Fototriss del 236 den 27 oktober 2013: En låt

Veckans Fototriss känns lite grann som ett tema som jag använt mycket till mina bilder på Instagram: En låt, bilder som på något vis ska illustrera en låt, titel och/eller textrader ur låten.
Kan ni gissa min låt med hjälp av fotorebusen ovan? Det är en svensk låt av en mycket känd upphovsman och de två första bilderna finns i titeln och alla tre bilderna kan ni hitta i texten.
Svaret hittar ni här och fler låtbidrag hittar ni här.

PS. Om ni har tillgång till Instagram finns mina bilder under jahhollis och alla mina låttitlar under hashtaggen #songtitles DS.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Fototema, Fototriss, Låtar, Musik, Texter

Jah Hollis återser Peter Gabriel 40 år senare

Jag gjorde en ganska ogenomtänkt resa den gångna lördagen; jag körde bil solo från Malmö till den danska staden Herning på Jylland, över 30 mil.
Anledningen var att jag på nätet spontanköpt en biljett till premiären för Peter Gabriels Europaturné
Grundtanken var att jag skulle fått med mig någon på resan, tagit tåget och övernattat i Herning efter konserten.
Nu rasade den preliminära planeringen av diverse orsaker totalt, men jag bestämde mig i alla fall för att jag skulle utnyttja biljetten och ta mig till konserten med bil, kosta vad det nu kosta ville (och det visade sig vara ganska mycket).
Jag har sett Peter Gabriel live på scen en gång tidigare, för 40 (!) år sedan, på rockklubben Paradiso i Amsterdam, då han var sångare i Genesis som då var ett brittiskt band på uppåtgående.
Det var en fantastisk musikupplevelse, en av de där konserterna jag aldrig någonsin kommer att glömma.
När Peter Gabriel några år senare slutade i Genesis och trummisen Phil Collins tog över sången slutade jag lyssna på Genesis men köpte alla soloplattor Peter Gabriel gjorde.
På turnén som startade i Herning var det hans stora kommersiella framgång So (den med singeln Sledgehammer och Don´t give up) som var huvudnumret och framfördes i sin helhet med de flesta av originalmusikerna från skivan.
Men det bjöds mycket annat, lite nytt och en hel del gammalt och det vara bara att inse att det hela var i klass med den där konserten för 40 år sedan.
Visserligen med en rejält uppgraderad teknologi (bland annat en fantastisk ljusshow) men med samma suveräna sång från Peter Gabriel och musiker som står i en klass för sig.
Hela äventyret i Danmark kostade mig ungefär lika mycket som en restresa till någon semesterort (får se om jag kan skriva ett separat blogginlägg om själva resan, för det är den värd).
Och när jag åkte hem, ja jag tog bilen tillbaka till Malmö mitt i natten (kom hem 05.00), hade jag tillfälle att fundera på vad jag egentligen gjort.
Under den fantastiska stjärnhimlen på det mörka Jylland bestämde jag mig för att det i alla fall hade varit värt det.
Och ju mer jag tänker på det nu, desto säkrare är jag.

Jah Hollis

PS. Fortsättning följer här. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Peter Gabriel, So, Genesis, Tony Levin, Danmark, Herning, Jylland, Malmö

Bassekou Kouyaté tar med hela familjen på turné

Malmöfestivalen har gått in i andra halvlek och i går, tisdag, såg jag på nära håll en av de absoluta musikaliska höjdpunkterna så här långt.
Men lite orolig var jag när bandet som reser runt med ngonivirtuosen Bassekou Kouyaté från Mali skulle inta Posthusscenen vid sex på kvällen för att värma upp inför bandledarens entré.
Det var ödsligt, dåligt med publik och fördelen var ju att jag kunde ta plats allra längst fram. Trist var ju att detta högklassiga band skulle mötas av en oförtjänt liten publik.
Men det fylldes på på planen och när Bassekou Kouyaté drog upp tempot bjöd bandet (två bröder, hustrun, två söner och en brorson till bandledaren) på en rasande härlig föreställning.
Soulmannen Cody Chesnutt, som spelade i lördags, hade förannonserats som en ny Jimi Hendrix. Han var nog mer en bra sångare och soulentertainer, medan det var Bassekou Kouyaté som är en malisk Hendrix.
De olika varianter av den maliska lutan som han och bandet spelar på må se primitiva ut, men musiken vi hörde ur de elförstärkta stränginstrumenten (där man inte var rädd för att använda wha-wha och andra effektpedaler) var folkrock av bästa märke.
En sångerska i den högre skolan och ett par suveräna slagverkare gjorde inte saken sämre, tvärtom. Synd att de bara hade en timme på sig.
I kväll är det quiz och under festivalen kan det vara en prövning om överförfriskade festivaldeltagare ramlar in på puben under pågående quiz.
Men det är smällar man får ta.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Malmö, Malmöfestivalen, Mali, Bassekou Koyaté, Cody Chesnutt, Jimi Hendrix, Quiz, Pickwick Pub,

