Twingly statistik

Visar inlägg med etikett Isle of wight. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Isle of wight. Visa alla inlägg

lördag 10 mars 2007

Kris Kristofferson kunde varit något?

På måndag, 12 mars, spelar Kris Kristofferson på KB i Malmö. Just nu känns det som om det hade varit värt 450 spänn att investera i en biljett medan det fortfarande fanns några.
Nu är det utsålt och inte en chans att komma loss från jobbet, även om jag hade fått en biljett (antar jag). Det blir säkert en bra konsert; gamla gubbs som KK är ofta som fint vin, de uppnår en bra mognad om de inte har förstörs under resans gång.
Jag har faktiskt sett Kris Kristofferson live en gång för väldigt länge sedan. Och det har jag säkert redan berättat, men det är värt att berättas igen.
Isle of Wight 1970: KK framträder på vad som nog var världens hittills största rockfestival. Det var rätt mycket hippies och rockmänniskor på plats och Kris och hans countryband (där bland andra Zal Yanovsky från Lovin’ Spoonful var med) gjorde ingen succé.
Och han; KK, verkade vara rätt bra i gardinen, eftersom han fick hålla sig i mickstativet för att stå på benen. Medan burkarna haglade över scenen sluddrade han att han och hans band inte tänkte lämna scenen ”förrän man sköt på dom med gevär”.
Det var det ingen som gjorde och grabbarna fick spela färdigt.

Jah Hollis

tisdag 16 januari 2007

Skrek verkligen 600 000 åt Miles Davis?

I söndags visade SVT1 något, i alla fall för mig, överraskande en dokumentär som kretsade kring Miles Davis spelning på jättefestivalen på Isle of Wight i slutet av sommaren 1970.
Den festivalen har ju blivit legendarisk, anses vara den största hittills i musikhistorien och – yes, yes, yes! – jag var där som en fortfarande tonårig skolkille.
Så jag bad en god vän spara ner dokumentären åt mig på en dvd och jag ser verkligen fram emot att få se den. Några glimtar såg jag medan jag jobbade, men det går naturligtvis inte att hänga med i en lång tv-dokumentär medan man jobbar.
Dock kunde jag känna de där vibrationerna, den där fantastiska känslan av att det var något stort man var med om de där dagarna.
Jag vet flera som var där, bland annat John Holm som sedan åkte hem till Sverige och blev en älskad musiker.
Jag vet att flera band har gett ut både skivor och filmer med sina spelningar på Isle of Wight 1970. Och så hittar man pärlor som denna (då rockmusiker såg ut som rockmusiker och inte som fjollor) – Free fick sitt definitiva genombrott vid den här spelningen.
Dock undrar jag över SVT:s beskrivning av konserten med Miles Davis: ”hans framträdande inför 600 000 skrikande fans.” Skrikande?
Jag minns inget skrikande, utan bara en nyfiken jättepublik som kunde ta till sig såväl Miles Davis elektroniska jazzexperiment som Frees jordnära rock och hundra andra stilar vi kunde njuta av under några musikhistoriska dagar.

Jah Hollis