Under sommarlovet! När man ville leka och bada och njuta av friheten skulle man ut och samla växter och pressa och artbestämma och sätta in i ett herbarium för att ha med till skolan till höstterminen.
En enda sommar tvingades jag till detta innan man strök skiten ur läroplanen. Jag vet att jag fick norpa växter ur brorsans gamla samling för att få ihop det antal som krävdes.
Jag vet att detta låter som stenålder och det känns också så.
Nej, tack för den här gången Calle.

Jah Hollis

onsdag 23 maj 2007

Jaha, nu har säpo vaknat också

Såg att säpo har beslutat att man ska anmäla vattensprutningen mot Fredrik Reinfeldt till polisen. Öh, polisen ska polisanmäla att ett idiot-tv-bolags anställda överfallit statsministern.
Skulle inte säpo varit på plats här det hände och tagit hand om de aningslösa människorna som hoppade på Reinfeldt? Eller satt dom och läste bloggar eller smög på några misstänkta terrorister?
Har vi inte haft nog med ödesdigra överfallministrar i det här landet redan?

Jah Hollis

När jag hör Lantz osäkrar jag min revolver...

Nej, detta är inte ett i raden av otäcka bloggeriblogghot och näthatsinlägg. Det är bara någon slags försök att vitsa till ett gammalt talessätt som tillskrivs både Bismarck och Göring.
Dock genomfars min kropp och själ av rysningar när jag hör denna Annika Lantz röst, speciellt när den kommer helt överrumplande, som nyss ur min radio.
Det var ha-ha-ha och ho-ho-ho och hi-hi-hi och hö-hö-hö och jag-fattar-ingenting ha-ha-ha! Skitskoj, verkade hon tycka själv i alla fall.
Men det tyckte inte jag, så jag kastade mig över radion och stängde av den innan jag fick skador som skulle bestå kanske resten av dagen.
Sorry, alla ni som gillar damen, jag pallar inte med henne och jag tänker inte bränna tid på att förklara varför.

Jah Hollis

Bob Marley, Bob Marley, Bob Marley...

Ibland blir man trött när man ska leta efter dom rätta orden.
Man söker upp något en poet har sagt, någon som sagt det man söker:

"Babylon system is the vampire, yea! (vampire)
Suckin' the children day by day, yeah! Me say: de Babylon system is the vampire, falling empire, Suckin' the blood of the sufferers, yea-ea-ea-ea-e-ah! Building church and university, wo-o-ooh, yeah! - Deceiving the people continually, yea-ea! Me say them graduatin' thieves and murderers; Look out now: they suckin' the blood of the sufferers (sufferers). Yea-ea-ea! (sufferers)"

Ja, jag hade tänkt skriva något visare om denne poet, vars musik jag haft i lurarna denna natt. Men jag har inget att tillägga.
Här förlorade jag väl en och annan läsare.
Och får en copyrightstämning på halsen.

Jah Hollis

Revoltera mot saker som inte funkar

Vårt välstånd här i Svedala bygger på att vi konsumerar; ju mer vi konsumerar desto mer drar vi in till samhället som i sin tur kan ge oss ännu mer välstånd. Så om vi snabbt bränner alla naturtillgångar kommer vi att nå ett materialismens nirvana (oxymoron, någon?).
Tydligen ska vi behöva stå ut med en massa skit för att uppnå detta mål. Jag har en skrivare till min dator och den fungerade väl bra dom gånger jag använde den när den var ny.
Nu, när man ska kopiera, tar den antingen inget papper alls eller tjugo papper på en gång. Ringer man då supporten för att få hjälp kan man lätt bli sittande i en halvtimme utan att någon svarar.
Det är så tröttsamt, och alla er, som lagt upp er försäljning av produkter efter detta så kallade koncept tillägnar jag denna Neil Young-låt.

Jah Hollis

Fram och tillbaka till jobbet med Dylan

Sista arbetsdagen före långledigheten avklarad, och just de dagarna börjar anta ett bekant mönster. Jag skippar tåget och ringer upp min avlösare FN som hämtar mig i bilen.
Alltid, och jag menar alltid, är det Bob Dylan som är soundtracket på de resorna. I dag startade vi resan till ljudet av Joey från Desire, en platta jag sorgesamt nog negligerat de senaste åren.
Jag har den på vinyl, men inte på cd. Och eftersom vinylspelaren lagt ner verksamheten sedan ett antal månader (drivremmen med mera) är det länge sedan jag hörde något från denna pärla i Dylans produktion.
Lustigt nog avslutades hemfärden också till tonerna av Joey. En lång historia (textmässigt) om en gangster, i ett underbart arrangemang med Scarlet Rivera på fiol och, aaahhhhh, Emmylou Harris på körsång.
Jag får nog snoka upp en skivaffär i morgon.

Jah Hollis

Strix - träsktelevisionens banérförare

Ett tv-team från Strix Television överföll vår statsminister Fredrik Reinfeldt och sprutade vatten i ansiktet på honom vid en biopremiär, berättar Aftonbladet. Överfallet ska visst ingå i någon tv-produktion som SVT ska visa i höst.
Det första jag kommer att tänka på är en annan statsminister som gick på bio och överfölls, dock efter föreställningen och inte med vatten.
Det förvånar mig inte det minsta att det är just Strix och Robert A(r)sch(el)berg som ligger bakom denna idioti. Han har ju varit en banérförare när det gäller att ta ner tv-mediet till grottmansnivå, ren träsktelevision.
Vad som förvånar mig mer är, att man gör det på uppdrag av SVT. Måste man hyra in sådana sorgesamma clowner för att fylla upp tv-tiden?
Man undrar också vad som hänt om man försökt sig på något liknande i tv-mediets förlovade land, USA. Förmodligen hade det tv-teamet filmat i tv-teamens himmel just nu.
Jag är inte Fredrik Reinfeldts vän, men det finns väl i alla fall någon form av nedre gränser även när det gäller tv-underhållning.
Eller, kanske inte?

Jah Hollis

tisdag 22 maj 2007

På tal om Thelonious Monk...

Jag har aldrig varit någon stor jazzfan, även om jag försökt. Det stannar ofta vid Miles Davis Kind of Blue, som väl är skivan man ska ha om man ska ha någon jazzskiva.
Mahavishnu Orchestra, oh ja, men somliga kanske skulle kunna kalla det fusion i stället. Jag har genom åren sett en hel del jazz live, bland annat kändisar som Esbjörn Svensson Trio, men ofta tyckt att det är rätt stiffa tillställningar.
Det är som om jazzen ska försöka vara lite finare, vilket väl är synd om man vill nå ut.
Dock såg jag för några år sedan en dokumentär om Theloniuos Monk, Straight, No Chaser. En av de där musikdokumentärerna man fascineras av oavsett vad man gillar musiken.
Nu var ju musiken i den här filmen bra, även om jag inte har skaffat någon skiva med Monk gillar jag hans musik.
Men det bästa är ju att man får se både den goda och den kanske mindre goda sidan av artisten och människan Thelonious Monk. En god dokumentär ska inte släta över.
En annan musikdokumentär som lever upp till detta är I Just Wasn´t Made for These Times, om Brian Wilson som skapade det mesta Beach Boys gjorde.
Mycket sevärd.

