Den som en gång tagit sig upp i de politiska toppskikten verkar alltid ha sitt på det torra på något vis, men verkar heller inte skämmas för att ta chansen att plocka till sig ännu mer.
Två exministrar är på tapeten för tillfället; den ena är Margareta Winberg som fått ut 22 000 kronor för mycket för det säkert oerhört betungande jobbet som styrelseordförande i Svenska spel.
För Winberg, den gamla sossen som tydligen har ett eget företag som tog hand om inkomsten, är väl detta småpotatis som säkerligen gör vare sig till eller ifrån i den personliga budgeten.
Men går det så går det ju (fast det tydligen inte gjorde det nu), och lite extra fickpengar kan man ju alltid försöka ordna fram.
Den andre är Sven Otto Littorin, mannen som tidigare predikade Moderaternas arbetslinje, som nu kan kassera in 112 000 kronor i månaden ett år framåt utan att ens anmäla sig på Arbetsförmedlingen (och efter att ha sagt upp sig själv).
Allt i enlighet med den svenska lag som säger att det är skillnad på folk och folk.
Herren ger och herren tar, men det verkar som om det oftast är den som redan har som ska vara given mer.
Jah Hollis
Läs även andra bloggares åsikter om Pengar, Politik, Politiker, Ministrar, Sven Otto Littorin, Margareta Winberg, Lön, Arvode, Snikenhet, Lag
5 kommentarer:
Ja, det är ju inte herren, utan vi. Det är skattebetalarnas pengar (ja, jag vet att du vet det, men ändå!). Det gör mig så förbannad att man är så nonchalant med de pengar som går in via skatten emellanåt. Det är mycket som borde ses över, vare sig det är i det röda eller idag rosa (!!) lägret.
Trist!
Inte bara det politiska toppskiktet... gäller näringsliv och alla andra som på något sätt har "kommit upp sig". Svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, alltså om makt korrumperar eller om det är såna människor hamnar där just för att de är giriga. Oavsett vilket, jag blir så förbannad att jag blir spyfärdig!
Herren får gärna ge mig lite också......
Eva: Jo, det är klart att jag vet. :-) Men samtidigt gillar jag ju att använda lite sådana här gammaldags uttryck i nya sammanhang, och samtidigt är det som att det är någon högre makt som har bestämt är det ska vara på det här viset, att man inte kan göra något åt den rådande ordningen.
P: Visst, inom näringslivet verkar det inte finnas några gränser för girigheten. Och det hade säkert inte varit några problem att leta fram exempel där. Jag hörde ju bara Percy Barneviks Sommarprogram där han gärna framhöll sin numera så välgörande verksamhet, men inte kunde få över sina läppar att det kunde framstå som girigt att acceptera en pension från ABB på 900 miljoner kronor. Och som han delvis tackade nej till först efter våldsamma protester. Men han tyckte fortfarande att han egentligen gjort sig förtjänt av de 900 miljonerna.
Skicka en kommentar