Malmöfestivalen är både älskad och hatad

Fredag den 16 augusti och Malmöfestivalen har dragit i gång så sakta för att pågå fram till runt midnatt nästa fredag.
Det är en festival som har många vänner och som även har en del fiender bland Malmöborna.
Den har varit omdiskuterad och nedläggningshotad, men har stått pall och i år att det faktiskt 29:e årgången av denna gratis-gatufestival i centrala Malmö.
Den har förändrats genom åren, vissa populära stående inslag har (inte utan protester) försvunnit, andra har tillkommit och festivalområdet har förskjutits lite åt olika håll geografiskt.
Från början fanns det en nidbild av festivalbesökaren som en lantis (alltså inte från Malmös innerstad) som planlöst drog runt på festivalområdet, söp till på den inledande kräftfesten, hinkade festivalöl ur burk, åt langos och älgkebab och pinkade och spydde i de riktiga Malmöbornas portar. 
Min egen upplevelse genom åren är att det alltid har bjudits på en hel del bra musik, på väl så spännadnde konserter som de fasta musikställena i stan kan erbjuda.
Och visst har jag kunnat hitta bra mat också, och på den fronten har ambitionerna hela tiden höjts.
Årets festival känns som ett arrangemang som ligger rätt i tiden med sikte på det bästa för miljön och med något för alla åldrar och smaker (både mat och musik och annan kultur) på programmet.
Men visst, jag vet folk som bor inom festivalområdet och som i tyst protest står ut med hög ljudnivå fram till efter midnatt, en del skränanade och nedskräpning.
Själv inleder jag hursomhelst i kväll med vad jag kan tycka är festivalens musikaliska topp, Calexico från Tucson, Arizona. Ett av mina absoluta favoritband.
Sedan räknar jag med att få i mig något gott att käka och dricka och att träffa en del goda vänner i vimlet.
Jag återkommer med rapporter här på bloggen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Malmöfestivalen, Musik, Calexico, Mat, Svineri, Öl, Fylla, Kultur, Miljö

De många inställda konserternas sommar

I går kväll, måndagen den 12 augusti, skulle jag ha varit i Köpenhamn i goda vänners lag för att se Neil Young & Crazy Horse spela på Forum.
Det var en konsert jag sett fram emot hela denna sommaren; tillsammans med några av konserterna under Malmöfestivalen (som börjar på fredag) skulle det varit en fin avslutning på en i övrigt skön sommar.
Gissa om jag blev besviken när Neil Young ställde in resten av sin Europaturné redan i helgen då han och bandet skulle spelat på Way Out West i Göteborg.
Gitarristen i Crazy Horse, Frank ”Poncho” Sampedro, hade brutit något i handen vid en bilolycka och så var det slutspelat för den här turnén.
Jag har förvisso sett Neil Young många gånger, både med och utan Crazy Horse, men den här gången hade jag stora förväntningar. Förhandsrapporterna  tydde på att vi kunde vänta oss något speciellt.
Och nu är det inte bara Neil Young som ställt in konserter jag skulle gå på den här sommaren.
Redan i början av sommaren kom beskedet att reggaelegendarerna Toots & The Maytals ställde in sin konsert på KB i Malmö i början av juli. Någon idiot hade vid en konsert i USA kastat något mot scenen och Toots skadades så illa att han fick ställa in en radda konserter (Toots blåste för övrigt mig och övriga i publiken på Uppsala Reggaefestival på konfekten för ett par år sedan när han missade ett plan till Sverige och inte hann fram till han skulle spela i Uppsala).
Så kom, som lök på laxen, beskedet att Mavis Staples ställer in sin konsert på Malmöfestivalen, det som skulle blivit en musikalisk höjdpunkt under den veckan. Jag har förvisso sett Mavis tidigare, men det gör inte besvikelsen mindre.
Sedan för jag väl skylla mig själv för att jag missade att två av mina favoriter, det obeskrivliga rockbandet Godspeed You! Black Emperor och suveräna countrysångerskan Iris DeMent, spelade på Way Out West.
Hade jag vetat om det hade jag säkert åkt till Way Out West och missat Neil Young två gånger.

