Förintelsen, nazisternas groteska försök att utplåna alla judar, ägnades en minnesdag den gångna helgen. Och det är med all rätt man påminner oss alla, som sluppit utsättas för denna form av perversiteter, om hur fruktansvärt vansinnigt saker och ting kan utvecklas om vi inte kämpar emot.
I en artikel jag läste hoppades en citerad person att vi skulle minnas alla dem som mötte samma öde som judarna, i nazisternas Tyskland eller andra länder. Helt rätt.
Dock saknar jag helt i dessa sammanhang någon som talar om de amerikanska indianernas öde. De har väl upplevt en förintelse utan motsvarighet. De hamnade inte i koncentrationsläger, men effekten för den befolkning som levde på de amerikanska kontinenterna när européerna hittade dit var densamma.
Från att ha varit den enda befolkningsgruppen i Nordamerika, utgör den indianska ursprungsbefolkningen i USA i dag mindre än en procent av hela befolkningen.
Historien om hur det kunde gå så (och hur världens rikaste nation skapades) är fruktansvärt sorgesam.
Men den är också värd att minnas och påminnas om. Om och om igen.
Jah Hollis
2 kommentarer:
Du glömmer att indianerna var på god väg att förinta varandras stammar innan någon från den civiliserade världen satte sin fot där.
I princip är det inte särskilt synd om de nutida indianerna. De har ett eget ansvar för sina egna liv. De som tar det går det bra för i dagens amerika.
Jag glömmer ingenting, och din beskrivning av historien verkar rätt ovederhäftig.
Vad var det som var så speciellt civilicerat här i Europa? Inkvisitionen, häxbränning eller de eviga krigen?
Skicka en kommentar