En av de publikationer som kan göra anspråk på titel "Sveriges sämsta tidning" når under påskhelgen osannolikt nog nya journalistiska lågvattenmärken. Det handlar om Expressen som på påskdagen kunde rapportera att Socialdemokraternas nye ordförande, Håkan Juholt, semestrat i Istanbul i påskhelgen. Där har några andra svenska turister smyglyssnat på Juholt i en hotellbar och sedan tipsat Expressen om hemska saker Juholt ska ha sagt till sin särbo som också var med i baren. Fast först hade S-ledaren varit missnöjd med priset den drink han beställt in, ja han hade dessutom fräckheten att ha "särskilda krav" på drinken han beställde. Halva artikeln går för övrigt åt till att beskriva det här med drinken, allt skrivet i en moraliserande, fördömande stil som om det vore likställt med anstiftan till mord att tycka att en drink är dyr, eller att ha "särskilda krav" på den. På förstasidan illustreras det hela med en bild (tagen av en av de smyglyssnande svenskarna, får man anta) på Juholt, rörandes i sin Dry Martini och så rubriken (S)KÅL! En sorts antydan om att Juholt skulle varit på fyllan, kanske (fastän han uppenbarligen knappt rört sin drink, som Expressen markerar med en stor pil eftersom man tydligen tror att tidningens läsare är idioter som inte kan se den själva). Sedan handlar det om att Juholt kommenterat mejl han fått rörande sitt parti och att han i samband med det uttalat sig nedlåtande (hånat, som Expressen alltid skriver när någon riktar kritik mot någon) om en partikamrat (inte flera partikamrater som det står i rubriken på nätet) Och som nu inte detta räckte har Juholt haft fräckheten att kritisera (sågat) Fredrik Reinfeldt, något som moralisterna på Expressen verkar tycka skulle beläggas med dödsstraff. Så har man givetvis fått med några fördömande uttalanden från några "experter", varav en borgerlig PR-nisse som man väl inte kan förvänta sig ha något positivt att säga om Juholt överhuvudtaget. Sådan här skitjournalistik visar väl på hur gränsen mellan tyckandet på Expressens ledarsida och nyhetsrapporterandet alltmer suddas ut. På både ledar- och nyhetsplats ska regeringen hyllas och oppositionen svärtas ned. Och det värsta, och kanske mest häpnadsväckande av allt i den här historien: det verkar som om det finns människor (av bland annat bloggar och bloggkommentarer att döma) som tror på vartenda ord som skrivs i Expressen.
Sakta börjar det visst gå upp för den borgerliga alliansen och deras påhejare att det börjar växa fram en politisk opposition värd namnet efter dödläget som länge rått. Kanske börjar man inse att det inte bara går att sitta stilla på ändan och hösta in poäng fastän det går åt skogen med det ena efter det andra. Vad gör den stora borgerliga lobbyn då då? Jo, man börjar naturligtvis svartmåla och misstänkliggöra. Har man inte så mycket att komma med för egen del så kan man ju försöka svärta ner den motståndare man visst börjar bli lite byxis inför. Tänk på det när ni hör borgare tala och skriva om Juholts "utrensningar" (och till och med dra paralleller till Stalin). När Moderaterna gjorde exakt samma sak 2002 och 2006 (och när ett antal ministrar byttes ut efter senaste valet) kallade samma borgare det "förnyelse". Sedan späder ju en skitblaska som Aftonbladet på det hela genom att dra stora växlar på en mycket tunn opinionsundersökning om förtroendet för riksdagens partiledare. Juholt hamnar (som ny och okänd för folk?) på en låg siffra. Ja, faktiskt någonstans där Reinfeldt låg när han tog över det då högraste högerpartiet efter Bo Lundgrens fiasko.
