Låt mig presentera Leo, sex månader när bilden togs och ett år i början av nästa år. Detta ansiktsuttryck, förundran och skepsis (?), visade han mig (hans pappas farbror) första gången vi sågs. Efter en stund blev vi i alla fall rätt bra kompisar och det verkar som om jag på något vis blivit godkänd av honom. Men det är inte utan att jag funderar på vad som rörde sig i hans huvud när han tittade på mig på det där viset. Vad tror ni? Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Barndom, Minnen, Funderingar, Upplevelser, Tankar
I dag, strax före middagstid, kom jag tillbaka till Malmö efter två dagars jobbande i Kristianstad. Efter ett improviserat besök i Pocket Shop på Malmö central (jag återkommer om utfallet) steg jag på buss nummer 7 mot hemmet i Kirseberg. Jag fick en plats där det är fyra säten och man sitter två och två vända mot varandra (två åker framlänges och två baklänges) och efter ett par hållplatser steg de tre som ockuperade de övriga sätena av och lämnade mig helt solo. Men direkt fick jag sällskap av en yngre mamma med två pojkar som jag skulle placera någonstans i de lägsta skolklasserna. Jag förstod att mamman hämtat barnen någonstans för att de skulle få tillbringa eftermiddagen tillsammans alla tre (fast en av pojkarna försökte övertala mamman om att han skulle få spela Wii hemma, vilket mamman inte verkade så glad åt). Så passerade bussen huset där det ligger en bowlinghall (gamla VM-hallen) och där Laserdome finns. Pojkarna lyste upp och berättade hur kul det varit när de en gång varit där. Och en frågade: – Mamma, kan inte vi gå dit någon gång igen? Mamman förklarade att hon inte var mycket för att smyga runt och skjuta på folk med vapen. Vid vattenkrig med ballonger gick hennes gräns när det gällde sådant. Men det fanns säkert någon annan som gillade detta bättre och skulle kunna ta med pojkarna någon gång igen. Det tycktes de nöja sig med, men en av dem sade för säkerhets skull: – Mamma, man dör inte när man blir skjuten därinne. Mamman förklarade att det var ju för väl att det var så, och så var jag tvungen att stiga av. På tal om skjutande tycks de högsta hönsen i Nordkorea ha tappat koncepten totalt nu. Har inte USA någon Rambo som kan ta sig in i det landet och eliminera den släkt av galna människor som håller land och folk i ett järngrepp och som inte verkar dra sig för något?
Det är inte speciellt ovanligt att musikalitet och en karriär inom (populär)musikbranschen går i arv från far eller mor till son eller dotter (eller faktiskt från båda till båda). Det finns en bra binge bevis på att framgångsrika musiker kan föda nya framgångsrika musiker (precis som det finns musiker vars barns musikaliska karriärer störtdykt, anlagen till trots). Problemet för barn till riktiga musikaliska superkändisar är väl ofta att de få finna sig i att jämföras med sina framgångsrika föräldrar och att jämförelserna inte sällan utfaller till föräldrarnas fördel. Släktskapet blir en tung skugga. Jag har själv tidigare skrivit om Jakob Dylan, den store Bobs son, och om hur han kämpat för att skaffa sig en egen musikalisk karriär. Han tycks för övrigt lyckas allt bättre med det och gav nyligen ut ännu en soloskiva som möttes av fina recensioner. Här ovan ser och hör ni ett annat musikkändisbarn som hållt på med musik länge, men nu vid 37 års ålder gett ut sin första soloskiva. Kanske inte så svårt att gissa vem han är, även om han förekommer rätt sparsamt på bild i videon ovan. Namnet säger väl ändå det mesta.
Som jag konstaterat i något tidigare inlägg är det inte mycket med orken och motivationen för min del just nu när det gäller att gå ut och söka upp motiv till fototeman. Men Fototriss brukar jag inte missa. Veckans tema är Liten och det är en påminnelse om Unicefs pågående kampanj som heter För varenda unge. Det är väl knappast någon högoddsare att gissa att det blir mycket barnbilder. Inget fel i det, men risken är att man blir lite avtrubbad när man kollar en radda rätt liknande motiv. Mina är knappast några mästerverk, men ändå. Uppifrån och ner: 1. Visst är det skönt att vi människor är olika. Tänk om alla skulle vara exakt lika långa. 2. Inför Malmö stads ambulerande jättelampa blir var och en liten, barn som vuxna. 3. Även Jah Hollis har varit liten (inte för att jag är så speciellt reslig nu) och syns här på fotot längst till höger sittande i min (nu sorgligt bortgångne) storebrors knä. Andras tolkningar av temat hittar ni här.
