En kvinna som kunde det där med sång

Av någon anledning halkade jag in på det här klippet på Youtube och blev alldeles förtrollad.
Monica Zetterlund var en kvinna som kunde det där med sång; ja hon var till och med en internationell jazzstjärna som fick sjunga med flera av de stora.
Hon var dessutom en suverän skådis, en revyartist och komiker av stora mått.
Och hon var förbannat snygg.

Jah Hollis

PS. Vi ska inte heller glömma bort Olle Adolphsons suveräna text och musik. Som Monica Z så elegant gör till sin egen. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Sång, Monica Zetterlund, Olle Adolphson, Trubbel, Jazz, Revy, Film

Sommarens största hitsång alla kategorier

På väg hem från jobbet vid klockan ett natten mot fredagen fick jag höra den: sommarens garanterat största hit, och det var inte bara en sångare som sjöng utan flera.
Jag talar naturligtvis om näktergalen, sångfågeln som vi kan höra under några veckor, ungefär fram till midsommar, under vårens slut och sommarens ankomst.
Det är något av det vackraste man kan höra en sommarnatt när det är tyst i omgivningarna i övrigt. Tydligen kan de höras på över en kilometers avstånd och utkämpa riktiga sångdueller om de har revir intill varandra.
Nu hörde jag först sången ifrån Tivoliparken och fågeln måste ha varit minst 500 meter från mig. Längre upp mot min övernattningslägenhet hörde jag minst två till, på närmare avstånd.
På nästan alla platser där jag har bott genom åren, med något undantag, har jag fått höra näktergalar i närheten sommartid.
När jag flyttade till min nuvarande lägenhet i Malmö fanns det på inte så långt avstånd en lövskogsdunge där näktergalarna trivdes, byggde bo och sjöng.
Den dungen jämnades i stort med marken och ersattes av en bensinmack, ett lågprishotell och en stekosstinkande McDonalds-sylta.
Nerköp var bara förnamnet.
Desto trevligare då att märka att det finns något positivt med att övernatta i Kristianstad. Och tvärtom vad det sägs har jag hört någon av de där fåglarna vara i gång redan i maj.
Underbart är kort stämmer så väl in på näktergalen.
Det gäller att njuta av den medan den håller sången igång.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Vår, Fågelsång, Maj, Juni, Näktergal, Kristianstad, Malmö, Tivoliparken, Ljus, Revir

Leonard Cohen har mycket att ge vid snart 76

OK. Jag har gått och dragit på det hela dagen, men nu ska jag skriva lite om Leonard Cohens konsert på Malmö arena i går, onsdag den 4 augusti. Låt mig direkt konstatera att det knappast går att skriva om den utan att nämna att Leonard Cohen fyller 76 den 21 september i år.
Jag menar, vad väntar man sig av en 76-åring som stiger upp på en av de många scener som han fortfarande (i en andra karriär som kom igång på grund av ekonomiska problem, men som nu tycks drivas av kärlek till musiken och publiken) reser mellan, och möter runt 10 000 förväntansfulla åskådare?
En radda hitlåtar, förnyelse, rock´n´roll eller något totalt oväntat?
Jag skulle tippa att de flesta väntar sig Leonard Cohen-låtar spelade rätt så likt det sätt som gamle Lenny en gång framfört dem på när han spelat in dem på skiva. Och det är väl något ditåt som vi serveras i Malmö arena.
Mitt sällskap, två damer (som redan är Cohen-fans sedan länge, är helnöjda och vad jag kunnat läsa mig till (och märkte på publikreaktionerna i Arenan förstås) är de inte ensamma. Omdömena varierar från perfekt till att man konstaterar att Cohen är i fin form.
Det andra omdömet är från DN där recensenten också tycker att Cohens band med tre körsångerskor (som gör en betydande insats för helheten) och sex musiker i mångt och mycket är en "såsig men kompetent underhållningsorkester".
Det instämmer jag inte i, utom att det faktiskt ibland blir lite just - såsigt. I den andra halvan av konserten, efter pausen (allt som allt var det dryga tre timmar musik, bra valuta för den ganska dyra biljetten) kommer det ett sjok sånger där jag börjar tänka på varför jag aldrig gillat Cohen så mycket att jag faktiskt köpt någon skiva med honom, men äger Jennifer Warnes skiva med Leonard Cohen-covers.
Låtarna går i ett segt, lunkande tempo som vid något tillfälle håller på att stanna av helt och hållet, och melodierna i de olika låtarna blir stundtals förvirrande lika varandra.
Men så kommer bland annat First We Take Manhattan och i och med extranumren blir det lite tempovariationer och dynamik över det hela. Systrarna Webb, två tredjedelar av kören, får också göra en egen cover på Lennys If It Be Your Will, med änglalika stämmor, harpa och gitarr.
Det bryter av härligt mot Leonard Cohens numera mycket, mycket mörka och väderbitna (lägg märke till att Sydisrecensionen inte är skriven den 3 augusti, en dag före konserten som det faktiskt står i webbversionen) stämma.
Jag är sammanfattningsvis nöjd med kvällen, men kanske saknade jag det lite ruffigare framförande som Leonard Cohen och hand band The Army (med bland andra, den numera superblåe patrioten, Charlie Daniels på fiol) släppte loss på Isle of Wight 1970.
Men det var ju 40 år sedan. Vi var nog alla på mer festhumör då.