Jah Hollis

Okunnigt, eller bara slött, DN?

DN rapporterar i dag från utdelningen av Polarpriset som denna gång gick till jazzlegendaren Sonny Rollins och minimalisten Steve Reich. Prisutdelningen verkar ju vara rena kändisgalan där medelmåttiga svenska musiker som Per Gessle och Carola bjuds in för att, ja vadå?
Kanske för att de ska få sola sig lite i glansen från riktiga musiker.
Per Gessle erkänner i alla fall att han inte vet ett dugg om pristagarna, men tycker att det är "coolt" att de inte väljer så uppenbara pristagare. Carola har tydligen lyssnat in sig lite på Sonny Rollins och tycker att "jazz är underbart" och tillägger att hon börjat "digga" det mer och mer.
Å hej å hå!
Till skaran av okunniga, eller bara slöa kanske, ansluter sig DN i sin rapportering från prisutdelningen. När Sonny Rollins nämner en radda jazzmusiker som han anser ska ha del i priset, nämner han först Thelonious Monk som DN:s reporter kallar Telonius Monk.
Som att kalla, för att ta ett par tidigare Polarpristagare, Bob Dylan för Bobb Dillan eller Joni Mitchell för Jonni Mittschell.

Jah Hollis

måndag 21 maj 2007

Lemmy delger oss sin visdom i The Word

Kanske ser The Word ut som ännu ett av många rockmagasin där den står bland andra musiktidningar i Pressbyråns tidningsställ. Men den har kvaliteter som gör den en aning speciell.
Den har ofta eftertänksamma och resonerande artiklar kring fenomen inom populärkulturen, såväl som bra intervjuer med artister och välskrivna recensioner.
Och den har lustiga inslag typ The best and The Worst av något.
Denna gång är det Detectives: Bland de 20 sämsta hittar vi herrarna Crockett och Tubbs från Miami Vice, och bland de bästa hittar vi Thomson and Thompson från Tintin.
Kommentarerna till valet av de bästa och de sämsta är mästerligt kortfattade. Väldigt kul läsning, och lärorik för journalister.
De stora reportaget i nya The Word är Mavericks - how to survive in the business without losing your soul. Ett tiotal musiker med cred och integritet berättar hur de klarat att hålla liv i sina karriärer utan att ätas upp av musikbranschen.
Sinead O´Connor, till exempel, berättar varför hon skulle avråda sina egna barn från att ge sig in i branschen.
Allas vår Lemmy delger oss av sin livsvisdom:
It´s sometimes quite difficult physically to be in Motörhead, but mentally I would have hated to be in an band like The Bay City Rollers.
Köp, läs och njut. Bara 39 spänn just nu.

Jah Hollis

söndag 20 maj 2007

"Bloggkändisar" pallar visst inte trycket

Såg som hastigast att det ska ha blivit en "trend" att kändisar som bloggar slutar med det, av olika anledningar. En del tycks ha fått en massa hatkommentarer, andra har inte tid, en tredje har tröttnat för att mediet inte längre känns "fräscht".
Man kan inte än annat börja tänka på en massa ordspråk och talessätt här:
• Surt, sa räven. Det blev lite väl demokratiskt här. Folk som vara vana att bre ut sig som krönikörer upptäckte att andra klarade av deras gebit bättre.
• Tomma tunnor bullrar mest. Jag har själv inte läst så mycket av de här som nu gör ett nummer av att de "hoppar av", helt enkelt för att det jag läst varit så trist.
• Som man ropar i skogen får man svar. Det går inte att komma ifrån att den som uttrycker sig väldigt provokativt också kommer att bemötas med provokativa åsikter. Även om man inte ska acceptera rena hot och fulordspåhopp (men sådant förekommer ju dessvärre i livet utanför bloggarna också).
Men, för att dra till med ännu en kilché, "Det är ett fritt land" (även om alla nog inte håller med där) och man måste inte blogga.
Jag tror att många av de så kallade kändisarna, som bloggar på betald arbetstid, märkt att deras åsikter inte alltid är så eftersökta i bloggvärlden, de klarar inte konkurrensen.
Roligast är i alla fall Fredrik Virtanen (en överskattad journalist och bloggare, om någon) som är ärlig nog att säga att han slutar för att han inte vill blogga gratis. Och sedan försöker han låta som en gammal ur-journalist som varit med sedan man skrev på stentavlor.
Nej, jag har hittat så mycket annat att läsa i bloggvärlden, så jag kommer inte att sakna vare sig, Virtanen, Skugge, eller Cecilia Hagen.
Cecilia Hagen? Någon som läst något av hennes blogginlägg?

Jah Hollis

Religion kan göra folk till totala idioter

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Religionen som vi känner den i dag verkar kunna förvandla folk till fullständiga idioter.
Blandar man det sedan med den förvridna människosyn som ligger bakom det som kallas hedersvåld (vilken oxymoron!), ja då verkar all form av civiliserat beteende vara som bortblåst.
Nu verkar det i alla fall som om historien med den stackars flickan som stenades till döds (för att folk trodde en massa saker) inte ska sluta med total tystnad. Inte för att jag tror att någon rättvisa kommer att skipas, men någon kanske kan ställas till svars för det som hänt.
Om inte annat visar historien på hur farlig religionen kan vara.
Hade någon kommit på sådana här rörelser i dag, hade de förbjudits som samhällsfarliga.
Tro mig.

Jah Hollis

Varför blir somliga så gapiga av alkohol?


Utomhussäsongen har, som synes, börjat på allvar. Jag var tvungen, efter att ha suttit inne hela dagen (när det regnade), ta mig ut och se lite folk och få mig en öl.
Så jag begav mig till stamstället där man fortfarande, trots att uteserveringen låg i skugga vid åttatiden, kunde sitta ute.
Men jag vet inte om folk festat av sig det mesta redan under Kristi himmelsfärdshelgen (Meghan som jobbade i baren sade att det varit hur mycket folk som helst på quizet på onsdagen och att många varit fulla och det varit stökigt), för det var hur lugnt som helst och jag var ensam utomhus.
Dock, sedan M kommit förbi och hämtat boken jag köpt åt henne, flyttade jag in. Där var inte så mycket folk heller (inga bekanta ansikten, utom personalen, märkligt nog), men plötsligt rasade det in en gäng karlar. Ålder från cirka 40 upp till 60, propert, men inte överdrivet propert, klädda.
Kunde vara ett gäng som jobbade på samma firma, eller hade något annat gemensamt och varit ute och käkat och tänkte fortsätta slå runt lite.
Inget fel i det.
Man bara undrar varför flera av dom (dom flesta verkade rätt bra i gardinen, det märktes inte minst när dom skulle spela dart) skrek så förbannat när dom pratade med varandra. Det var i övrigt låg ljudnivå i baren.
Sedan blev en del lite kärvänliga och skulle krama sina polare i tid och otid (det gör dom säkert inte nyktra) och någon verkade bli aggressiv när det inte gick bra i pilkastningen. Jag stannade inte för att se hur det gick, men jag tror inte dom blev serverade så värst många bira till.