Det verkar som om Libyens diktator Kadaffi-Gadaffi-Khadaffi har förlorat allt förstånd nu, om han någonsin haft något. Han verkar bara ha ett sätt att tackla det folkliga uppror som nu skakar det land som han styrt som sitt eget fängelse i 40 år nu: genom att ta livet av så många som möjligt som protesterar mot hans styre, hans egna landsmän. Jag är emot dödsstraff och dödande i största allmänhet, men frågan är om man inte ska göra ett undantag för den här mannen som verkar vara bortom all hjälp. Frågan är om det inte finns chans att rädda mängder av libyska liv genom att se till att Kadaffi-Gadaffi-Khadaffi helt enkelt förpassas till historiens sophög. Av Calle Bildt och hans gelikar tycks det inte finnas mycket hjälp att vänta. Rambo, var är du nu när vi behöver dig?
Två moderata ministrar, utrikesministern Carl "Teflon" Bildt och migrationsministern Tobias Billström, har hamnat i blåsväder för saker de i diplomatiska sammanhang ska ha sagt 2007 om flyktingar från Irak som skulle kunna tänkas söka asyl Sverige. Det är i dokument som kommer till allmänhetens kännedom via Wikileaks som de båda moderata Piff & Puff-grabbarnas inte särskilt smickrande uttalanden finns. Billström gjorde sig sedan till åtlöje genom att i en tv-intervju svara samma sak cirka 15-20 gånger på vilken fråga reportern än ställde. Jag vet inte om han själv insåg att han gjorde sig till åtlöje och dessutom spädde på politikerföraktet rejält genom sitt rent ut sagt löjeväckande framträdande. Bildt har, såvitt jag vet, i vanlig ordning inte sagt någonting. På något vis känns det som en fara för demokratin att ha två sådana nonchalanta och högdragna figurer i regeringen. Deras förakt för väljarna verkar vara bottenlöst. Men givetvis försvaras de av fans inom partiet och på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Den allt mer mörkblå Sydsvenskan, som i stort har monopol på tidningsmarknaden i Sydsverige, tassar så försiktigt som om man gick på glas när man kommenterar saken. Ledarsidan i Sydsvenskan blir mer och mer en verklig anledning att snart sluta att läsa den tidningen helt och hållet.
Så går då detta året in på slutspurten och sjäv ska jag bara klara av två arbetsdagar till innan det är dags att fira av det gångna 2010. En som väl kommer att fira lite extra är väl vår statsminister Fredrik Reinfeldt, som tycks slå alla popularitetsrekord för svenska partiledare. Inte för att någon frågat mig, men tydligen vill svenska folket ha en totalt färglös ledare vars enda framtidsvision är att skatten ska vara lägre. Det känns för mig som något slags självbedrägeri i en tid då vi inte vet vilket ben vi ska stå på. Men tittar man på konkurrensen, så förklarar kanske det en del. Maria Wetterstrand i MP är ju den enda som kommer i närheten av Reinfeldts siffror, sedan kommer det ett gäng, varav ett parti, Socialdemokraterna, verkar vara totalt utan ledarskap, ett är total politiskt omöjligt och ett par är helt överkörda av Moderaterna genom att man samarbetet med dem. Jag återkommer på fredag innan nyårsfirande tar vid. Till dess kan ni ju fundera på hur ni tror att Reinfeldt firar sin popularitet. Alla förslag mottages tacksamt!
Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten nöjer sig inte med ett (troligtvis välbetalt) jobb som tjänsteman i moderaternas högre sfärer (eller som tidigare riksdagsledamot). Nej, hon låter sig bjudas på resor och hon extraknäcker med styrelseuppdrag. Inte förrän det avslöjas hur det ligger till blir hon tveksam och väljer att avstå från extrainkomsterna. Riksdagsledamöter, kvinnor som män, tjänar rätt bra med pengar jämfört med den genomsnittlige väljaren (och de tycks få sina löner höjda regelbundet utan tjafs med arbetsgivaren). Men tydligen är det inte nog med löner i den klassen. Våra folkvalda kanske har för lite att göra i riksdagen, de kanske är lite understimulerade i uppgiften som folkvalda. För hur kan det annars komma sig att de tycks ha tid med andra jobb och extraknäck vid sidan av jobbet i riksdagen? Det kan väl inte vara så simpelt som att det finns en girighetskultur bland våra riksdagsledamöter, att mycket vill ha mer? Kanske gäller det att ta för sig av kakan medan man har tillfälle.