Två händelser från skolans värld refereras just nu av Aftonbladet, och i båda fallen är det barn (pojkar ) som betett sig elakt mot sina lärare. Först handlar det om en 15-årig pojke som klippte av håret på lärarinnan han och hans klass hade lektion för. I det andra fallet var det en tioåring (en pojke förstås) som lyckades bryta ett revben på sin lärare när läraren tog ifrån eleven hans mobil under en lektion. (Aftonbladet beskriver det i sin vanliga subtila stil som om lärarinnan "fått revbenen krossade", vilket ju är en ren lögn). Men man frågar sig bara lite stillsamt: Varför bilr dessa barn så elaka och vem eller vad är det som gjort dem sådana? Sedan är det ju en händelse som ser ut som en tanke att den märklige skolministern Jan Björklund nu vill låta lärarna "vara tuffare mot eleverna".
Det är mycket märkligheter man stöter på när man läser tidningar.Mest naturligtvis i kvällstidningarna som älskar att presentera saker som gränsar till freakshow eller rena skrönor. Därför tycker jag att det är lite märkligt att ingen nappat i större skala på nyheten att Anders Lundin har fått en flicka. Han måste, mig veterligen i alla fall, vara den ende mannen i historien som fått barn. Jag vill minnas att det faktiskt är så att det är kvinnorna bland oss människor som får barn. Männen brukar väl bidra med sin insats (häpp!) runt nio månader innan kvinnan får barnet.
Det finns brott och det finns brott. Det finns brottslingar och det finns brottslingar. Det är naturligtvis samhällets, rättsväsendets, sak att lösa brott och ta hand om brottslingar och se till att de får sina straff. Men ibland undrar jag om det verkligen finns straff som är avpassade för vissa typer av brottslingar och vissa typer av brott. Jag vet att jag är ute på lite djupt vatten här och det handlar inte om att jag vill införa dödsstraff igen eller något sådant. Nej det handlar om brott som är så långt nere på rangskalan av brottslighet att jag undrar om det inte är dags att återupprätta skampålen. För när jag läser om sådant här, och sådant här, så tvivlar jag på att det finns någon annan metod än att ställa upp dom som gjort dessa apstadienesligheter (ja, det är egentligen skamligt att jämföra dom med apor, för apornas skull) någonstans, till allmän beskådan, för att dom möjligen ska inse hur lågt dom har sjunkit. Ruttna ägg och ruttna tomater skulle naturligtvis finnas till försäljning på platsen.
Så var det så illa som de flesta av oss nog hade börjat inse. Den lilla flickan Engla, som man letat efter i en vecka, är död, mördad av en vuxen man som nog är en av landets mest hatade nu. Och personligen kan jag inte fatta vad det är som får en människa att göra något sådant, mot ett barn eller mot vem som helst. Nu ställer naturligtvis kyrkan i Stjärnsund, där Engla kom ifrån, upp och hjälper och ger stöd åt människorna som känner sorg och förtvivlan över det fruktansvärda som hänt. Och det är kanske i sådana lägen som kyrkan verkligen kan visa sin styrka. Samtidigt måste det vara svårt, svårare än vanligt, att tro att det finns någon gud som vakar över de små när något sådant här kan få hända. Jag tror själv inte på gud (men respekterar att andra gör det) och jag begriper inte hur vi människor kan bli sådana, att vi begår sådana handlingar som den som nu erkänt mordet på Engla, och ytterligare ett mord, har begått. Men jag skulle vilja höra någon, som tror att det finns en allsmäktig gud som vakar över oss människor, förklara hur denne gud kan tillåta att sådant här får hända. Om och om och om igen.
Det blev ännu en kväll i vimlet på Malmöfestivalen i går. Vi inledde med Taj Mahal på Stortorget, och sedan BV och jag slukat var sin supergod superburgare från Victor Jaraföreningens vältrimmade grill samlades vi alla originellt nog på stamhakets uteservering (i festivalvimlet, men ändå lite vid sidan om). Eftersom det var måndagskväll, då jag normalt alltid jobbar, var det musik. Jamsession som kan vara av väldigt varierande intresse har jag förstått av dem som brukar gå dit på måndagarna. I en paus kommer en bekant ut, sonen till ett par av mina vännner från min gamla hemstad, och därtill en mycket duktig gitarrist. Han hälsar glatt och berättar att A, son till ett par andra mycket goda och gamla vänner från den gamla hemstaden sitter bakom trummorna. När bandet kör i gång tränger musiken igenom sorlet på uterserveringen och folk runt vårt bord nickar och konstaterar att "det här låter ju faktiskt riktigt bra". Det är inte utan stolthet jag berättar att jag känner både gitarristen och trummisen sedan de var mycket små knattar. När vi sedan flyttat in i puben kommer trummisens yngre syster, tämligen nyinflyttad till Malmö, fram och hälsar hjärtligt och säger att hon undrarde vad det var för "kändis" (undetecknad altså) som kom in. Sedan fortsätter det unga gänget till Röda Kran där det är mer jazzjam, och Ol´Hell, R och jag drar till Brogatan för att släcka efter med varsin svindyr bärs. Det är en underbar känsla att kunna träffa sina gamla vänners barn ute på krogen, där man inte inte längre, av diverse anledningar, träffar de där gamla vännerna själva. Traditionerna och banden förs i alla fall vidare. För övrigt knyckte Håkan Engström exakt de orden jag tänkt använda till ett blogginlägg om Taj Mahals konsert i Malmö. Så ni kan lika gärna läsa hela hans omdöme.