Jah Hollis

lördag 19 maj 2007

Malmö ännu en attraktion rikare


Turning Torso, Broen, KB, The Pickwick, MFF, Pari-
serhjulet i Folkets
park, Rundan, Möllan, Rosengård, Malmö-
festivalen. Ja det är ingen hejd på alla attraktioner vi kan erbjuda här i Sveriges tredje stad.
Och nu har vi fått ännu en möjlighet som jag tycker vi ska exploatera snabbt. Folk som tröttnat på sina sköldpaddor har börja plantera in dem i vallgraven kring Malmöhus slott.
Det finns ju en fara att de inte ska överleva vintern, även om den brukar vara mestadels mild här nere i The Deep South. (Jag undrar om inte det rätt stillastående vattnet i vallgraven är en större risk, eftersom det kan bli rena giftet när det är som varmast på sommaren).
Men nu gäller det att smida medan järnet är varmt. Plantera in lite krokodiler och anacondor och pirayor också. Det kan ju bli rena äventyrslandet där med vattensafari och annat skoj.
Ilmar, du får den gratis!
Ja, jag är på bättre humör igen. Till en stor del beroende på skivan ni ser här ovan.
Jah, Jah music!
Jag tror till och med jag ska gå ut och ta en öl i solskenet.

Jah Hollis

Neil Young gör comeback i stor stil


"Don't let it bring you down
It's only castles burning,
Find someone who's turning
And you will come around."

Neil Young, det är få artister som har betytt så mycket för mig personligen som han. Jag lyssnade på hans nygamla platta Live at Massey Hall på vägen hem från jobbet i natt.
Jag hann inte med hela, och sedan här hemma läste jag den hemska nyheten om tjejen som stenats till döds av en samling män, befriade från vanliga mänskliga känslor, någonstans i ett gudsförgätet område här i världen.
Nu har jag lyssnat på Neil Young igen, och känner att livsandarna återvänder.
Livet går ju i alla fall vidare för oss andra.
Och det känns som Neil Young håller på att göra en storslagen comeback i mina skivspelare. Jag hade faktiskt inte lyssnat på honom på länge innan jag skaffade den här liveplattan, men nu får det definitivt bli mer.
Det finns en Neil Young för varje tillfälle.
Och så ska jag göra en nytt försök att ge mig på tegelstensbiografin Shakey som legat och tittat surt på mig sedan jag slog igen den efter att bara ha läst ett tjog sidor.

Jah Hollis

PS. Kanske är det lite märkligt att Neil Young inte fick med någon låt på min livsförändrarlista, men helt klart skulle Like A Hurricane ha platsat. DS.

Res er, för fan, kvinnor och tjejer!

Har vi inte fått nog av sådant här nu? Är det inte dags att lyfta blicken från möjligheten att vinna en rosa kamera och se lite längre ut i världen?
Är det inte dags att ni reser er som en kvinna och säger ifrån?
Eller tycker ni det är OK att värderas som lägre stående bara för att ni råkar ha "fel" kön?
Ska flickor som växer upp i vår tid behöva ratas som andradivision, vare sig det gäller fotboll eller det rätten att leva?
Jag vet att ni är många som verkligen vill ändra på den här rådande skiten.
Jag vet att jag är så förbannat upprörd i natt, efter att ha läst (och sett de vidriga bilderna) att jag kanske inte uttrycker mig som jag borde.
Men kom igen nu, jag och massor av andra män, är med er!

Jah Hollis

Så vidrigt så man vill inte tro det

Jag lyckades komma hem med sista tåget efter jobbet och efter en stilla öl tänkte jag slänga in något på bloggen. Något kul, någon stilla fundering över musik, eller något annat lättfilosofiskt.
Så får man då detta kastat i ansiktet och jag sjunker ner i ett djupt hål av förtvivlan. Mänskligheten kastad ner i botten av bottnars botten.
Har vi verkligen inte kommit längre här i vårt liv på jorden?
Finns det någon, någon socialantropolog eller någon förespråkare för mystiska religioner, som kan resa sig och säga: Jovisst, men...?
Jag hoppas verkligen inte det.
Och killen som var inblandad klarde sig givetvis utan några efterräkningar.
Jag spyr på detta, på alla som låter detta fortgå!

Jah Hollis

fredag 18 maj 2007

Kvällstidningarna dabbar sig om Henke

Var i butiken och handlade på förmiddagen. I tidningsställen lyste krigsrubrikerna från kvällstidningarna: Henkes mamma allvarligt skadad i bussolycka, eller någon liknande formulering.
Och under det en mindre rad om att "Henke är mycket ledsen". Min första reaktion var att det ju varit märkligt om han inte varit ledsen om nu hans morsa var allvarligt skadad.
Men det var märkligare än så, för alltihop visade sig vara rena bluffen. Det var Göteborgs-Posten som först gått ut med uppgiften om att Henkes mamma skadats i en bussolycka i Nigeria.
Kvällsbladen hade sedan, helt okritiskt tydligen, hakat på historien utan att kolla sanningshalten. Nu tar de, i betydligt mindre bokstäver, tillbaka alltihop.
Vad skulle man inte kunna slå i dessa redaktioner?

Jah Hollis

Varför lyssnar man på Nelly Furtado?

Nu ska den gamle stöten, Jah Hollis, komma med sitt gnäll över nutidens musik igen. Hörde just Jay Leno berätta att hans spelande och sjungande gäst i kväll skulle vara Nelly Furtado: "Den kvinna (eller sade han artist?) som säljer mest skivor i världen just nu."
Jag lyssnar och så uppstår det eviga mysteriet. Varför vill folk i sådan omfattning lyssna på sådan ospännande musik? Strömlinjeformat, i en trist mening, var bara förnamnet.
Men jag är väl för gammal för att uppskatta Nelly Furtado, och hennes manliga och kvinnliga gelikar, eftersom hennes låt lät som hundratals, nej tusentals, låtar jag hört förr.
Kan någon förklara för mig varför man gillar Nelly Furtado.
Vad är det som får så många att bränna pengar på hennes skivor??
Jag fattar nada.

Jah Hollis

Mer utfreakade nyheter får man leta efter

Sveriges Televisions text-tv tar nu upp kampen med våra kära boulevardblad om vem som kan presentera de mest utfreakade nyheterna. Dagens höjdare måste vara "Fönsterputsare drunknade i hink"!!!
Jag vet inte om det verkligen är sant, men jag brukar räkna text-tv som en hyfsat tillförlitlig källa. Och det var ju nu inte så att han ramlade i hinken, eller fick huvudet ner i den, utan anledning.
Hjärtsvikt är väl inte att leka med, men effekten blev ju på något vis tragikomisk. Även om de som kände killen, hans släkt och vänner och så vidare nog har lätt att hålla sig för skratt.
En arbetskamrat till mig kommenterade det hela så här:
”Han är tillbaka på ruta ett nu”.
Kul? Jag måste erkänna att jag drog på munnen en aning.

