Twingly statistik

onsdag 4 februari 2009

Varför blir barnen så elaka, då?


Två händelser från skolans värld refereras just nu av Aftonbladet, och i båda fallen är det barn (pojkar ) som betett sig elakt mot sina lärare.
Först handlar det om en 15-årig pojke som klippte av håret på lärarinnan han och hans klass hade lektion för.
I det andra fallet var det en tioåring (en pojke förstås) som lyckades bryta ett revben på sin lärare när läraren tog ifrån eleven hans mobil under en lektion. (Aftonbladet beskriver det i sin vanliga subtila stil som om lärarinnan "fått revbenen krossade", vilket ju är en ren lögn).
Men man frågar sig bara lite stillsamt: Varför bilr dessa barn så elaka och vem eller vad är det som gjort dem sådana?
Sedan är det ju en händelse som ser ut som en tanke att den märklige skolministern Jan Björklund nu vill låta lärarna "vara tuffare mot eleverna".

Jah Hollis

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

7 kommentarer:

bebisfjant sa...

Det är förmodligen pga flera faktorer. föräldrarna har störst skuld i det tror jag absolut. De kvittar väl om skolan blir tuffare det har ju inte me saken å göra egentligen

Alla smutsiga detaljer sa...

Rätt fråga att ställa. Artikelserien borde istället ha handlat om vuxenvärdens svek mot barnen som inte riktigt passar in eller klarar av.

Alla smutsiga detaljer sa...

PS vi borde kanske ha bytt ljudillustration med varandra idag...

Asfaltmamman sa...

Jag håller med om att det satsas alltför lite på de barn som kanske har lite svårare att hänga med och vars frustration uttrycker sig i många fall i liknande handlingar. Och jag tycker också att det är de vuxnas ansvar att ta tag i problemen, vilket ju görs alldeles för sällan och ofta alldeles för sent.
Jag anser dock även att både en 10-åring och 15-åring har oftast så pass utvecklat samvete och kunnande om vad som är rätt och vad som är fel, att de har ett visst ansvar. Dvs, "förövarna" är inte helt skuldfria. Men, återigen, det är i slutändan de vuxnas ansvar att se till att laga till situationen.
Jag förespråkar på intet sätt aga eller annat våld, är helt emot det faktiskt, men är för en striktare skolvärld då jag tycker att det rent generellt har blivit alldeles för slappt i skolorna. Jag menar, när läraren frågar oss föräldrar ifall det är ok att vi pratar med våra barn om att inte spendera så mycket tid med mobilerna på lektionstid och helst ha dem avstängda under dagen, så tycker jag att det är ett tecken på att "daltandet" har gått överstyr. Det går alldeles utmärkt att ringa till skolans växel/reception ifall man nödvändigt måste ha tag på sitt barn under skoltid, det har funkat i alla tider, även innan mobiltelefonernas förlovade tid.
Dessutom behöver föräldrar sluta se skolan som en uppfostringsanstalt och börja ta sitt ansvar själva.
Och som en fotnot, givetvis finns det undantagsfall och särskilda omständigheter i alla scenarier, det förnekar jag inte, och allt jag säger är om det här är generellt.

stumpan sa...

Varför blir barn så elaka?

Någonstans - kanske redan före skolan - så finns det idag ungar som far illa av det samhälle de växer upp i.

Tempot, stressen - som många av våra allra minsta förskolebarn upplever dagligen är inte klok.

Det säger sig själv att barn som då har någon form av problematik är de som far allra, allra mest illa av att plockas upp i ottan, stressas iväg till ett överinskrivet dagis, vistas i denna miljö i kanske 8-10 timmar, för att sedan köras hem övertrött och få somna framför Bollibompa...

Barn som upplever att de inte blir sedda - tar tillslut till ganska destruktiva medel för att synas.

Killarna riktar det oftast utåt. De märks - ofta rätt tidigt...och högt!

Tjejerna riktar det oftare inåt - i allfall till en början...

Idag är varje skola en enskild ekonomisk enhet, med en egen tilldelad budget som ska följas. Minus i kassan resulterar i sparkade rektorer...