Jah Hollis

PS. Godspeed You! Black Emperor spelar på Paradiso i Amsterdam och på rockfestivaler i Belgien och Frankrike de närmaste dagarna. Tyvärr var allt slutsålt (ingen festivaldöd där inte), annars hade jag nog försökt ta mig iväg till någon av spelningarna. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Sommar, 2013, Konserter, Inställt, Neil Young, Crazy Horse, Toots And The Maytals, Malmöfestivalen, Way Out West, Mavis Staples, Iris DeMent, Godspeed You! Black Emperor

När blir egentligen musiken man gillar nostalgi?

Att vara nostalgisk står inte högt i kurs, och från början lär uttrycket nostalgi ha stått för sjuklig hemlängtan, ja ett sjukdomstillstånd.
Jag kom att tänka på detta när jag i förra veckan, tillsammans med ett par vänner, gick ock såg det legendariska nordirländska punkbandet Stiff Little Fingers (SLF) på Debaser i Malmö.
SLF slog igenom med den fantastiska plattan Inflammable Material (i mitt tycke den kanske allra bästa punkplattan) och de var som störst i övergången till 80-talet för att sedan försvinna och återuppstå igen på 90-talet.
Debaser var välfyllt, många gamla punkare med klassiska bandtröjor och nitjackor; nostalgiker? Nja jag skulle nog inte vilja säga det.
OK, jag såg bandet i början på 80-talet, innan de lade av, och energin (och inte minst ljudvolymen) var starkare då.
Helt klart är det de klassiska låtarna från den tiden som ännu är de mest hörvärda, de som SLF vet att publiken vill höra, men det innebär ju inte att det är nostalgi.
Tvärtom tycker jag att det är kul att man fortfarande kan gå och se de gamla banden och artisterna samtidigt som man kan se det som är nytt (och definitivt inte riskerar att kallas nostalgi) någon annanstans.
Nostalgi skulle det vara om man bara vill höra det man tyckte var bra för länge sedan och att man tycker att det som gjorts sedan dess inte är värt att lyssna på.
En sjuklig längtan tillbaka till något som varit och förnekelse av allt annat.
Det roliga är ju att det nu existerar så mycket musik sida vid sida och att man har så mycket nytt och gammalt att välja på.
Sedan är det väl ofta så att man sätter den musik man växt upp med högt på lyssningslistan.
Det är väl rätt naturligt.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Punk, Stiff Little Fingers, SLF, Debaser, Malmö, Nostalgi, Inflammable Material

JJ Cale var det tillbakalutade svängets mästare

I fredags, den 26 juli (för övrigt Mick Jaggers 70-årsdag), avled det tillbakalutade musikaliska svängets överlägsna mästare, JJ Cale, 74 år gammal.
Den lite tillbakadragne sångaren, gitarristen och låtskrivaren Cale spelade in mängder av skivor under sin karriär, men det var andra artister som fick hits med hans låtar och gjorde flera av dem till standards i rockcoverbandens repertoar (jag har själv dragit en och annan JJ Cale-låt under min ”karriär”).
JJ Cale ska enligt vad det sägs hellre ha tagit det lugnt med ett fiskespö hemma i Oklahoma (han gjorde en platta som heter Okie) än att åka ut på turnéer eller tillbringa för mycket tid instängd i studion.
Eric Claptons inspelningar av hans låtar ”After Midnight” och ”Cocaine” gav honom också en rätt bra ekonomisk stadga trots att hans egna skivor inte blev jättesäljare.
Det är dock en legendarisk musiker vi förlorat när JJ Cale gick bort, en mästare i att med enkla medel få till ett svåremotståndligt tillbakalutat sväng.
Och jag är aningen missnöjd med att jag aldrig fick se honom live.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om JJ Cale, After Midnight, Cocaine, Musik, Rock, Blues, Country, Eric Clapton, Coverband, Okie