Jag sitter och väntar på att det ska bli dags att gå och knoppa och avsluta tre dagars ledighet med att samla krafter inför ett par långa arbetsdagar. Jag har tvätt på tork nere i torkrummet och ska vänta en stund till innan jag ger mig ner och hämtar den. Och jag har lite söndagsångest. Så jag har surfat runt lite för att hitta något att blogga om, men än så länge har det mest blivit lite småelaka kommentarer hos några högerbloggare (= M-bloggare, som jag tycker kommer undan för lätt i dessa SD-tider). Så kom jag till Evas blogg, Jahaja (där jag regelbundet är inne och kollar) och hittade ett inlägg kallat Gråten i halsen, om gråt och ensamhet och sorgsna känslor. Jag tänkte jag skulle skriva en kommentar, men kom inte på något bra att skriva. En stund senare gjorde jag ett nytt försök och då låg där ett nytt inlägg kallat Glädjen i hjärtat och ett konstaterande att det är mycket som ryms inom en människa. Så jag knyckte det till rubriken här ovan, och på tal om gråt plockar jag in en låt med Townes Van Zandt från dokumentären Heartworn Highways. Det sägs att han själv tyckte att låtarna han sjöng kunde vara så sorgliga att han föll i gråt under konserterna och att han, bisarrt nog, ofta berättade dråpliga historier för sin publik mellan låtarna "för att de inte skulle plocka fram rakbladen". Uppenbarligen kunde han få andra att gråta med. För att väga upp Townes Waiting Around to Die, plockade jag också in Iris DeMents vackra Sweet is the Melody, en glädjefylld låt, men ändå med ett stråk av sorgsenhet i. Glädjen och sorg(senhet)en ligger kanske närmare varandra än vi tror.
På väg till jobbet i går, en underbar höstdag med klarblå himmel över Skåne och vägen kantad av träd i höstens alla färger (nej, bilden här ovan är från i somras), hörde jag på radion Anders Borg presentera sin budgetproposition. Det viktigaste målet med budgeten lär vara "full sysselsättning", något man väl aldrig lyckats med i ett land styrt med kapitalismen som ledstjärna, men möjligen i någon stenhård diktatur. Jag tycker nog att det viktigaste målet borde vara att skapa ett samhälle där alla människor får en chans att leva ett liv de tycker är ett värdigt liv i harmoni med sina medmänniskor och med naturen. Men ska man nu tro Anders Borg så är livet av allt att döma en lång radda kriser med perioder av ekonomisk återhämtning däremellan. Hur kul låter det? Och hur realistiskt är det att sätta upp mål som "full sysselsättning" om det är så det ligger till? Borg och Moderaterna är ju inte heller ensamma om att fundera i de här banorna. Det verkar snarare inte finnas något parti som inte är inne på det här spåret. Visst, jag (som jobbat överlägset största delen av mitt liv) inser ju att arbete ger en inkomst och att det kan ge mycket mer därtill. Men var finns visionerna om vad vi ska kunna göra med våra liv och tillgångar om vi nu skulle lyckas hitta "sysselsättning" till nästan allihopa av oss? Jag tror jag ska starta en sekt av något slag när jag funderat lite mer över saken. Men först ska det bli quiz i afton hoppas jag.
Ur dagens nyhetsström fiskar jag fram två nyheter som är av kategorin "vad var det jag sa?". För det första: Hälften av bilisterna på våra vägar och gator använder av någon anledning (slöhet? barnsligt uppror? ren dumhet?) inte blinkers för att visa vart de ska svänga när de ska svänga. Eftersom jag själv befinner mig ute på vägarna rätt ofta kan jag bara konstatera att denna undersökning har kommit fram till vad jag redan kände på mig. För det andra: Det var taktikröster som räddade Göran Hägglund och hans kristdemokrater kvar i riksdagen. Samma gäller tydligen i stort för Maud Olofsson och Centern. Sedan lär många ha taktikröstat på SD. Vad det nu ska vara för taktiskt med det. Nej, nu är det dags att ge sig ut bland de icke-blinkande medtrafikanterna igen.