Den största utgiftsposten för skolorna är löner. Därför drar man ner på personal om skolans budget börjar svaja... Och då det är svårt att ta bort undervisande lärare, så tar man bort bla skolhälsovården... dvs timmar för skolsyster, skolpsykolog, kurator osv... samt specialpedagogerna... och elevassistenterna. Dessa "stjärnor" som tidigare följde strulpellarna inte bara i klassrummet utan även på raster, i matsalen och omklädningsrum...
Alla dessa yrkeskategorier är de som tidigare fångade upp och stöttade stökpellarna.

Idag är eleverna väldigt mycket utelämnade till sig själva. Då blir det djungelns lag som råder...

stumpan sa...

Asfaltsmamma: Bara en liten replik på "Jag anser dock även att både en 10-åring och 15-åring har oftast så pass utvecklat samvete och kunnande om vad som är rätt och vad som är fel"

Under normala omständigheter: Ja självklart!

Elever som beter sig som de i artiklarna har dock en klart mindre impulskontroll. De handlar innan tanken på "stopp" når fram.
Detta är mycket vanligt bla vid diagnosen AD/HD och Aspergers syndrom.

OM det ligger en sådan diagnos bakom elevernas beteende, så kan vi inte lägga över på dem att hantera dylika situationer. Det ligger nämligen som ett symtom för funktionshämningen att vara väldigt impulsstyrd.
Samvete har de - och ångesten efteråt är gigantisk!

För mig som specialpedagog för just elever med dessa neuropsykatriska funktionshinder, så är därför frågan betydligt mer komplex än att handla om "ouppfostrade barn", "slappa föräldrar", eller för den delen "dåliga lärare"...

Asfaltmamman sa...

Stumpan: Ingen håller med dig mer än jag och jag vill dessutom passa på att betona att min kommentar var helt och hållet generell. Som jag också skrev, så finns det undantagsfall i alla lägen och i detta fall barn med olika slags möjliga diagnoser. Jag vet inte om de har ställda diagnoser eftersom jag inte har läst artiklarna ifråga och känner inte till fallen i detalj, så jag yttrar mig definitivt inte fallspecifikt.
Jag syftade på barn mer i allmänna ordalag, barn utan olika diagnoser. Och det är där jag tycker att samvete och rätt/fel-känslan är relativt väl utvecklad hos barn som börjar komma upp i 10-15-årsåldern, men det är min högst personliga uppfattning.
Jag har en nära bekant som har ett barn med multipla diagnoser och däribland både ADHD och Aspbergers, så jag har en uppfattning om hur barn med dessa diagnoser fungerar. Jag har sett hur barnet gör saker som vore det andra krafter som styrde och jag har sett ångesten efteråt. Och jag vet mycket väl att barnet inte kan skuldbeläggas för sitt beteende, jag skulle aldrig drömma om att göra det. Jag blir frustrerad, ledsen och arg även för att jag ser hur resurserna för detta barn krymper, hur lite hjälp barnet får och vilken kamp föräldrarna kämpar för sitt barn varje dag. Det är vansinnigt att det så ofta skall sparkas på de som redan ligger ner.

Men, jag tror (obs, jag VET inte, utan tror) även att det finns fall där vuxna gärna vill pracka på ett barn en diagnos för att på något sätt förklara beteendet. Om alla barn som får utbrott i en form eller annan skulle klassas med någon diagnos, så tror jag att alla barn i världen har en diagnos. Och där kommer tidsbristen och resursbristen in i bilden. Om mer tid och resurser lades ned på barnen, som ju faktiskt är vår framtid, både från föräldrars och skolors sida, så tror jag, som så många med mig, att de flesta ungar skulle må mycket bättre. En del barn är känsligare för olika yttre faktorer än andra, och det yttrar sig på olika sätt hos olika barn, men det betyder inte att alla som "throws a temper tantrum" har ADHD, Aspbergers eller något liknande.
Jag är inte specialist på barn, jag kan bara utgå från det jag har lärt mig av min bekant under 12 års tid, det jag har lärt mig om min egen dotter och det jag ser sker i samhället och skolvärlden. Och summan av kardemumman verkar alltid vara densamma, vi behöver mer resurser för alla barn, både de med och de utan diagnoser.

Jah: Tack för en intressant frågeställning och jag ber om ursäkt för att jag har tagit upp så mycket plats i den här "tråden". Det här är ett ämne som tål att diskuteras och jag hoppas att diskussionen fortsätter överallt, för det kan bara gynna barnen.

Trevlig kväll eller godnatt är det väl såhär dags.

Hälsningar/Asfalten