Lagom till mina sjukdagar, när jag på grund av förkylning tvingades stanna hemma från jobbet, damp det senaste numret av brittiska musikmagasinet Mojo ner genom brevlådan. Mot mig på omslaget grinar en ung Neil Young med tänder som kanske inte är oklanderligt skötta, men med ögonen lysande av entusiasm (och kanske något intag av något slag). Bilden är tagen under den tid i början av 1970-talet då skivan Harvest kom till och gav Neil Young en hitlåt (Heart of Gold) och en (ofrivillig) plats i rockstjärnerampljuset. Det är 40 år sedan inspelningen av Harvest inleddes och därav drar Mojo på för fullt med intervjuer, artiklar, en bifogad cd med andra artisters tolkningar av hela Harvest-skivan och så (naturligtvis) en lista med de 50 bästa Neil Young-låtarna (där bland andra Nina Persson och Reine Fiske från Dungen fått vara med och välja favoriter). Låter det gubbigt och nostalgiskt? Jamen tyck det då! Det finns naturligtvis många som inte har någon relation till Neil Young eller till Harvest. Men få som seriöst gör eller lyssnar på musik nu (eller de senaste 40 åren) har nog på ett eller annat sätt påverkats av Neil Young och hans musik, eller kanske hans attityd till musiken. Kompromisslös är bara förnamnet. Och det har gått bra för honom i alla fall, utan att han knäfallit för industrin. Och på vägen har vi fått låtar som Powderfinger som Neil Young här nedanför (för 20 år sedan) framför med ett av sina mer trogna kompband; Crazy Horse, vars gitarrist Frank "Poncho" Sampedro (som fick ersätta Danny Whitten som dog av en drogöverdos) i en av Mojo-texterna beskrivs som "a proper hippy who carried a gun and did drugs for breakfast". Jag lär återkomma till Neil Young och hans många gånger så motsägelsefulla liv och leverne och skapande.
Nya numret av Mojo damp ner i brevlådan under mina sjukdomsdagar och det var en befrielse att ha något nytt att läsa. Bob Dylan-arkeologin har ju gått in i en ny fas i och med att man precis givit ut hans första demoinspelningar som han gjorde för att lanseras som låtskrivare i början av 1960-talet. Mojo gör ett gott jobb med ett par reportage, och lite kringgrejor, om Dylans första tid i New York. Givetvis har man sökt upp Izzy Young, legendarisk folkmusiksarbetare och den som väl kan sägas ha lanserat Bob Dylan. Izzy Young flyttade efter den insatsen till Sverige där han sedan dess drivit Folklore Centrum. Dylan lär sätta en ära i att alltid när han kommer till Stockholm hälsa på sin nu drygt 80-årige mentor. Intervjun med Izzy Young är utan tvekan högintressant läsning. Men det var inte det detta inlägg skulle handla om. Nej, Mojo har också denna gång en liten guide till The Smiths och Morrisseys skivutgivning och när jag läste den letade jag upp lite Smiths på Spotify och Youtube, låtar det var länge sedan jag lyssnade på. Och det är ju bara så dj-vla bra. Lyssna, se och njut!
Denna får ni gå till själva, den går inte att bädda in: http://www.youtube.com/watch?annotation_id=annotation_244448&v=bpTKum8mIvk&feature=iv
Jag blev lite förvånad när posten damp ner genom brevlådan framåt sextiden på sena eftermiddagen i dag. Det var då post från posten Posten och inte från konkurrerande posten Bring (tidigare Citymail). Jag vet inte om det var en engångsföreteelse eller om posten ska komma så sent i fortsättningen. Nåja, med i det som damp ner var senaste numret av Mojo, det brittiska musikmagasinet som nu kommit upp till utgåva nummer 200. Det firar man bland annat med att låta Tom Waits vara gästredaktör för nummer 200, och med stiligt guldtryck på omslaget. För alla som gillar Waits är tidningen ett givet köp, han inte bara medverkar med text och foto, nummer 200 handlar också rätt mycket om Tom Waits och hans musik. På redaktör Waits initiativ innehåller Mojo 200 även en lång intervju med Harry Belafonte som ska ha varit en stor influens på Tom Waits sätt att skapa musik (redan Dylan hyllade ju Belafonte i sin Chronicles). Det var ju också på en Harry Belafonteskiva som Bob Dylan (på munspel) för första gången gjorde en inspelning för den kommersiella skivmarknaden (hur det gick till berättar Belafonte i Mojo). Belafonte har en lång och intressant historia som skådespelare (gick i samma teaterklass som Marlon Brando) och sångare och är långt ifrån den där glade calypso-Nissen som många kanske tagit honom för. Kolla själva i Mojo 200! Tidningen innehåller dessutom en läsvärd genomgång av vad som hänt inom musiken under tiden de 200 numren har kommit ut. Och mycket annat. Som Mojo brukar göra.
