Surt när You Tube rensar ut videor

Tittade på några av mina gamla blogginlägg där jag länkat till videor på You Tube. Många av länkarna var borttagna på begäran av Viacom. Surt att ett bolag som har så mycket inkomster inte kan tillåta ett sådant enkelt nöje som You Tube.
Dock fanns den här gamla godingen kvar, en låt som passar in på ett otal situationer i livet, tycks det mig.
Märkligt också att Metallica inte har stoppat denna klassiker. Dom var ju väldigt tuffa mot Napster när det begav sig. Kanske har Lars Ulrich konst så han är nöjd nu.

Jah Hollis

Nu kan jag dra mig tillbaka

Nu är den tuffaste delen av arbetspasset över för den här gången. Min käre kollega F kommer och tar över i morgon och jag ta en lite mer tillbakalutad position i två dagar. Just nu går det en repris av Faktum på tvåan, jag tror säkert att det är ett seriöst program, men jag har svårt för den beskäftiga tonen. Och jag, det ska jag erkänna, gillar inte han "überprogramledarens" stil.
Det känns som om dom vill skriva oss på näsan: Vi vet en massa som inte ni vet, ha-haaaa! Ibland är det bara så: något man "borde" gilla kan man bara inte gilla av någon anledning som det är svårt att sätta fingret på.
Jag tror han programledaren påminner mig om obehagliga typer från min ungdom. Så enkelt kan det vara.
Tidigare gick Metallicas Some kind of monster i repris. Där har dom också en massa problem med varandra utan att alltid kunna peka på vad det hänger på. Men jag gillar Metallicas musik, trots att bandet, åtminstone Lars Ulrich, ja framförallt han, inte framstår som så jättesympatiska. Ibland verkar dom bara vara giriga och alldeles för rika.
Men vad är grunden för att man gillar eller ogillar något? Den kan man suga på länge. Varför ser jag hellre Some kind of monster än Faktum? Jag får rannsaka mig själv, men jag tror inte jag är så politiskt korrekt i alla lägen.
Usch jag börjar bli trött; dags att skriva en liten nattrapport till dom som kommer i morgon och sedan komma ut i friska (?) luften.

Jah Hollis