Svenska Dagb(l)adet har en lista över svenska badplatser där prover i sommar visat att badvattnet är otjänligt. Frånsett det fantastiska att någon överhuvudtaget badar utomhus i ouppvärmt vatten denna sommar finns det en och annan icke-överraskning på listan. Barnviken i Sibbarp i Malmö är en sådan riktig lågoddsare som återkommer på denna lista år efter år. Barnviken är, som namnet avslöjar, ett barnbad och jag är förundrad över att man överhuvudtaget släpper ut sina barn i det vattnet. Barnviken är djup som en sopptallrik med stillastående vatten som snabbt värms upp av eventuellt solgass. Lägg därtill att hundratals ungar använder viken som toa, och ni kan själva räkna ut att vattnet snart blir otjänligt. Platsen borde snarare förklaras som katastrofområde och pesthärd än kallas badplats.
Från mitt köksfönster har jag utsikt över en en liten grön plätt, med gräsmattor, träd och buskar och en liten kommunal lekplats. Då och då samlas en del barn där och leker, ibland ligger lekplatsen öde. Nu mot kvällningen lyser solen in genom köksfönstret och det blir varmt som sören i köket. Så jag är mer eller mindre tvungen att ha köksfönstret öppet i alla fall en aning. Därmed hör jag om det är några barn i aktion i på lekplatsen. Det är det nu, och det som förundrar mig är att dom skriker som stuckna grisar mer eller mindre hela tiden. Inga glädjetjut då och då eller något sådant, utan själva konversationen verkar gå ut på att man försäker överrösta varandra hela tiden. Några av dem skriker med så genomskärande röster så att man undrar hur deras stämband egentligen mår. Är det möjligen så att barn har blivit mer högljudda nuförtiden, eller är det bara som jag fått för mig? Är det så att hela samhällets volym skruvats upp och att det blivit naturligt att skrika för att överhuvudtaget höras?
Jag har inte järnkoll på statistiken, men det verkar som det är många som vill sätta barn till världen nu. Och det verkar ju hoppfullt, eftersom jag tolkar det som om man har framtidstro. Bara här på mitt jobb är det tre unga tjejer som inom en inte så avlägsen framtid väntar barn. Ytterligare en har precis tagit ledigt för att få sitt första och en har kommit tillbaka efter sin andra barnledighet. Vad är det, om inte tro på framtiden? Och det är rätt tufft att vara hoppfull om framtiden med tanke på alla domedagsprofetior vi konfronteras med dagligen. Och allt krig och annat elände som vi ständigt hör och läser rapporter om. Men jag kan inte annat än bli glad när jag hör att de nya barnen är på gång. Jag kan bara önska att deras föräldrar ska ha fog för sin hoppfullhet.
Jag är en barnlös gammal man, och det är inget att vara sentimental över; det är bara att konstatera att det är så. Det kan kännas svårt i bland att acceptera detta faktum, speciellt när goda vänner och arbetskamrater får barn och är så lyckliga och talar om att ”det är ju meningen med livet”. Då kan jag tänka: ”Så mitt liv är meningslöst då?” Samtidigt vet jag ju att det inte är det, och därmed kan jag glädjas med alla som får barn och som verkligen är lyckliga över det. Ni vet vilka ni är. Jag har i alla fall ett gudbarn, adoptivdotter till ett par av mina bästa vänner. Hon är det mest älskade jag har och en enorm källa till glädje och tröst i livet. Och i kväll hade detta gudbarn mejlat en önskelista till mig och berättat vad hon vill ha i julklapp. Sådant skänker en otrolig värme, så jag skänker henne till att börja med den vackraste sången jag vet om att vara barn och att växa upp: Bob Dylans Forever Young. Banalt? Kanske det, men jag är en enkel man, innerst inne. Och lite berusad av årets första glögg.