Hur många är det egentligen som blev förvånade över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i valet i söndags? Inte jag i alla fall, även om deras framgångar i många kommuner var oväntat stora. Det låg i luften på något vis efter deras resultat i så många opinionsundersökningar, och varför skulle vi i Sverige (som styrts av egoismens förespråkare i fyra år nu) vara förskonade från det som drabbat nästan alla andra europeiska länder? Jag känner med alla som är besvikna, ledsna och förbannade nu, och värst känns det att man tycks leva i hjärtat av SD-land när man bor i Malmö (även om det finns SD-enklaver här och var över hela landet, som till exempel i delar av Hässelby i Stockholm och i småkommunerer i norra landet). Tro nu bara inte att malmöiter, eller skåningar i gemen, är några hopplösa fall som köpt SD-politiken rakt av. Precis som i Stockholm, visade massor av folk i Malmö i måndags sitt missnöje med SD-framgångarna (märk väl också att Skånepartiet, som väl lätt kunde tävla med SD när det gällde att så misstro mellan människor, efter valet tycks ha raderats ut). Och jag hoppas att kampen mot alla partier som arbetar för att bygga upp denna misstro mellan människor ska fortsätta att föras på ett smart och värdigt sätt, inte med våld och odemokratiska medel. Visst kan det låta trist att påpeka det, men vi lever i en demokrati och då kan det gå som det nu har gått i Sverige. Vi kan inte förbjuda folk att tänka eller rösta på ett visst vis, det gör man inte i en demokrati. Däremot kan man uppmuntra folk att välja bättre alternativ. Jag tror inte att alla de som nu röstat på SD är några slags neandertalare som plötsligt kommit ur sina grottor och som hatar allt och alla som inte är som dom. Det måste gå att få många av dem att välja andra alternativ. Förutsatt då att vi har bra alternativ att erbjuda alla. Det tror jag är utmaningen.
Nu tycker jag vi har fått nog av vallöften och debatterande, och det ska bli skönt att valdagen äntligen är här i morgon, den 19 september. Fredagskvällen avslutades väl valrörelsen på något vis (även om jag såg många valarbetare ute på stan i Malmö idag) med den stora partiledardebatten i SVT. Och det verkar som om det ännu inte är avgjort vem som ska gå segrande ur detta. Oddsen verkar vara för alliansen, och tar de hem det kan det ju bland annat tacka en stor och stark borgerlig (läs främst Bonniers) press som ju tagit ställning för alliansen, och det inte bara på ledarplats. Det värsta exemplet är nog Expressen som under valrörelsen visat prov på en riktigt politiserad skitjournalistik. Siffrorna talar för sig själva. Ett praktexempel är en artikel på nätet efter fredagens tv-debatt. Först har Expressen beställt en av dessa eviga opinionsundersökningar (där tv-publiken ska välja "vinnare" i debatten) och slår sedan fast att "Reinfeldt vann - trots allt". Trots vadå? frågar man sig. Jo, trots att de rödgröna vågade ifrågasätta den politik Reinfeldt och hans lydpartier i alliansen står för. Eller det handlade enligt Expressens ordvrängare om "rödgröna attacker" på Reinfeldt personligen när man valde att lyfta fram exempel på människor som drabbats, på riktigt som Moderaterna gillar att säga, av alliansens i stora stycken diskriminerande politik där det bara är pengarna som styr. Expressens journalister borde skämmas för att sätta sina namn under sådana partsinlagor. Man kan ju tro att de skriver på uppdrag ev Reinfeldt själv.