Det är mycket folk inom pop- och rockmusiken, och folk som på något vis har beröring med den här musiken som faller ifrån nu. Jag fick senaste Mojo i brevlådan i dag och där är en helsida om nyligen bortgångne Alex Chilton(som sjöng Box Tops klassiker The Letter och var med i kultbandet Big Star) och runor om bland andra rockfotografenJim Marshall, radio-DJ:n och författaren Charlie Gillett samt waelsiska kultbandet Mans legendariske gitarrist Micky Jones. Jag förmodar att vi i nästa nummer får läsa några rader om Bo Hansson, en av den svenska musikens stora namn alla kategorier, som för mig oväntat avled för några dagar sedan. Det har förvisso varit tyst om honom rätt länge nu, och det har väl talats om att det inte varit så bra med honom (han dog på ett så kallat hotellboende, någon slags social inträttning), men lite chockartat var det att läsa om hans död. Bo Hansson började uppmärksammas på 60-talet när han, efter en tid i lite mindre kända band, började spela orgel tillsammans med Janne Loffe Carlsson på trummor och bildade duon Hansson & Karlsson. Bandet fick bland annat en anhängare vid namn Jimi Hendrix som spelade in deras låt Tax Free. Kommersiellt (om det nu är det rätta ordet) lyckades i alla fall Bo Hansson som soloartist med först och främst Sagan om ringen/Lord of the rings som bland annat sålde guld i Storbritannien. En rad instrumentala plattor följde, men ingen blev riktigt samma försäljningssuccé. Att Bo Hansson, som väl inte var så förtjust i att stå i rampluset, också hade många personliga problem i livet är ingen hemlighet. Och nu har Bo Hansson, som var en av Sveriges stora musikbegåvningar och en riktigt genuin musiker, och hans Hammondorgel tystnat för gott. Men musiken lever i alla fall kvar.
Här kommer mitt sista inlägg för månaden. Det är ett tips från Mojo, mitt husorgan när det gäller musik, och det handlar om listor. Listor är en viktig del av den popjournalistik magasin som Mojo och liknande serverar oss som törstar efter värdelöst (och ibland värdefullt) vetande, speciellt det som handlar om populärmusikens alla former. Så håll till godo. Här har ni adressen: http://digitaldreamdoor.nutsie.com/ Men se till att inte fastna där helt och hållet nu.
Det senaste numret av Mojo damp ner i brevlådan häromdagen och i vanlig ordning innehåller detta blad, som riktar sig till gubbs med en del erfarenhet av rockhistorien (men kan läsas av andra med), en hel del intressant och rolig läsning. Och många fina bilder förstås. Det stora numret är en intervju med Bob Dylan. Ja, det är amerikanske rockjournalistens Bill Flanagans långa intervju som tidigare i delar funnits att läsa på Dylans hemsida. Nu är den sex sidor långa konversationen samlad på papper (vilket ju fortfarande är överlägset en dataskärm när det gäller att läsa på ett bekvämt och behagligt vis) och den rekommenderas. Dylan, som krävde att man inte fick tala om var intervjun ägde rum eller inte fick ha några beskrivningar av de rent fysiska omständigheterna (inga "Bob ler under sin cowboyhatt") vid tillfället, utan bara ett rent fråga-svarupplägg, är tämligen frispråkig och lättpratad. Det hela är intressant läsning och sträcker sig över ämnen som hans senaste skiva, Hitler och Rolling Stones. Som sagt: den rekommenderas. Jaha, nu verkar vädret ha slagit om rejält: det är friska och ganska kalla vindar som sveper in genom balkongdörren. Mot jobbet!
