Man vet inte riktigt vad man kan vänta när Johnny Winter dyker upp på turné i Europa nuförtiden. Det var det väl länge sedan man kunde, om man inte tänker på att det kommer att bli en stor dos blues, för det är rätt säkert.
Albinon Winter måste nu på många vis räknas som en av de stora blueslegendarerna vid sidan av Muddy Waters, Howlin´Wolf och grabbarna. Skillnaden är att han lever, trots att han väl tagit ut svängarna ordentligt här i livet.
Vid förra Malmöbesöket för några år sedan var han i risig form, sjuk och rätt stabbig i sitt sätt att spela.
Roligt då att kunna konstatera att det var en Johnny Winter i bra mycket bättre form, i alla fall musikaliskt, som kom till KB i Malmö den sista dagen i september 2007 (och kul att det kom en bra mycket större publik och såg honom än vad jag vågat tro det skulle).
Han har blivit 63 nu (vilket det nog under perioder av hans liv varit rätt höga odds på att han överhuvudtaget skulle bli) och skador han fått i livet, självförvållade eller olyckor och sjukdom han råkat ut för, han gjort att han är rätt stel i kroppen.
Han har en ledsagare på och av scenen och han sitter ner hela spelningen igenom.
Men det här gången svänger det bättre och han har klart bättre koll på fingrarna, även om rösten inte alltid är lika lejonrytande som under glansdagarna.
Men han lever sig in i musiken, sitt outgrundliga sfinxuttryck i ansiktet till trots och han gjuter liv i låtar som han måste ha spelat hundratals gånger nu.
Black Jack, som han lånat av Ray Charles, låter verkligen som om Johnny Winter just varit på kasinot i Malmö och spelat bort en förmögenhet.
När sedan min gamle gitarrhjälte i extranumren plockade fram sin gamla Gibson Firebird och sliden, ja då gick det definitivt att jämföra med fornstora dar.
Förbandet, Paul Lamb & The King Snakes, är värda ett hedersomnämnande. Förband är ofta någon man tvingas lida sig igenom, men det här brittiska bandet av stadgade bluesmän var en njutning att se och höra.
Jah Hollis
PS. Trevligt att se att i alla fall en Stockholmstidning noterat att Johnny Winter även spelade i Stockholm, och att man gav ett vad jag tror rättvist omdöme (i alla fall av KB-spelningen att döma). DS.
7 kommentarer:
*haha* "skillnaden är att han lever" - det första jag tänkte när jag började läsa var-Jösses lever han än? Ett tag i mitten av 70talet lyssnade jag en del,mest pga min killes kompis som verkade lyssna hela tiden- Nå, i alla fall blev jag aldrig helt på det klara vem som var vem av Edgar o Johnny- o Edgar Winter Group.
Edgar är den yngre brodern (bara två år yngre) och han har haft eget band och spelar mer rock. Och även han håller på fortfarande.
Johnny Winter har hållt sig till att spela mest blues, även om det blev mycket rock´n´roll i mitten av 70-talet.
Båda bröderna är albinos (vithåriga och rödögda) och det är tydligen mycket, mycket ovanligt med två albinos i samma familj.
Ingen Winter fan direkt, men jag har en gammal platta med Edgar som vi diggade rejält. Bandet hette Dixie Dregs och var ett mellanting mellan bluegrass, jazz och fusion ;)
Hade ingen aning om att Edgar spelat med Dixie Dregs. Däremot gjorde han en helgjuten insats på Johnny Winters Second Winter.
De har visst gjort ytterligare någon platta tillsammans senare.
Låter som om jag missade något. Hoppas att en legendar av helt annat snitt ger lika god utdelning - Jonathan Richman. Sedan har jag försett mig med en biljett till Skatalites den 30 oktober. Din jobbkväll, tror jag. Läge att ta ledigt?
Hoppsan. Den 31 ska - hehe - det vara.
BV: Jag tror du hade uppskattat Johnny W, men i ditt fall är nog Jonathan R ett mycket gott substitut.
Skatalites (Aristocats i verkligheten!) skulle jag gärna se. Vet inte om det överhuvudtaget går att få ledigt då. Ska reka.
Skicka en kommentar