Det senaste numret av Mojo damp ner i brevlådan häromdagen och i vanlig ordning innehåller detta blad, som riktar sig till gubbs med en del erfarenhet av rockhistorien (men kan läsas av andra med), en hel del intressant och rolig läsning.
Och många fina bilder förstås.
Det stora numret är en intervju med Bob Dylan. Ja, det är amerikanske rockjournalistens Bill Flanagans långa intervju som tidigare i delar funnits att läsa på Dylans hemsida.
Nu är den sex sidor långa konversationen samlad på papper (vilket ju fortfarande är överlägset en dataskärm när det gäller att läsa på ett bekvämt och behagligt vis) och den rekommenderas.
Dylan, som krävde att man inte fick tala om var intervjun ägde rum eller inte fick ha några beskrivningar av de rent fysiska omständigheterna (inga "Bob ler under sin cowboyhatt") vid tillfället, utan bara ett rent fråga-svarupplägg, är tämligen frispråkig och lättpratad.
Det hela är intressant läsning och sträcker sig över ämnen som hans senaste skiva, Hitler och Rolling Stones.
Som sagt: den rekommenderas.
Jaha, nu verkar vädret ha slagit om rejält: det är friska och ganska kalla vindar som sveper in genom balkongdörren.
Mot jobbet!
Jah Hollis
Andra bloggar om: Musik, Mojo, Bob Dylan, Intervju, Bill Flanagan, Rolling Stones, Hitler, Sommar, Kyla
Jag var uppe med tuppen (=före klockan elva) och handlade lite i den lokala Konsumbutiken. På väg hem nappade jag till mig en Metro ur en av de tre lådorna med gratistidningar som stod utanför.
Det är sällan jag läser någon av de här tidningarna nu, sedan den första nyfikenheten lagt sig. Men efter att ha bläddrat igenom Metro nyss, vilket gick väldigt snabbt, kvarstår det första intrycket: Metro är en lågbudgetprodukt.
Och det verkar som de som äger den bestämt sig för att den ska så förbli.
Jag hinner inte gå in på det närmare nu, men jag ska ta ett exempel.
På förstasidan är det en liten bild på Lenny Kravitz och texten "Metro möter Lenny Kravitz".
Texten på insidan är skriven av någon på Metro New York, och den ryms på ett frimärke.
Hur "mötet" gått till framgår inte, men efter ett av de fyra (!) pratminusen man dragit ur honom står det "säger den 43-årige retrorockaren från sitt hotellrum i Minneapolis".
Från sitt hotellrum?
Har han stått och skrikit ut svaren från fönstret, eller kan det vara så att han uttalat sig på telefon? Det kallar inte jag att "möta" någon.
Och om man nu verkligen mött honom, vilket jag tvivlar på, kunde man inte dragit ur honom mer än fyra fullständigt intetsägande uttalanden.
Metro, lågbudget varde ditt namn.
Nej köp en riktigt tidning nästa gång i stället!
Jah Hollis
Andra bloggar om: tidningar, intervjuer, metro, gratistidningar, lenny kravitz, lågbudget, bluff
Det senaste numret av Mojo damp ner i brevlådan häromdagen och i vanlig ordning innehåller detta blad, som riktar sig till gubbs med en del erfarenhet av rockhistorien (men kan läsas av andra med), en hel del intressant och rolig läsning.