Den illvilligt kallade "gubbrocktidningen" Mojo ägnar en stor del av sitt senaste nummer åt det faktum att Tamla Motown (en radda blandade skivetiketter) fyller femtio år i år. Och den som aldrig hört talas om Tamla Motown eller några av deras artister kan ju sluta läsa här: Men visst har ni hört The Supremes, Marvin Gaye, The Temptations, Stevie Wonder, The Four Tops eller Martha and The Vandellas för att nu ta bara några exempel? Och vore Mojo inte Mojo skulle man inte heller ha en lista över de bästa Motownlåtarna. Men det är just vad man har, naturligtvis: De 100 bästa låtarna som spelats in under den etiketten. Och på tionde plats kommer låten här ovan. På plats elva finns mästerverket här nedan, alltid obehagligt aktuellt. Vilken är din Motownfavorit och vilken låt tror du är nummer ett på Mojos lista?
...den konsten skulle jag vilja behärska just i dag. Alldeles nyss damp nämligen senaste numret av Mojo ner genom brevlådan, och det verkar innehålla mycket intressant läsning (det gör förvisso Mojo för det mesta, men nu har jag höga förväntningar). Mot mig, från omslaget, blickar The Specials, ett brittiskt band som i punkvågen efter 1977 steg fram med sin alldeles egna variant av ska som specialitet (om vitsen tillåts). Eftersom jag själv var gammal (redan då) ska-fan beställde jag raskt Specials första LP tillsammans med Madness första. Jo, Madness surfade också på den lilla ny-skavåg som växte fram. Och nu skulle jag i lugn och ro vilja stanna hemma och plöja igenom denna Mojo. Men om en liten stund ska jag sätta mig i bilen och åka till jobbet. Och då hade det ju varit praktiskt att kunna läsa och köra bil samtidigt. Men det lär inte fungera och, lugn, jag tänker naturligtvis inte ens försöka. Jag får väl trösta mig med att det var en cd bifogad med tidningen: The Dawning Of A New Era, uppkallad efter en av låtarna på Specials första LP. Och där hittar vi Desmond Dekker, Bob Marley, Rico, Laurel Aitken, The Ruts med mera, med mera... Tur att man i alla fall kan köra bil och lyssna på musik samtidigt.
Med det senaste numret av brittiska musikmagasinet Mojo följer i vanlig ordning en cd-skiva. Den här gången har man tagit fasta på rökförbudet som infördes, bland annat på pubarna, i somras. Och med en nystylad Liam Gallagher på omslaget har man givetvis valt att kalla plattan Cigarettes and Alcohol. Där finns pärlor som Tex Williams Smoke! Smoke! Smoke! (That Cigarette) som här ovan finns i en version med Asleep at the Wheel, Rita Marleys One Draw och John Lee Hookers Whiskey and Wimmin. Fast den typen av cigaretter det handlar om i videon här nedanför kanske ni ska vara försiktigare med. Dom verkar ju leda rakt in i eländets elände.
Senaste numret av Mojo är välmatat. Jag fortsätter att häpna över hur den redaktionen ständigt kan hitta nya historier, och nya vinklar på gamla, att berätta. Men jag tackar och tar emot. Nummer 164 innehåller bland annat en artikel om Genesis P-Orridge, ett av dessa engelska original känd från industrimanglarna Throbbing Gristle och de mer svårdefinierbara Psychic TV. Jag minns att många av mina vännner bland punkarna gillade Throbbing Gristle, men jag har sjäv hört väldigt lite av både dem och Psychic TV. P-Orridge är nu 57 år, kallar sig numera "pandrogyn" (h(a)on är tydligen både man och kvinna) och leder nu sitt band Psychic TV3 baserat i New York. En detalj i artikeln fångade dock min uppmärksamhet lite extra. I bandet ingår numera en keyboardspelare med det svenskklingande namnet Markus Persson. En kille som ser ung och blond ut och som enligt artikeln redan som tioåring ska ha sagt till sin "Psychic-TV-älskande mamma" att han en dag skulle vara med i det bandet. Jag har inte lyckats hitta någon mer specifik information om denne Markus Persson än att han har ett mycket långt artistnamn. Någon som känner till vem han är och kan berätta mer om honom?