Jah Hollis

torsdag 17 maj 2007

Folknykterhetens dag varar en hel vecka

Jag minns från barndomen Folknykterhetens dag som den där dagen då dom körde bilar i kortege och genom någon högtalare kallade folk till något möte. När man bodde i ett lugnt kvarter i en landsortshåla kunde sådant framstå som spännande för ett barn.
Nu verkar det som om Folknykterhetens dag, som alltid infallit på Kristi himmelsfärds dag, svällt ut till att bli Folknykterhetens vecka.
Några bilparader som kallar samman till möte har jag inte hört på flera år, men behovet av en folknykterhetsdag har väl knappast minskat sedan man började fira den.
Det krökas friskt i det här landet och debatten om hur man ska få folk att hellre hålla sig nyktra verkar vara en evighetsdebatt.
Det är inte mycket som biter på Kung Alkohol och fastän vi vet att supandet förstör livet för en massa människor tror jag inte den stora drickande massan är beredd att avstå sitt vin, sin öl och sina drinkar. Oberoende alla argument från nykterhetsförespråkarna. (Sedan finns det ju folk som måste avstå från alkoholen om de överhuvudtaget ska överleva).
Själv ska jag jobba i dag, och det blir inte så mycket som en lättöl för min del, så jag kan sympatifira lite.
För övrigt har jag aldrig förstått varför man dricker lättöl.

Jah Hollis

Jeff Tweedy hyllar Abbas Dancing Queen

Säga vad man vill om våra popikoner Abba, men dom tycksa ha fans i alla möjliga och omöjliga läger. Till och med Sid Vicious försökte ju få Agnetha Fältskogs autograf medan han var med i Sex Pistols.
Senaste, något oväntade, tillskottet i hyllningskören är amerikanske alternativrockaren Jeff Tweedy, känd från högcredbandet Uncle Tupelo (som myntade uttrycket alt country) och Wilco.
I senaste Uncut får han den något udda frågan om vad han skulle spela för musik för utomjordingar som landat på vår planet för att försöka förklara hur det är att vara människa.
Tweedy tänker först på några som heter Alabama Sacred Harp Singers, men bestämmer sig för att Abbas Dancing Queen är den perfekta sången för tillfället och en perfekt popsång. ”A glorious piece of pop music”, sammafattar han sitt omdöme.
Är det förresten någon som tänkt på att hälften av Abba är från Småland?

Jah Hollis

onsdag 16 maj 2007

Gud, vilken meningslös helgdagsafton

Kvällen före Kristi himmelfärdsdag.
En helgdagsafton då jag inte lyckas utnyttja den extra ledigheten på något vettigt vis.

Jag är så uttråkad (God I´m bored! I might as well listen to Genesis!) att jag nyss höll på att somna, och jag som annars bara sover på nätterna.
Förutsättningarna är kass: Det regnar och i morgon ska jag jobba igen. Tillkommer att jag ännu inte hämtat mig från gårdagens jobb.
Jag skulle ha kunna ta mig till quizet, men regnet satte stopp för det, plus att ingen annan i vårt lag skulle dit vad jag vet. Det är företagsfester och sjukdomar som sätter p för det.
Jag är ta mig f-n så uttråkad att jag lika gärna kunde ha jobbat.
It must be the Blues!

Jah Hollis

Nu kan Schlaug stava till Bush

Mitt kanske lite elaka inlägg tidigare om att Birger Schlaug stavat fel till Bush i ett av sina inlägg gick fram till adressaten.
Jag fick svar och tack för påpekandet, och förklaringen att det gått för fort.
Visst, vi kan alla schlinta på tangenterna, den saken är klar.
Tycker dock att det finns många som bloggar som inte bryr sig särskilt mycket om vad det blir för resultat när de trycker ner tangenterna. Huvudsaken tycks vara att man skriver ofta så att man kan hamna på topplistorna.
Det gäller dock inte Birger Schlaug, det ska jag erkänna.

Jah Hollis

Schlaug kan inte stava till Bush

Flitige bloggaren Birger Schlaug har skrivit om Fredrik Reinfeldts besök hos president Bush i Vita Huset i Washington. Eller Busch som Schlaug stavar det.
OK, man ska kanske inte låta formen överskugga innehållet, men jag har svårt att ta ett inlägg om Bush på allvar när skribenten inte ens kan stava namnet rätt. På en av världens mest välkända personer!
Speciellt som Schlaug raljerar om ”hörselskadade analfabeter”.
Visst, man kan ha bråttom när man skriver och man kan tro att man har rätt, men det är ju ganska enkelt att kolla om man nu inte vet.
Schlaug är dessutom ett så pass välkänt namn, att han knappast kan slarva för mycket om han vill att folk ska läsa det han skriver.

Jah Hollis

Världens kortaste låt - nu med video

Bandet Napalm Death från Meriden nära Birmingham, England, innehar ett svårslaget rekord i rockhistorien, för säkerhets skull noterat i Guinness Book of Records. Bandet har kultstatus i den hårdare delen av rockvärlden och anses var pionjärer inom grindcore.
På debutplattan Scum från 1987 finns låten You Suffer med, och enligt GBoR klockar den in på 1,316 sekunder, och innehåller texten ”You suffer – but why?”
Nu, lagom till 20-årsjubileet av Scums utgivning, har det kommit ett par videor till låtar från plattan, bland annat då till You Suffer.
Hängde ni inte med, så finns här liveversionen.
Napalm Death har inte bara gjort sig kända för sina korta, snabba låtar. De har också bytt medlemmar i en rasande fart, redan från starten.
På Scum finns ingen av dem som spelar på låtarna på första sidan (det var på vinylens tid) med på låtarna på andra sidan. Och i dag – jodå Napalm Death finns än – finns ingen av originalmedlemmarna med i bandet.

Jah Hollis

Denna dag kräver en solskenshistoria...

Gudars skymning vilken jobbig dag på kneget!
Tekniken har verkligen inte varit med oss och det är så jobbigt och stressframkallande och man hinner knappt äta och man jobbar mot en deadline som närmar sig snabbt.
Och man svär och blir förbannad, men försöker att inte låta det går ut över arbetskamraterna som ju har samma problem.
Så nu när det har lugnat ner sig, och pulsen sjunkit och jag kan sitta och småblogga innnan det är dags att gå hem (den ende andre kvarvarande här sitter och kollar gamla Depeche Mode-klipp på You Tube) vill jag sluta med en solskenshistoria.
Jag tycker att ni ska titta på det här bildspelet och begrunda hur snälla vi människor kan vara mot djuren.
Man önskar vi kunde vara mer så mot varandra också.
God natt och god helg!