En suverän liveversion av en helt suverän poplåt

Jag hittade just denna version av The Kinks mästerliga poplåt Waterloo Sunset  på Youtube.
Ray Davies (som fyller 69 år om ett par veckor) har skrivit en lång rad klassiska pop/rocklåtar, men frågan är om inte Waterloo Sunset, som kom ut 1967, är det bästa som han har åstadkommit.
För mig är låten en ständig kandidat som svar på frågan om vilken som är den allra bästa poplåt som någon någonsin gjort.
I videon ovan gör the Kinks verkligen låten rättvisa, till skillnad från i många hafsiga liveframträdanden de hastat sig igenom.
Som till exempel i Oskarshamns Folkets park någon gång i slutet av 1960-talet då de rasade igenom ett antals hits under en halvtimme på scen.
Med undertecknad i publiken.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Pop, Popmusik, Rock, The Kinks, Waterloo Sunset, Ray Davies, Oskarshamn, Folkets Park, 1967

I kväll kollar jag Lucinda Williams på KB i Malmö

I kväll, torsdag, är det konsertdags för mig igen.
Då spelar Lucinda Williams, countryrockartist och låtskrivare av guds nåde, på rockklubben KB i Malmö.
Jag har sett henne på scen flera gånger tidigare, i Malmö och i Köpenhamn, och har aldrig behövt bli besviken; tvärtom har det varit konserter i den högre klassen.
Jag såg förresten Lucinda senast i går, efter quizet på Pickwick, fastän jag inte var säker på det förrän hon lämnat stället. Jag såg bara en blond kvinna som jag tyckte var ”väldigt lik Lucinda Williams” som kom in med en man och tog en öl vid ett bord lite i skymundan.
Barchefen Bryan bekräftade senare att det verkligen var Lucinda som gästat Pickwick och tillade att hon varit, låt oss säga ”not totally sober”.
Vi får hoppas att hon sovit ut idag och att hon är i form igen till kvällens konsert.
Hon är ingen ungdom längre, hon heller, (fyllde 60 tidigare i år) men det ser jag inte som något artistiskt handikapp.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Malmö, The Pickwick Pub, Lucinda Williams, Country, Rock, KB

The Doors Ray Manzarek har lämnat scenen

Ray Manzarek, klaviaturspelare i legendariska amerikanska rockgruppen The Doors, har dött i cancer, 74 år gammal.
Därmed har ännu en av de stilbildande musiker som på det mytomspunna 60-talet revolutionerade populärmusiken lämnat scenen för gott.
Jag minns själv vilken sensation det var när jag i tonåren för första gången hörde låten Light My Fire framburen av Ray Manzareks hypnotiska orgelslinga. 
Förvisso var det oftast Doors rätt vildsinte sångare Jim Morrison som stal rampljuset, men det var Manzareks klaviaturer (där han samtidigt spelade basgångarna) som gav bandet dess säregna sound.
Många har genom åren försökt efterlikna The Doors, men ingen har lyckats.
Själv såg jag bandet i England 1970, året innan Jim Morrison dog.
Nu är även Ray Manzarek borta, men The Doors musik lever än.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Död, The Doors, Ray Manzarek, Cancer, Light My Fire, Klaviaturer, Orgel, Jim Morrison

Jag fick en pratstund med en gammal hjälte

John Holm i svart-rödrutigt.

Blå himmel och flygplan/reaplan hittar man i ett
par av John Holms texter.
Och utanför affären där han signerade skivor.

Ett nytt ex av Sordin till samlingarna, nu signerat!