PS. Cohens konsert lyckades i alla fall bidra till trafikstockning kring Malmö arena. Det är väl inte alla artister som fixar det. Han lär även ha gått runt likt en Fantomen (en vanlig man) i Malmö på dagen före konserten. Och att han fortfarande är en kvinnornas man, det hördes på jublet när han under konserten drog I´m Your Man. Man blir lite avis. DS.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Malmö, Malmö Arena, Ålder, Leonard Cohen, Recensioner, DN, Sydsvenskan, Håkan Engström

Från himmel till helvete på en dag

Det blev en enorm spännvidd på gårdagen, luciadagen alltså, för min del. I alla fall livemusikaliskt sett.
Från himmel till helvete skulle man kunna beskriva den, men som vanligt
finns det nyanser mellan raderna (och även helvetet var på sitt sätt himmelskt).
Strax före klockan sex var jag tvungen att ta bussen ner till Centralen här i Malmö (varken väder eller trafik tillät en cykeltur) för att posta ett par brev som skulle fram i dag.
Och när det var avklarat tänkte jag ta en promenad till Systembolaget i Hansacompagniet för att välja lite godsaker ur deras utbud av julöl. När jag närmade mig Stortorget hörde jag änglalika stämmor sjunga en julsång och det visade sig att det var Malmös lucia och hennes tärnor som sjöng från landshövdingeresidensets ljusbestrålade balkong.
Jag var tvungen att stanna och lyssna på deras sång, ända till slutet då de drog Sankta Lucia och sedan vinkade åt oss med händer klädda i oskuldsfullt vita vantar och försvann in i värmen. Ljus i vintermörkret, bokstavligt talat.

Senare på kvällen blev det bussen igen, till ett KB som var utsålt (jag hade biljett sedan länge) och riktigt vibrerade i väntan på att Roky Erickson skulle inta ställets scen för första gången i sitt 60-åriga liv.
Det är en man som varit på besök i helvetet (och återvänt) och skrivit en musikalisk dagbok därifrån: The Evil One, en av mina favoritplattor alla kategorier.
Det måste kännas märkligt för en sådan man att komma från Texas till det kalla Norden och mötas av ett öronbedövande jubel och runt 700 röster som skanderar "Roky! Roky! Roky!" så fort han intar scenen.
Det börjar lite trevande med It´s a Cold Night For Alligators, och det blir då och då ett och annat uppehåll mellan låtarna medan bandet gör upp vad som ska komma härnäst.
Men det tar sig och stundtals är det rent magiskt.
Och jag tror det är det för Roky och hans ärrade medmusikanter också. Roky säger inte så mycket, men hans ansiktsuttryck avslöjar desto mer.
När han kör sista extranumret, I Walked With a Zombie, sjunger alla med så att taket på KB håller på att lyfta. Roky skulle utan tvekan tillföra Allsång på Skansen en behövlig blodtransfusion.
Jag köpte direkt en t-shirt som jag kommer att bära med stolthet.
Jag hörde ingen som var där som inte tyckte att det var en av årets musikupplevelser i Malmö. Och det säger faktiskt inte lite det.
Och ett speciellt tack till Totte på KB som vet vad vi längtar efter.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, roky erickson, kb, malmö, livemusik, konserter, lucia, luciasånger, totte lundgren, himmel, helvete