Jah Hollis

tisdag 15 maj 2007

Tillbaka till den gamla bloggkvarnen igen

Tänk vilken fart bloggdebatten tog när det gick så illa för våra stackars The Ark i finalen i Helsingfors. Nu är äventyret över och vi är tillbaka i den gamla politiklunken igen.
Visst ska vi diskutera politiken, men under det halvår jag bloggat och läst bloggar på allvar, har jag hittat få exempel på riktigt bra blogginlägg i dagaktuella politiska händelser (själv är jag inte speciellt bra på området).
Jag tycker sällan det tillför något till själva nyheten när alla ska in och vädra sina åsikter i samma ämne.
Det blir lätt opersonligt.
Nej, då är det oftare mer spännande att läsa om musik, speciellt om det är skrivet på ett sätt som knyter ihop det med livet i stort (och politiken). Till exempel så här.
Sedan är det ju alltid roligt att blogga om knark. Det verkar också väcka heta känslor, och det är helt klart ett ämne som är värt att diskutera.
Jag konstaterade just att jag på ett halvår hunnit med att skriva över 500 inlägg.
Och det känns ändå precis som om jag bara börjat.
Ha det!

Jah Hollis

måndag 14 maj 2007

Klarar du att bli dansk medborgare?

Vad heter Danmarks nationalsång och vem har regisserat de flesta filmerna med Olsen-banden (förebilden till våra filmer om Jönssonligan)? Klarar du att svara på det har du kommit i alla fall en bit på vägen om du skulle vilja bli dansk medborgare.
Efter amerikansk förebild har Danmark, från och med tisdag, ett test som den som vill bli medborgare i landet måste klara av.
Tydligen är det så att infödda danskar visat sig ha problem med att klara så många rätta svar som det behövs för att få godkänt på testet. Men dom kan väl inte bli av med medborgarskapet för det, får man hoppas.

Jah Hollis

PS. Vad skulle vi fråga i Sverige? Vem som regisserat flest Åsa-Nissefilmer? DS.

Helgen är slut, snart är det helg igen

Helgen är slut, söndagen har gått över i måndag och efter några timmars, förhoppningsvis, stärkande sömn ska jag jobba igen. Den här ledigheten rök all världens väg utan att några stordåd blev utförda.
Ska man försöka komma ens i närheten av något sådant, måste det ha varit vår vinst i quizet i onsdags. Så har jag ju socialicerat lite och faktiskt varit på bio igen.
Och visst känns den där söndagsångesten lite vagt nu (och jag är uppenbarligen inte ensam om att blogga om den, söndagsångest är ett populärt sökord på våra bloggar).
Det känns som om det blir svårare och svårare att hinna med allt det där man tror man ska hinna med när man går på långledigheten.
Men snart är det helg igen.
Denna vecka får vi en extra helgdag på torsdag då det är Kristi himmelsfärds dag. För min del innebär det ledigt på onsdag och jobb på torsdag, men dock en extra dags ledigt.
Kanske det är därför söndagsångesten inte känns riktigt så tung som vanligt.
Nu ska jag skicka ett brev och en peng till mitt gudbarn.
Hon ska åka bort under skolledigheten och behöver nog lite extra reskassa.
Och vi ses väl därute nånstans nån gång!

Jah Hollis

söndag 13 maj 2007

Följ en dansk till Öresundståget...


Det är många danskar som har bosatt sig i Sverige det senaste året. Till en del beroende på det som Mikael Wiehe tog upp när han kåserade inför de kungliga nyligen. Men mest beror det väl på att danskar kan hitta bra lägenheter här och till en betydligt lägre kostnad än i Köpenhamn med omnejd.
Jag har själv fått många danska grannar, cykeln ovan tillhör en av dem.
Öresundsbron har gjort det möjligt för danskar att behålla jobbet hemma i Danmark, men att bo i Sverige.
Samtidigt som man kan ta del av fördelarna med att bo i Sverige betalar man skatt i Danmark. Detta har nu tydligen börjat reta fler och fler svenskar.
En god vän berättade i går om hur han hört tongångar om att ”danskarna kommer hit och utnyttjar systemet.”
Känns snacket igen?
Själv stötte jag på en överfull dansk när jag var på konsert senast här i Malmö. Han blev nekad att köpa öl i baren vilket han givetvis inte uppskattade.
Tänk om vi nu ska få samma problem här i Malmö med omnejd, med danskarna, som danskarna för inte så väldigt länge sedan hade med fulla svenskar?
Det var då uttrycket: ”Håll Danmark rent, följ en svensk till färjan!”, myntades.
Ska vi nu börja ta upp ”Håll Malmö rent, följ en dansk till Öresundståget!”?
Naturligtvis inte.
Det är inte danskarnas fel att vi har ett ålderdomligt skattesystem som strikt följer landsgränserna.
Men när det gäller ölpimplandet får de i alla fall ta ett personligt ansvar.
Hvergang...

Jah Hollis

Var det Scorpions som vann Schlager-EM?

Jag ska egentligen inte orda mer om finalen i Schlager-EM i går, men jag måste komma med en sista fundering. Redan när jag första gången hörde Serbiens vinnande bidrag tyckte jag mig kunna nynna med i en helt annan låt.
Nu är det ju i och för sig inte ovanligt. The Arks loserlåt byggde till en stor del på Edison Lighthouses gamla Love Grows. (Fast originalet är ju hundra gånger roligare än efterapningen).
Så när jag kollade den här videon, gick det upp ett ljus. Visst finns det ganska många likheter med den här låten – inte bara refrängraden som är tagen rakt av?
Ett litet tack till Scorpions hade kanske varit på sin plats.

Jah Hollis

Vågar man ha på sig Irlands losertröja?


Med förvåning upptäckte jag när vi för sällskaps skull segade oss igenom Euro-
visions-
schlager-
finalen i går kväll att Irland repre-
sente-
rades av Dervish, ett av landets mer kända folk-
musik-
band.
Tänka sig, ett band jag sett uppträda i Dublin för flera år sedan. Men nu gick det ju som det gick, Dervish kom sist med bara fem poäng (som de tydligen fick av Albanien).
Irländarna var tydligen denna gång naiva nog att tro på den ursprungliga tanken med denna musiktävling (vilken oxymoron!), att det skulle vara låtar som på något vis knöt an till landet de representerade.
Nu förtiden är ju sådant minerat område, vilket är märkligt med tanke på vilka nationalistiska excesser framgångar i den här tävligen framkallar (hm, märkligt nog heter mannen som uttalar sig om detta i länken Dervishi).
Nå, frågan är nu: Kan jag fortfarande bära den fina Dervish-tröjan jag köpte när jag såg bandet i Dublin?
Vad säger ni modebloggare därute?