På 1970-talet upptäckte jag en ny svensk artist som efter någon enstaka singel debuterade med LP:n Sordin.
John Holm heter han, en Stockholmskille som gjorde stort intryck på mig och på väldigt många andra, såväl vanliga skivköpare som andra musiker.
Under 70-talet gav han ut en trio suveräna LP-skivor, musik och texter som stack upp högt över (vågar jag nog säga) mycket som gavs ut under den tiden.
Sedan blev det tyst fram till 1988 då det kom en ny skiva som väl inte riktigt levde upp till föregångarna, men som han ändå fick berättigad uppmärksamhet och en viss framgång med.
Så for han till USA och mötte både framgång, som hifi-installatör, och motgång då han trasslades in i en kriminalhistoria som han snabbt friades från (men som fick mycket uppmärksamhet i svensk snaskpress).
Han hann också med att spela in en skiva i USA, covers på amerikanska låtar med svenska texter.
Efter den har det inte blivit fler inspelningar i eget namn, men en radda samlingsskivor och gästspel på skivor med Stefan Sundström och Owe Thörnqvist.
Och när John Holm återvände från USA 1999 valde han att bosätta sig i Malmö. I början av 2000-talet gav han ut en mycket john holmsk självbiografi som innehöll en samlingsskiva där han själv stod för urvalet.
I Malmö har han hållit en minst sagt låg profil.
Jag har själv stött ihop med honom två gånger, båda i livsmedelsbutiker och jag har inte haft mod att gå fram och säga hur mycket jag uppskattar hans musik.
Men i lördags, den 20 april, ställde John Holm upp när Record Store Day firades i skivbutiken Folk å rock i Malmö.
Han signerade nypressade vinylex av Sordin och typiskt nog var Håkan Hellström där någon timme före honom och signerade sina skivor.
Medan det var horder av Hellströmfans som fick möta sin favorit, så blev det lugnare (de yngre tjejerna byttes mot främst män, och en och annan kvinna, i den övre medelåldern – John Holm fyller själv 65 i år) när John Holm dök upp.
Han tog sig tid att signera både nya och gamla skivor och tog sig även tid att prata en stund med alla.
Jag kunde avslöja för honom att vi båda hade varit på musikfestivalen på Isle of Wight 1970, där vi bland annat fick se Jimi Hendrix spela sin sista officiella konsert i England.
Jag förstår (förstod från början) också att vi båda är stora tvivlare, aldrig tvärsäkra på att allt alltid är vad det först verkar att vara.
Vill ni lyssna på John Holms musik så finns rubbet på Spotify, sök på hans namn. Börja med Sordin och ta er vidare om den faller er i smaken.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, John Holm, Sordin, skivsignering, Record Store Day, Malmö, Håkan Hellström, Isle Of Wight, Jimi Hendrix, Spotify

Musiken i livsmedelsbutiken: A Design For Life

Tidigare i min bloggarkarriär brukade jag ha ett återkommande inslag om låtar jag hört i livsmedelsbutikernas ljudanläggningar. Ofta låtar som kunde kännas lite malplacerade när man gick där och  plockade för sig av livsnödvändigheterna.
Musiken i livsmedelsbutiken brukade jag ha som rubrik på de här inläggen och jag kom att tänka på dem när jag handlade i dag.
I högtalarna hördes nämligen en bekant låt: A Design For Life med walesiska Manic Street Preachers.
I vanlig ordning är det svårt att exakt sätta fingret på vad de är ute efter i sina grundligt utmejslade texter, men man anar konsumtions- och livsstilskritik och klassperspektiv.
Vet inte om folk märker det när de går bland diskarna på Hemköp.
Jag var för övrigt och såg Manic Street Preachers i Köpenhamn förra året.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Livsmedelsbutiker, Konsumtionskritik, Manic Street Preachers, Hemköp, Värnhemstorget, Malmö, Wales

Är glaset halvfullt eller halvtomt inför 2013

Om några timmar slutar året 2012 och kommer aldrig mer tillbaka.

En fråga man kan ställa sig inför det kommande 2013 är om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Det är en fråga som ofta förkommer, ställs i intervjuer, i de många brittiska rock- och populärkulturmagasin jag slukar.

Jag antar att svaret förväntas visa hur man ser på tillvaron; är glaset halvtomt är man kanske lite orolig att det roliga ska ta slut för snabbt, och är det halvfullt känner man sig väl rätt trygg med läget.

För min egen del är nog glaset halvfullt, jag vet att jag kommer att få tid att njuta av tillvaron nu och inte behöver hasta med att fylla på glaset.

2013 ska jag sluta jobba, ta ett avgångsvederlag och göra vad jag vill, och ändå få in pengar på lönekontot under en tid framåt.

Eller kanske kan man, som på bilden ovan, ha två glas: ett halvfullt och ett halvtomt.