Veckans fönstertema på Susannes fotoblogg är: Politiskt. Politik har det handlat mycket om de senaste månaderna. Och i morgon, söndag den 19 september, smäller det. Då ska vi få besked om, förhoppningsvis, vilka som ska få vara beslutsfattare i riksdag, kommuner och landsting/regioner de kommande åren. In i det sista pågår kampen om oss väljare (fast jag har redan röstat eftersom jag ska jobba hela långa dagen i morgon, med något som har en viss anknytning till valet) och det var mycket politiska aktiviteter runt Värnhemstorget i Malmö i dag. Där såg jag denna buss med den socialdemokratiska rosen lite diskret placerad i ett av fönstren. En bit därifrån förklarade våra nyaste kärnkraftskramare, Centern, att man ska jaga utsläpp och inte bilister. Ett påstående man kan diskutera riktigheten i, även fast jag själv är ägare till en bil som jag måste ha för att hålla fast vid mitt jobb. Fler fönster med politisk anknytning hittar ni här.
De kallar sig de Nya Moderaterna och har mage att kalla sig ett arbetarparti. I grund och botten är de samma gamla högerparti med samma gamla ideal som går ut på att i första rummet värna överhöghetens privilegier och välstånd. Vill ni se vad Moderaterna gör i verkligheten när de får oinskränkt makt så kolla in Vellinge, en liten kommun utanför Malmö, där bland annat Skanör och Falsterbo ligger. Där har Moderaterna en bedövande egen majoritet i fullmäktige och en fullmäktigeordförande som numera kallar sig borgmästare (och i mer självgoda lägen "kung"). Göran Holm heter han och han har sett till att få sin beskärda del av medborgarnas skattepengar för att leva gott. Se det är en riktig moderat det, i en riktig moderat kommun, och inte någon fjant som håller på och svamlar om att Moderaterna är ett arbetarparti och sådant trams. Tänk på det nu när det är dags att rösta.
Den som en gång tagit sig upp i de politiska toppskikten verkar alltid ha sitt på det torra på något vis, men verkar heller inte skämmas för att ta chansen att plocka till sig ännu mer. Två exministrar är på tapeten för tillfället; den ena är Margareta Winberg som fått ut 22 000 kronor för mycket för det säkert oerhört betungande jobbet som styrelseordförande i Svenska spel. För Winberg, den gamla sossen som tydligen har ett eget företag som tog hand om inkomsten, är väl detta småpotatis som säkerligen gör vare sig till eller ifrån i den personliga budgeten. Men går det så går det ju (fast det tydligen inte gjorde det nu), och lite extra fickpengar kan man ju alltid försöka ordna fram. Den andre är Sven Otto Littorin, mannen som tidigare predikade Moderaternas arbetslinje, som nu kan kassera in 112 000 kronor i månaden ett år framåt utan att ens anmäla sig på Arbetsförmedlingen (och efter att ha sagt upp sig själv). Allt i enlighet med den svenska lag som säger att det är skillnad på folk och folk. Herren ger och herren tar, men det verkar som om det oftast är den som redan har som ska vara given mer.
Aftonbladet gör i dag ett stort nummer av att 50 av Vänsterpartiets riksdagskandidater i det förestående valet har skulder eller betalningsanmärkningar som hamnat hos Kronofogden. Av det drar man då, helt riktigt, slutsatsen att Vänsterpartiet leder den tveksamma ligan. Den som orkar titta närmare på den tabell (som finns intill artikeln) som visar hur många riksdagskandidater för de olika partierna som finns i Kronofogdens register kan även läsa ut följande: • Hos Folkpartiet finns det 49 stycken, en mindre än hos Vänsterpartiet • Hos alliansen totalt finns det 146 stycken • Hos oppositionen finns det totalt 105 stycken En ganska överlägsen total ledning för de partier som för tillfället har ansvar för vårt land alltså. Ännu intressantare blir det om man går till Kronofogdens egen statistik över betalningsförelägganden under de år alliansen har styrt Sverige. Ökningen är anmärkningsvärd, speciellt med tanke på hur bra vi, enligt vår regering, sägs ha det i det här landet. Fast mycket jobb för Kronofogden kanske i själva verket är ett tecken på välstånd?