Jah Hollis

The Ark strandade på järnridån

Aj, då. The Ark som vi här hemma i Svedala såg som så gott som redan klara vinnare i Eurovisionsschlagerfinalen gick rejält på grund. Gubben Noak hade nog klarat resan bättre.
Kanske hade ingen tänkt på att resten av Europa kanske inte är lika imponerade av plagiat förpackade i 70-talsglam som vi verkar vara. Men The Ark verkar ju nöjda, och då får vi väl alla vara nöjda, även om Sverige måste kvala in till finalen närsta år.
Nej, ärligt talat måste vi skaffa oss fler välvilligt inställda grannar här i Europa.
Folk röstar ju på de egna kulturella och geografiska sfärerna, och speciellt gränsöverskridande är det väl inte många av de här bleka låtarna som är.
På något sätt.
En annan möjlig lösning för att komma åter på toppen är att hitta på något så utfreakat att det inte spelar någon roll vilket land det kommer i från.
Eller att splittra upp Sverige i en massa småriken som kan rösta på varandra.
Eller att dra sig ur hela skiten.

Jah Hollis

lördag 12 maj 2007

Ah men, vad väntar ni er av moderatgubbar?

Upprördheten är stor över att minister Sven Otto Littorin är med i en pojkklubb för vuxna. Ah, men kom igen, vad hade ni väntat av dom här moderatgubbarna och deras stöttepelare i Alliansen?
Frihet, jämlikhet och broder/systerskap? Tydligen lyckades dom slå blå dunster i fler ögon än jag trodde. Moderaterna är ju ett gammalt högerparti, det är inte något nytt arbetarparti eller någon jämlikhetsparti.
Hade de fått regera i Sverige sedan de blev en kraft att räkna med, är det tveksamt om vi hade haft rösträtt för kvinnor i det här landet.
Men nu har ju de svenska väljarna röstat fram den valpögde Reinfeldt och hans mannar tilll makten. Vill man ha andra som styr får man rösta bort dom 2010.
Ever get a feeling you´ve been cheated?

Jah Hollis

Danny Kirwan var värd ett bättre öde

"I've got things to do
I move everyday
I hope you don't mind
'Cause I'm coming your way"

Texten kommer från låten Coming Your Way med Fleetwood Mac, den första versionen av bandet. Jag fick den i huvudet precis nyss efter att jag bestämt att jag måste ge mig ut innan regnet de hotat med kommer.
Vilket innebär att jag inte ska sitta här och blogga mer nu.
Men så kom jag att tänka på Danny Kirwan som skrev Coming Your Way. Vi pratade faktiskt om honom nyligen, en kväll på Brogatan, jag och en bekant till en god vän.
Han berättade att Danny Kirwan haft det knepigt på senare år och levt som uteliggare i London.
Betänk då att denne kille som 17-åring tog plats som den tredje gitarristen i ett band som då var ett av England hetaste. Men i sällskap med en som levde på LSD och snart skulle flippa ut totalt, en som totalt oväntat kastade sig in i Guds Barn och ett par som snart skulle skaffa sig hemska kokainvanor gick det till slut åt skogen.
Det är en rätt sorglig historia, som i alla fall kanske blivit något mindre sorglig.
Hur som helst borde någon göra en film om Fleetwood Mac.

Jah Hollis

Hur många gillade Johnny Cash då?

Johnny Cash, en klippa, en hjälte i populärmusiken. Ska man tro vad folk säger nu när han sedan en tid är död, och dog när han befann sig på en hög höjd i sin musikaliska karriär, har alla alltid gillat honom.
Men jag undrar hur många av de som nu prisar Johnny Cash som lyssnade på honom på den här tiden. Jag gjorde det inte, eller jag lyssnade över huvud taget inte på Johnny Cash som jag bara kände till från en skojlåt som hette A Boy Named Sue.
En sådan kille kunde man väl inte ta på allvar. Men när till och med Bob Dylan, hur otrendigt det än var i det läget, spelade in med Johnny Cash, förstod man att det nog var något speciellt med den där countrysångaren.
Och det upptäckte man rätt långt senare, att det var det.
Att han sedan sjöng och spelade temat till Bröderna Cartwright gör ju inte saken, så här i backspegeln, sämre.

Jah Hollis

Sju låtar som förändrade mitt liv

Så, nu är det dags.
Nu ska jag svara på uppropet, utmaningen från
den här mannen.
Låt mig först dra en liten prolog.
De första upplevelserna av att få lyssna på musik på grammofon var när min äldre bror spelade skivor med Bill Haley och Elvis hemma.
Jag hade också en kusin som brukade spela Frank Sinatra, och andra släktingar som spelade Povel Ramel när vi samlades till någon släkthögtid.
Den första egna skiva jag fick, var en historia om Kalle Stropp och Grodan Boll som Thomas Funck spelat in.
Den första skiva jag köpte för egna pengar var signaturen till Bröderna Cartwright. Fast jag upptäckte sedan att det var inte originalmusiken utan en cover, fastän Little Joe och Hoss och dom andra var på omslaget.
De övriga tre låtarna på EP:n var också rätt kassa och jag tror att jag där fick en nyttig grundkurs i hur skivindustrin funkar.
Men nu ska det handla om låtarna som verkligen tog tag i mig och mitt liv.

1. She Loves You, The Beatles
Att höra och se The Beatles var som en uppenbarelse, och det var den här låten som var inledningen till en livslång förälskelse. Den fick mig, ung som jag var, att byta stil, att låta håret växa och att försöka klä mig som Beatles. Det försatte mig också i en rebellposition, för det beslutet orsakade trubbel hemma, i skolan och ute på stan. Än värre blev det när jag hörde Not Fade Away med Rolling Stones och Don´t Bring me Down med The Pretty Things. Men det fanns ingen återvändo, hur mycket stryk man än fick ta.

2. Time Is On My Side, The Rolling Stones
Den första låt jag repeterade in med det allra första band jag spelade med, nere i Mopps källare. Say no more! Att det var en cover på en rhythm´n´blues-låt fattade jag först långt senare.

3. The Times They Are A-Changin´, Bob Dylan
Jag köpte singeln och insåg att det fanns tänkare inom musiken. Fick mig att leta upp annan musik och litteratur som ledde mitt eget tänkande in på nya och intressanta banor.

4. Light My Fire, The Doors
Well, det är här drogerna kommer in. Jag minns exakt första gången jag hörde den här låten och jag minns också att jag något senare hörde just den samtidigt som jag för första gången kände hur jag blev hög på hasch. Det gick inte obemärkt förbi. Jag njuter fortfarande av Doors, nu även spik nykter.

5. Who Are The Brain Police?, Mothers Of Invention
Ytterligare ett band som öppnade nya dörrar, musikaliskt och i sättet att tänka. Jag klev in och jag minns exakt när jag hörde låten första gången.

6. The Israelites, Desmond Dekker and The Aces
Första låten med en rytm vi i olika former kallat ska, rock steady, reggae. You name it! Jag hade hört andra låtar i genren förut, en och annan ska-låt hade väl hörts i radion, men det var här jag fattade galoppen om man kan kalla det så. Ledde vidare fram till Bob Marley och en mängd reggaeplattor jag inskaffade under 1970-talet. Fick mig också att resa runt i världen för att kolla in Bob, Culture, Burning Spear, Black Uhuru, U-Roy...

