Twingly statistik

Visar inlägg med etikett åldrande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett åldrande. Visa alla inlägg

söndag 12 juni 2011

Fototriss nummer 140: Åldrande




Ja, då var jag i den situationen igen: Ett fototrisstema släppt redan under lördagen och jobb hela långa söndagen.
Så jag lägger ut mitt bidrag nu, innan det är dags att sova, precis som rätt många redan gjort på temat som är Åldrande.
Inget alldeles enkelt tema, även om det är en fri tolkning av det.
Mina bilder, uppifrån och ner:
1. Min åldrande mamma i en sjuksäng i sin lägenhet när jag hälsade på henne då jag fyllde jämna år i februari. På sitt 91:a år fick hon lunginflammation, hamnade på sjukhus och kom hem svag och med dålig livsvilja. Alla trodde slutet var nära, men nu är hon uppe och går med sin rollator igen och löser sina korsord som förr. Helst vill hon nu bara kunna laga sin egen mat igen för att slippa maten från servicehemmets kök. Ja, f-n vet om hon inte fixar det med.
2. Vårt språk åldras ständigt, och förnyas samtidigt. Själv tycker jag i bland vi anammar det nya (speciellt engelska uttryck) för enkelt. Men å andra sidan, vem använder ett sådant föråldrat språk som skylten här. Hur många vet exakt vad en målsman är?
3. Ett snabbt åldrande bananskal på marken. Vi får passa oss för att behandla våra medmänniskor på det viset. Och dessutom akta oss för att halka på det.

Många ord och lite småpretentiöst, jag vet, men två bilder är i alla fall nytagna för temat.
Fler bidrag hittar ni här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

torsdag 5 augusti 2010

Leonard Cohen har mycket att ge vid snart 76



OK. Jag har gått och dragit på det hela dagen, men nu ska jag skriva lite om Leonard Cohens konsert på Malmö arena i går, onsdag den 4 augusti. Låt mig direkt konstatera att det knappast går att skriva om den utan att nämna att Leonard Cohen fyller 76 den 21 september i år.
Jag menar, vad väntar man sig av en 76-åring som stiger upp på en av de många scener som han fortfarande (i en andra karriär som kom igång på grund av ekonomiska problem, men som nu tycks drivas av kärlek till musiken och publiken) reser mellan, och möter runt 10 000 förväntansfulla åskådare?
En radda hitlåtar, förnyelse, rock´n´roll eller något totalt oväntat?
Jag skulle tippa att de flesta väntar sig Leonard Cohen-låtar spelade rätt så likt det sätt som gamle Lenny en gång framfört dem på när han spelat in dem på skiva. Och det är väl något ditåt som vi serveras i Malmö arena.
Mitt sällskap, två damer (som redan är Cohen-fans sedan länge, är helnöjda och vad jag kunnat läsa mig till (och märkte på publikreaktionerna i Arenan förstås) är de inte ensamma. Omdömena varierar från perfekt till att man konstaterar att Cohen är i fin form.
Det andra omdömet är från DN där recensenten också tycker att Cohens band med tre körsångerskor (som gör en betydande insats för helheten) och sex musiker i mångt och mycket är en "såsig men kompetent underhållningsorkester".
Det instämmer jag inte i, utom att det faktiskt ibland blir lite just - såsigt. I den andra halvan av konserten, efter pausen (allt som allt var det dryga tre timmar musik, bra valuta för den ganska dyra biljetten) kommer det ett sjok sånger där jag börjar tänka på varför jag aldrig gillat Cohen så mycket att jag faktiskt köpt någon skiva med honom, men äger Jennifer Warnes skiva med Leonard Cohen-covers.
Låtarna går i ett segt, lunkande tempo som vid något tillfälle håller på att stanna av helt och hållet, och melodierna i de olika låtarna blir stundtals förvirrande lika varandra.
Men så kommer bland annat First We Take Manhattan och i och med extranumren blir det lite tempovariationer och dynamik över det hela. Systrarna Webb, två tredjedelar av kören, får också göra en egen cover på Lennys If It Be Your Will, med änglalika stämmor, harpa och gitarr.
Det bryter av härligt mot Leonard Cohens numera mycket, mycket mörka och väderbitna (lägg märke till att Sydisrecensionen inte är skriven den 3 augusti, en dag före konserten som det faktiskt står i webbversionen) stämma.
Jag är sammanfattningsvis nöjd med kvällen, men kanske saknade jag det lite ruffigare framförande som Leonard Cohen och hand band The Army (med bland andra, den numera superblåe patrioten, Charlie Daniels på fiol) släppte loss på Isle of Wight 1970.
Men det var ju 40 år sedan. Vi var nog alla på mer festhumör då.



PS. Cohens konsert lyckades i alla fall bidra till trafikstockning kring Malmö arena. Det är väl inte alla artister som fixar det. Han lär även ha gått runt likt en Fantomen (en vanlig man) i Malmö på dagen före konserten. Och att han fortfarande är en kvinnornas man, det hördes på jublet när han under konserten drog I´m Your Man. Man blir lite avis. DS.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 14 oktober 2007

Lycka att behålla humorn på gamla dagar

När man är ung känner man sig, såvida man inte har drabbbats av några tragiska saker redan tidigt i livet, som om man vore odödlig. Tyvärr får vi ofta konfronteras med hemska händelser som med all tydlighet visar att det inte är så.
Men den som klarar sig igenom sturm und drangperioden får kanske med åldern en mer ödmjuk inställning till livet. Själv kan jag ju knappast räknas som ung längre (även om det smickrar mig att många tror att jag är yngre än jag faktiskt är) och jag har väl även insett att det de facto är så.
Men jag har en mor i livet och hon är lika gammal som nobelpristagaren i litteratur, Doris Lessing. Det är givetvis mycket som skiljer dom åt, även om min mor (som överlevt farsan med 20 år) levt ett liv som skulle kunna överföras till bra litteratur.
Dock verkar dom båda ha kvar sin humor på gamla dagar och det måste vara en tillgång i denna ofta sorgesamma värld.
Jag har länge klagat på min mamma för att hon låtit sin hörsel bli sämre och sämre utan att ha tagit steget att skaffa hjälpmedel för hörseln. Ja hon gjorde det vid ett tillfälle och gömde sedan undan hörapparaten i någon låda.
Nu har hon i alla fall skaffat en tid för att prova ut nya hjälpmedel och då får hon vänta tre månader på det.
"Och jag ska gå dit om jag lever då", försäkrade hon i telefon.
"Ja, det är väl en förutsättning för att det ska vara lönt att gå dit", svarade jag och till min glädje skrattade hon gott åt det.
Nu hoppas jag givetvis jag ska få svar på alla de där frågorna jag velat ställa under många år nu, men inte fått svar på eftersom morsans dåliga hörsel varit ett närmast oöverstigligt hinder.
Jag vet ju att hon har mycket att berätta.

Jah Hollis

Andra bloggar om: , , , , , , , ,