I går, måndag, var det två månader till det är val, alltså till den 19 september. Ovisst som bara den verkar det vara, även om jag känner det som om en högervågsveper över oss just nu. En högervåg där den borgerliga pressen och de borgerliga lobbyisterna och bloggarna drar på för fulla trumpeter för att tala om för oss hur bra allt blivit (och hur farligt det är att byta styre). Den vågen är inget som gläder mig, för jag tycker det är dags att vi röstar bort den självförhärligande allians som har styrt på riksnivå de senaste fyra åren. Det som kan hålla dom kvar vid makten är pengar, för fyra av tio tillfrågade i någon av dessa eviga opinionsundersökningar tycker att de fått det ekonomiskt bättre under Reinfeldt och hans gäng. Resten tycker väl då att de fått det sämre eller att läget är oförändrat, men jag är rädd att det är bland de som tycker de fått det bättre (= lägre skatt antar jag) som det finns en stor vilja att rösta och att man då ofta röstar på sina välgörare. Bland de som skulle behöva göra sin röst hörd, det som tycker de fått det sämre, brukar det ju dessvärre vara så att andelen som röstar är lägre. Egoismen ligger på lut och jag tror den har blivit starkare, medan det som kallas solidaritet har backat de senaste fyra åren. Men det är alla vi som får rösta, som ska avgöra vilka som ska styra i riksdag, landsting och kommuner fyra år framåt. Bryr man sig inte ens om att rösta, blir det nog inte så trovärdigt att börja klaga i efterhand om man tycker det gått fel.
Den politiska redaktionen och nyhetsredaktionen på en tidning ska vara två skilda storheter. Nyhetsredaktionen ska jaga nyheter och publicera dem utan några politiska bedömningar eller förtecken (även om det är rätt vanligt att nyhetsredaktioner anklagas för att vara politiserade i sina nyheter). Den politiska redaktionen ska göra i det närmsta tvärtom: den ska göra politiska bedömningar av nyheterna och kommentera dem utifrån den politiska inriktning som tidningen har. Ibland kan detta ge ett rätt schizofrent intryck, som till exempel när Sydsvenskan skriver om ungdomsarbetslösheten. På ledarsidan hoppar man på Thomas Bodström (S) för att han sagt att arbetslösheten bland de unga i Sverige närmar sig 30 procent. Enligt Sydsvenskans ledarsida är det en illvillig tolkning av Statistiska centralbyråns (SCB:s) siffror och den riktigaste siffran ska i stället vara sex (!) procent. Ett par dagar efter att den ledarartikeln varit inne skriver Sydsvenskans Olle Lönnaeus en stor nyhetsartikel, inför valet, om ungdomsarbetslösheten. Den börjar med meningen "Var tredje ungdom i Sverige är arbetslös". Längre ner i texten står det förvisso att det finna andra sätt att läsa statistiken, men ner till några sex procent kommer man inte. Samtidigt säger en arbetsmarknadspolitisk forskare i artikeln att SCB:s siffror är de enda som kan användas vid en internationell jämförelse. Båda redaktionerna kan inte gärna tala sanning här, med så olika siffror som grund för det man skriver. Jag sätter en slant på att det är nyhetsredaktionen som är närmast sanningen. Den andra, som säger sig vara "oberoende liberal" inger mig en viss skepsis. Sedan hade det varit rätt intressant att få veta hur många individer det döljer sig bakom de där procenttalen.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har lämnat sitt jobb mitt under en pågående valkampanj och nu tycker alla hans sympatisörer så synd om honom. Den viktigaste anledningen till att han avgår tycks nämligen vara att "media", denna fruktansvärda hydra, ska ha förföljt Littorin och hans barn och ställt frågor om hans privatliv. Partivänner skyndar givetvis till hans försvar och kräver att "media" ska rullas i tjära och fjädrar för att Totto (som tydligen partivännerna kallar Littorin) tvingas lämna jobbet. Ja, kan man inte skylla på något annat när saker och ting går snett, kan man ju alltid skylla på "media", detta obestämbara onda. Tydligen handlar det om att enstaka journalister av en journalistkår på kanske 15 000–20 000 personer ska ha varit närgångna (för ganska länge sedan). Det borde vara ganska enkelt att peka ut vilka det handlar om och vilka media de jobbar för, istället för att dra till med det ständiga "media" och dra en hel yrkeskår över en kam. Jag menar, vem skulle kunna komma undan med att säga att "alla politiker" är idioter bara för att några råkar vara det? Någon hyfs och sans får det väl ändå vara i den här debatten, eller är det media av nordkoreanskt snitt vi vill ha? Som säger bara vad regeringen vill höra? Det kan väl ändå inte vara så att Moderaterna nu ska dra hem billiga poäng på detta och att det egentligen ligger något annat bakom?