7. God Save The Queen, Sex Pistols
Den överbryggade för mej den generationsklyfta som öppnade sig i slutet av 70-talet och som många av mina vänner föll ner i. Jag snodde den här singeln i en affär, bandade den och plågade folk på en fest med att spela den på repeat tills någon tog bandaren från mig. Men med dem som kallades punkare byggde jag upp en ömsesidig förståelse, och där öppnades ännu en ny värld.

Ja, det var det hele, som dansken säger. Det finns fler låtar som ska ha hedersomnämnande, och det är väl tråkigt att det inte finns en enda kvinna på listan och bara ett band med icke vita män.
Men så är det bara.

Jah Hollis

fredag 11 maj 2007

Har man tagit fan i schlagerbåten, så...

Det har tydligen tagit hus i helsike i schlagerfestivalslägret i Helsingfors. I semifinalomgången åkte islänningar, danskar, norrbaggar och andra från det gamla Västeuropa all världens väg.
Till final tog sig i stället en radda stater från det gamla östblocket, Vitryssland, Georgien (Stalins födelserepublik) och Moldavien, för att nämna några.
Upprördheten verkar vara stor bland de utslagna, om man ska tro våra på detta område så måttfulla och omdömesgilla kvällstidningar. Folk i öststaterna röstade på låtar från öststaterna, och det ska de tydligen inte göra.
Nu talas det om bojkott och röstningssamarbete bland de utslagna för att rädda västs ära.
Men tänk om det är så att folk i de gamla öststaterna inte längre är så imponerade av allt som kommer från väst. De kanske till och med gillar låtarna de har röstat på.
Så har man tagit fan i schlagerbåten, så får man väl ro honom i land.
Personligen tycker jag man kan lägga ner hela skiten.
Det känns lika otidsenligt som att vi har kungar och drottningar.

Jah Hollis

Veckans skivfynd: Aswad för 29 spänn


Eftersom jag sedan Roger Waters konsert i Globen fått Pink Floyds Vera, från The Wall, på hjärnan, var jag tvungen att får höra låten "på riktigt" igen.
Jag borde väl beställt den på nätet (eller letat fram den gamla stenålderskassetten där jag har den inspelad), men jag ville ha den direkt och gav mig ut på jakt i de utrotningshotade skivaffärerna i Malmö (artikeln i denna länk är ju några år, men tiderna förändras snabbt).
Nu är det så, att det finns affärer och affärer. De små specialisterna lagerför knappast ens Pink Floyd längre.
Men Pink Floyd skulle jag ha och hittade den (till överpris förstås) i en av de lite större butikerna. Tänkte jag skulle passa på att hitta något nytt och fräscht också, men det nya i de butikerna är nästan bara de säkra säljarna.
Så jag gick hem med The Wall och Neil Youngs nygamla Live at Massey Hall.
Och i sista sekunden gjorde jag ett fynd på bordet med rea-skivor.
En samling med brittiska reggaeveteranerna Aswad för bara 29 spänn. Aswad var föregångare på den brittiska reggaescenen (dök upp ungefär samtidigt med punken) och har gett ut en radda plattor, allt från roots och dub till pophits som Don´t Turn Around.
Blandningen speglas också på samlingsskivan, det finns en del smet, men vad f-n?
29 spänn!

Jah Hollis

PS. Jag är faktiskt innehavare av en Aswad-t-shirt. Men den har på något mystiskt vis krympt sedan de dagarna då jag använde den flitigt. DS.

Spanarna har blivit så tröttsamma

Fredag eftermiddag och Spanarna drog igång sina diskussioner och funderingar i Sveriges radio för en stund sedan.
Men efter att deltagarna flamsat bort några minuter och pratat i munnen på varandra, som i den värsta franska kulturdebatt på tv, stängde jag av. Jag har förvisso aldrig varit någon stor fan av programmet, men det har oftast fått gå när man väl börjat lyssna på det.
Dessutom är det ett av de program där Jonas Hallberg är till sin fördel, och i dag var han inte med. Och det kändes lite som en lekstuga för en utvald del av Stockholms kultur/mediaetablissemang.
Nej nu går ett av gårdagens skivinköp på stereon (säger man stereon nuförtiden, eller är det ett stendött ord?) i stället.
Skönt att kunna välja vad man vill lyssna på.
Och jag funderar ännu på den där listan.
Nu handlar det om att stryka.
Låtar alltså, inte skjortor.

Jah Hollis

Att pinka inför publik är passé

En kvinna som pinkar offentligt och kallar det performancekonst har visat denna sin konst inför en hänförd(?) publik på Norrlandsoperan i Umeå.
Sådana här tillställningar drar ju bara ett löjets skimmer över konsten i stort och jag kan berätta att den här pinkande kvinnan inte på något vis är först med detta grepp.
1989, när Berlinmuren var på väg att falla, tog jag och ett rätt stort gäng arbetskamrater (och någon sambo) en helgtur till Berlin.
Vi bodde i väst, men tog naturligtvis en tur över till öst. Där hamnade vi på Alexanderplatz och hittade en uteservering där vi kunde sitta i solskenet och dricka billig bira. En bit ifrån oss satt en äldre dam som, att döma av uppsynen och hennes märkliga leende, inte hade alla hästarna hemma i stallet.
Rätt som det var pinkade hon (lika glatt leende), genom kläder och genom fällstolen rätt ner på marken.
Ingen verkade reagera, vilket var synd, för när tanten lyfte var en stackare snabbt framme och tog plats på hennes stol innan vi hann varna honom.
Så den där pinkperformancen i Umeå framstår i detta sken som tämligen out of time.
Ölpriserna på denna östberlinska uteservering var för övrigt värda ett eget kapitel.
En sejdel prima tyskt öl kostade motsvarande tre svenska kronor. När man lämnade sejdeln tillbaka fick man två spänn i retur.
Visst var socialismen bättre!?

Jah Hollis

Sunshine splittrade filmklubben

I kväll var vår informella filmklubb på bio igen.
Den här gången valde vi Danny Boyles Sunshine, ett val som gjorde två av tre besvikna.