Senaste numret av Mojo damp ner genom brevlådan samtidigt som jag gör mig redo för att åka till jobbet. Huvudnumret på ettan är en lista: 100 records that changed the World. Omslaget en pastisch (parafras?) på Jimi Hendrix omslag till Axis: Bold as Love. Här får man en snabb aning om vilkas skivor det är som förändrat världen. Som vanligt är det en ”man’s world”, bara en kvinna syns på omslaget. Jag kunde inte, fast jag börjar hamna i tidsnöd, låta bli att kolla vem som kom etta på listan, men jag tänker inte avslöja det. Däremot kan man väl säga att det handlar mycket om att dessa skivor, fullängdare, singlar och enstaka låtar, först och främst förändrat den musikaliska världen. På plats 100 ligger i alla fall Gnarls Barkleys Crazy. I all hast, eder
Jag har den dåliga (?) vanan att köpa brittiska, och ett och annat amerikanskt, rockmagasin i tid och otid. Dessutom prenumerar jag sedan länge på Mojo, enligt somliga gubbrockmagasinens gubbrockmagasin (fast inte enligt min mening, då). När jag skull med tåget till jobbet i dag kunde jag därför inte motstå marsnumret av Uncut, fastän: 1. Det var ännu en cover story om The Smiths 2. Jag hade bråttom som sören 3. Det lär inte dröja länge förrän aprilnumret är här 4. Jag har så många gamla rockmagasin hemma att jag knappt har plats för dem Nåja, tidningen visade sig vara en välkommen reskamrat på det fullsmockade tåget. Jag hittar alltid något läsvärt i de här publikationerna, så är det bara. Under rubriken Snapshot: The Sex Pistols, blev jag ännu en gång påmind om hur tufft klimat det var i England, ja hela Storbritannien, året då man firade drottning Elizabeths 25 år på tronen. Mindre än två år innan ”The Iron Lady”, Margaret Thatcher skulle koppla sitt grepp på landet. Det är helt enkelt en bildserie som visar hur en polis, en Bobby, beslutar sig för att stoppa Sex Pistolsmedlemmar på gatan och vistera dem bara för att han tycker de ser skumma ut. Med våra ögon sett ser de rätt ”normala”, nästan fridsamma ut. Möjligen skulle Steve Jones kunna anklagas för usel klädsmak, men Sid Vicious ser ut som en lite fnittrig Ramones-klon, Rotten är mindre utmanande än Trindeman Lindeman och Paul Cook såg nästan alldaglig ut. Men i polisens ögon var de tydligen en samhällsfara man kunde behandla hur som helst.
Jag hittade en fantastisk sågning, som måste gått mig förbi tidigare, när jag tittade i en ett par nummer gammal Mojo. Det var Jim Irvin, en av de där lågmälda men passionerade och kunniga journalisterna det verkar finnas gott om i England, som recenserade återutgivna skivor under vinjetten ”File Under”. Temat denna gång var ”Lonely Wolves” (artists who trod an often lonely road in search of some kind of blues) och en av dessa var Alex Chilton, bara 16 år när han sjöng The Letter med The Box Tops, och senare med i kultbandet Big Star. Men här är det återutgivningar av Chiltons soloplattor som Irvin går hårt åt, utan att egentligen vara elak. Han kallar originalen ”self-destructive solo records…half-baked projects in terrible sleeves.” Han tycker skivorna låter ”som om det tog kortare tid att spela in dem, än det gör att lyssna på dem.” En platta beskriver han som ”a limited edition fuckabout…eyewateringly bad.” Och avslutar med att dessa skivor köper man bara om man är intresserad av ”wasted talent or wasted plastic.” Oj, oj!
Det blir mörkt tidigt nu. Vi går in på slutspurten av 2006 och det gäller att inte tappa modet i novembermörkret. Gör inte det! Sjäv ska jag gå och quiza i kväll, det är stående varje ledig onsdag. Nu är det inte längre själva frågesporten som är det viktiga; nu ser man mest fram emot att träffa vänner och bekanta och svinga några bägare. Det är extra viktigt när vi snart befinner oss "In the Bleak Midwinter." Som för övrigt är en riktigt vacker sång. Försök att hitta Ed Harcourts version på cd:n "Blue Christmas" som följde med Mojo i januari 2005. Den slår allt i genren, och skivan innehåller en radda höjdare som musikaliskt kan rädda julen.