Det sägs att Sverigedemokraterna är det parti som lockar till sig mest snedseglare i den svenska politiken, men frågan är var Alliansen hittar alla sina stjärnskott. Just nu är justitieminister Beatrice Ask i hetluften efter att ha slängt ut sig ett förslag om att misstänkta sexköpare skulle pekas ut så att det skulle bli allmänt känt vad det är de misstänks för. Hennes chef, statsminister Fredrik Reinfeldt, försökte vifta bort det hela i Ekots lördagsintervju senast med något om att det där var något som "Bea" sagt (men tydligen underförstått då inte menade allvar med). Sossarnas skuggjustitieminister Thomas Bodström verkar ha tagit Bea mer på allvar. Nu kräver han att Beatrice Ask ska lämna sitt jobb på grund av det hon sagt. Men det här med att ändamålen tycks helga medlen är ett rätt utspritt synsätt inom partierna i Alliansen, inte bara hos moderaterna. I Olofström föreslår en folkpartist vid namn Emanuel Norén att man i jakten på skolelever som använder droger ska låta narkotikahundar sniffa sig igenom skolorna. Det ska ske när eleverna slutat för dagen, och sedan blir det väl någon som (kanske helt oskyldigt) råkar illa ut och pekas ut om hunden skulle markera något. Jag kan inte veta vad som rör sig i huvudet på Emanuel Norén, men hela idén låter ju totalt befängd, och som ytterligare ett steg mot ett övervakningssamhälle som jag trodde liberaler var emot. Men tvärtom tycks det vara inom de liberala kretsarna som de verkliga storebrorsidéerna frodas. Och de tycks komma från Bror Duktig-figurer (både manliga och kvinnliga) som väl anser sig ha "rent mjöl i påsen", och som väl anser att alla som har det ska stå ut med vad som helst för att man ska komma åt dem som inte har det. Tänk på detta när det är dags att rösta i höst.
Har de inga faktagranskare inom Folkpartiet? Borde inte partiets ledare, som dessutom är utbildningsminister känna till lite fakta om en av Sveriges mest kända just nu aktiva idrottsmän? Ja, alla känner väl vid det här laget till Jan Björklunds fadäs på fredagen när han talade vid sitt partis landsmöte i Växjö. Utbildningsministern pekade på ett antal invandrare som fick symbolisera att invandrare i allmänhet har gjort Sverige till ett rikare land. Och då påstod han att Zlatan Ibrahimovic är "uppvuxen på Balkan". Det är nästan så att man tycker lite synd om Björklund. I det läget hade det ju varit bra att veta att Zlatan är född och uppväxt i stadsdelen Rosengård (och lär ha bott även i Sorgenfri) i Malmö. Nu insåg man ju den här fadäsen rätt snabbt och i den officiella versionen av Björklunds tal, som ligger ute på nätet har man helt enkelt ändrat det han sade om Zlatan. Men tyder det inte på en viss fördomsfullhet hos Björklund? Han kanske tycker som Jimmie Åkesson, att Zlatan är lite osvensk. Osvensk nog för att inte vara född i Sverige?