Jag är den tredje, den som inte blev besviken.
Det är en rätt traditionell science fiction-berättelse: ett gäng astronauter på långfärd i ett jätterymdskepp. Denna gång är de inte på väg ut i rymden, utan in i solsystemet där de med en jättebomb ska får fart på solen som börjat lysa svagare.
Konflikter uppstår ombord på Icarus II, som skeppet lite olycksbådande heter, man får tekniska problem och man hittar Icarus I, skeppet som först skulle nått solen, men som försvann på vägen och nu rör till planerna.
Där finns även en trilskande huvuddator med mänsklig röst (hallå Kubrick!).
Visst man känner igen mycket, från 2001 och Tarkovskijs Solaris, ja till och med lite Alien mot slutet.
Och det är mycket effekter, det brinner och exploderar och smäller väldeliga, speciellt mot slutet. Slutet är också filmens svaga punkt, när ståryn ska sys ihop.
Men fram till dess tyckte jag tiden susade iväg och att vi fick se många vackra filmsekvenser och en del filosoferande kring vår plats i universum. Att få bygga modellerna till Icarus-skeppen måste också ha varit en modellbyggares våta dröm.
Sunshine har fått lite blandat mottagande.
Men jag tycker DN har fattat saken rätt här. Ännu mer rätt träffar kanske brittiska Uncut som ger den högt betyg (men är kritiska mot slutet på filmen) och kallar den science fiction för ravegenerationen.
Inte för att jag tillhör den generationen, men jag gillade Sunshine i alla fall.
Och musiken, när den hördes bland allt larmet var bra också.

Jah Hollis

torsdag 10 maj 2007

Röda Korset en humorbefriad organisation

Jag antar att man som aktiv i Röda Korset får ta del av mycket av världens elände. Men att det skulle vara så illa att man totalt förlorat all känsla för humor inom den organisationen trodde jag inte.
Nu gör man sig direkt löjliga när man anmält en reseannons som på skoj kallar Stockholm för Fjollträsk. Tydligen är det en stockholmare bosatt i Östersund som dragit igång larvet, för att han känner sig kränkt av annonsen.
Den mannen, för det är väl en man, kan inte veta den verkliga betydelsen av att bli kränkt.
Stockholmare har väl alltid fått stå ut med att deras fina stad kallas mer eller mindre elaka saker. Vill man psykologisera lite handlar det väl ofta om illa dold avundsjuka.
Ibland kan man bli lite trött när skåningar och andra ute i provinserna börjar prata om nollåttor och liknande.
Men jag tror stockholmarna ganska enkelt står pall för detta.
Alla utom en tydligen…

Jah Hollis

Anta en seriös bloggutmaning för tusan!

”Vi arbetar inte.
Vi spelar musik.”

Det var väl så han uttryckte det, punkrockaren Trindeman Lindeman. Och det var väl en dröm man hade en gång: att slippa knega och att få spela musik i stället.
Hur det blev med det vet vi väl, de flesta av oss.
Men musiken har vi väl inte släppt? Den har hängt med och det är många viktiga tillfällen i livet vi kan hänga upp på en speciell låt.
Så anta nu denna utmaning från en bloggare som vill ha lite reaktioner.
Glöm Goran och det där dödstrista dagens politiktjafsbloggandet en stund.
Jag har antagit utmaningen, och den är ta mig tusan inte enkel.
Jag har funderat länge nu, och jag kommer att fundera ett bra tag till.
Hela livet spelas ju upp när man tänker på det.
gott och på ont.

Jah Hollis

Tillbaka i vinnarcirkeln igen

Jag satt och slöglodde på hockey-VM-matchen Sverige-Slovakien och hoppades det skulle vara avgjort innan det var dags att sticka til quizet.
Men det visade sig bli en rysare som bjöd på allt det där som gör hockey till en rafflande sport. Först när Tre Kronor satte 7-4 i tom bur och det var mindre än 30 sekunder kvar stack jag iväg till puben.
Järngänget var givetvis på plats och jag bidrog med det lilla jag kunde.
Det blev tiebreak mellan oss och våra "ärkefiender", supersportsliga Spitfire Psychopaths.
Förrådet av skiljefrågor tog nästan slut innan vår backklippa (för att tala hockeyspråk, han är på flera sätt ett quizzandets Kenny Jönsson) BF kunde avgöra till vår fördel. Och därmed bör vi vara klara för final i den fjärran december.
Vilken lättnad!

Jah Hollis

onsdag 9 maj 2007

Konstigt att inte vilja testa lite knark

Fredrick Federley är en figur jag inte kände till innan jag började blogga. Men han tycks leva ett eget liv via den här världen, vad han åstadkommit utanför den vet jag dock nada om.
Likt en ungdomspolitikens Linda Skugge tycks han dock lyckas att upprätthålla intresset kring sin person genom diverse, direkta eller indirekta utspel.
Nu handlar det om att han vid ett tillfälle rökt hasch och vid ett annat dragit i sig lite kokain. Och då får han fan för det av en massa folk som a-l-d-r-i-g skulle kunna tänka sig att göra något sådant.
Jag tycker det är märkligt att folk inte vill pröva på lite knark som hasch eller kokain med tanke på vilken mytbildning och vilket småromantiskt skimmer det finns kring dessa droger.
Vi läser ju hela tiden om folk som röker och drar i sig både det ena och det andra, och de tycks inte ångra det (utom när de åker dit för det).
Undrar man då inte vad det är som är så lockande att man kan tänka sig bryta mot lagen och, om man är tillräckligt känd, hamna i tidningar och tv för att få använda det
(speciellt som det etablerade samhället mobiliserar allt det kan, för att tala om för alla att folk petar i sig droger för att det är vad då – farligt?!).
Får man inte en väldigt lust att bara, om inte annat än på ren djävelskap, i alla fall testa en gång?
Kanske vore det en rättighet att få prova en gång, om man vill förstås, så att man vet vad man pratar om i debatten.

Jah Hollis

Dårar i Malmötrafiken 1

Jag vet inte om just Malmö är hårdast drabbat, men här verkar det finns osedvanligt många trafikdårar. Just detta exempel är ju bara så bedrövligt.
Säkert hade bilisten trafikreglerna på sin sida, men det är väl ändå att gå till överdrift att försöka ta livet av cyklisten för att bevisa detta.
Många människor verkar ha problem med humöret, och när man då ger sig ut i trafiken får andra lida för det. Det har man ju sett allför många sorgliga exempel på.
Jag ska själv, vid (som det heter) tillfälle, återkomma med ett och annat.

Jah Hollis

Goran P har väl aldrig stått på min sida

Det mest upphetsande i bloggvärlden nu tycks vara att Göran Persson "har bytt sida". Det måste alla blogga om, så jag får väl falla in i kören.
Såvitt jag vet har aldrig Göran Persson stått på min sida, så vad spelar det mig för roll om han byter sida?
Jag hade en gång chansen att ändra historien. Det var på den tiden då Goran bodde i Malmö, i en flott våning jag inte skulle haft råd med.
En dag när jag hämtat en hyrbil, för att ha några dagar på semestern, blev jag tvungen att stanna för rött nära biblioteket i Malmö, alldeles intill Gorans våning.
Över gatan, en halv meter framför min hyrbil, vandrade Goran i sakta mak med ett par böcker i näven.
Jag kunde ha lagt gasen i botten, men varför skulle jag gjort det?
Jag vet för övrigt inte en enda partiledare under min livstid som stått på min sida.
Men när det är dags att rösta kompromissar jag, och tar det minst dåliga alternativet.

Jah Hollis