James Arness är i de sälla jaktmarkerna

James Arness, den långe, haltande norsk-tyskättade skådespelaren från den amerikanska tv-westernlångköraren Gunsmoke, har avlidit, 88 år gammal.
Eller ska man kanske säga att han gått till de sälla jaktmarkerna.
För James Arness spelade också Zebulon "Zeb" Macahan i serien How the West Was Won, mera känd som Familjen Macahan här i Sverige.
Zeb var en tuffing i skinnklädsel som tidigt lärt känna den nordamerikanska vildmarken, en tuffing med ett stort hjärta och en som vunnit den nordamerikanska ursprungsbefolkningens, indianernas, vänskap och respekt.
Onekligen var Zeb mångas favorit i Macahans starkt matrialkalt präglade familj och den som fick rycka in och rädda tjejernas favorit, Luke, när denne ställde till trubbel (mest för sig själv).
Rollfiguren Zeb var ovanlig just på så vis att han var en positiv länk mellan indianerna och den allt större vita befolkning som inkräktade på indianernas land.
För honom var indianerna jämlikar (vilket långt ifrån var vanligt bland nybyggarna) och han hade av dem fått namnet White Eagle och hade även varit gift med en indiankvinna som omkommit i en brand.
I videon ovan erbjuder sig till och med Zeb att strida på siouxindianernas sida mot den amerikanska armén sedan en konflikt uppstått när ett jaktsällskap från den ryska tsarfamiljen (med hjälp av en slemmig kollega till Zeb, i likadan skinnklädsel) jagat buffel på indianernas reservat.
Kanske var en del av Macahans popularitet (serien säljer fortfarande bra på dvd) beroende på just Zeb och hans patos, kamp för rättvisa och allas lika värde.
Samtidigt som han inte lade fingrarna emellan och alltid hade sin stora jaktkniv i beredskap om den skulle behövas.
Han hade också en underbart respektlös inställning till auktoriteter.
Vila i frid White Eagle!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om TV, TV-serier, Western, Familjen Macahan, Zeb Macahan, How The West Was Won, Gunsmoke, James Arness, Indianer, Siouxer

Hård marknad för flöjtspelande indianer

Jag tog en tur till den lokala Konsumbutiken för att inhandla mitt dagliga bröd (för pengar förtjänade i mitt anletes svett). Dagen var, och är fortfarande, solig och fin.
Men i skuggan var det fortfarande rätt småkallt, och där i skuggan utanför Konsumbutiken stod han: en panflöjtsspelande indian.
I alla fall tror jag han var latinamerikansk indian, utseende och klädsel tydde på det.
Nåväl, där stod han och spelade lite håglöst i vårblåsten, i och för sig lät det som han kunde konsten, men musiken fångade inte mig. Jag hastade in i affären precis som alla andra verkade göra.
Men det slog mig att konkurrensen måste vara tuff för dessa panflöjtsspelade indianer man kan se lite här och var. Ofta spelar de ju i grupp, men denne man kanske var någon utbrytare av något slag. En ensamvarg i panflöjtsvärlden.
Men varför ställer han sig utanför en halvstor Konsumbutik på ett torg som i stort bara är stenöken och parkeringsplatser? Varför inte söka sig till centrum, där det rör sig massor av folk?
Det är en fråga kanske bara han själv kan svara på.

Jah Hollis

Även indianerna var nära förintelse

Förintelsen, nazisternas groteska försök att utplåna alla judar, ägnades en minnesdag den gångna helgen. Och det är med all rätt man påminner oss alla, som sluppit utsättas för denna form av perversiteter, om hur fruktansvärt vansinnigt saker och ting kan utvecklas om vi inte kämpar emot.
I en artikel jag läste hoppades en citerad person att vi skulle minnas alla dem som mötte samma öde som judarna, i nazisternas Tyskland eller andra länder. Helt rätt.
Dock saknar jag helt i dessa sammanhang någon som talar om de amerikanska indianernas öde. De har väl upplevt en förintelse utan motsvarighet. De hamnade inte i koncentrationsläger, men effekten för den befolkning som levde på de amerikanska kontinenterna när européerna hittade dit var densamma.
Från att ha varit den enda befolkningsgruppen i Nordamerika, utgör den indianska ursprungsbefolkningen i USA i dag mindre än en procent av hela befolkningen.
Historien om hur det kunde gå så (och hur världens rikaste nation skapades) är fruktansvärt sorgesam.
Men den är också värd att minnas och påminnas om. Om och om igen.

Jah Hollis