I afton, nyårsaftonen 2012, blir det inte så många glas för min del.

För trots att jag ska säga adjö till jobbet, ska jag inleda 2013 med att göra en insats och hoppa in på nyårsdagen för en kollega som blivit sjuk.

Det är bara att se till att komma hem i något så när tid i natt, så man får några timmars sömn. Man har väl varit med förr, och har en viss rutin.

Videon ovan kommer från det jag ser som årets bästa konsert 2012: Sharon Jones & The Dap Kings på Vega i Köpenhamn på midsommardagen.

Gott nytt år till er alla!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Nyår, 2012, 2013, Malmö, Arbete, Fritid, Glas, Musik, Vega, Köpenhamn, Sharon Jones, The Dap Kings

Fredagstema den 28 december: Samarbete

Dags för ett nytt fredagstema hos Carina, Sinneskatten.
Det gäller att hänga med, det är helger och vardagar blandade i en enda röra nu och man kan bli lite veckovill.
Inte heller har jag lyckats ta mig ut och hämta min kamera där den blev kvar på julaftonen, så det får bli en äldre bild på temat som är: Samarbete.
Lite tjatigt kanske, men det blir ännu en (lite suddig) bild från en av det gångna årets konserter på KB i Malmö.
Det är den legendariske jamaicanske reggaeartisten Max Romeo som samarbetar med sitt band och skapar ett sväng som fick hela stället att gunga.
Fler bilder på temat finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Fototema, Fredag, Samarbete, Musik, KB, Malmö, Reggae, Max Romeo

En kvinna som kunde det där med sång

Av någon anledning halkade jag in på det här klippet på Youtube och blev alldeles förtrollad.
Monica Zetterlund var en kvinna som kunde det där med sång; ja hon var till och med en internationell jazzstjärna som fick sjunga med flera av de stora.
Hon var dessutom en suverän skådis, en revyartist och komiker av stora mått.
Och hon var förbannat snygg.

Jah Hollis

PS. Vi ska inte heller glömma bort Olle Adolphsons suveräna text och musik. Som Monica Z så elegant gör till sin egen. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Sång, Monica Zetterlund, Olle Adolphson, Trubbel, Jazz, Revy, Film

Om gud var en av oss, inte skulle det ...

Det finns saker som på nysvenska kallas "guilty pleasures", saker man ska skämmas för att man gillar.
Jag skäms inte för att jag gillar när Joan Osborne sjunger "One of Us". Den låten säger ett och annat om vad vissa tycker ska uttryckas på ett helt annat sätt.
Fanns det en gud, så inte fan skulle hen (oj-oj här är jag med) tillåta att vi håller på som vi gör om inte denna gud vill att vi ska släcka ut allt hopp.
Nej!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Religion, Joan Osborne, Gud, Guilty Plesaures, Musik

Fototriss 202, 16 december: Sport, fritid och lek

Söndag igen och dags för en ny Fototriss, nu med temat Sport, fritid och lek.
Sport ägnar jag mig själv åt enbart som åskådare, jag har inte förutsättningarna (har inte haft på länge) att delta aktivt i sport.
Fritid är däremot något jag uppskattar, och nästa år kommer jag att få gott om den varan i och med att jag hoppar av ekorrhjulet vid nyår (jag ska berätta mer i ett blogginlägg snart).
Lek, tja lite barnslig är jag väl än, även om jag aldrig varit överförtjust i organiserat lekande (om man inte kallar quiz en lek då).
Så i trissen handlar det om en av mina favoritsysselsättningar på fritiden, en jag hoppas få än mer tid för nu: att gå ut och lyssna på levande musik.
Överst syns den legendariske reggaeproducenten och musikern Lee "Scratch" Perry i aktion med sitt band vid Reggae Splash-konserten på KB i Malmö i somras. Han var bland annat en av Bob Marleys favoritproducenter, men är nu vid 76 års ålder kanske just mest en legendar, en man ska ha sett.
I mitten en affischrondell på Värnhemstorget i Malmö med många exempel på konserter i stan i somras.
Och längst ner, ett av mina absoluta favoritband, amerikanska Calexico, som bjöd på en suverän konsert på KB den 30 september.
Fler bilder på temat finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fototema, Fototriss, Sport, Lek, Fritid, Lee Perry, Scratch, Reggae, Bob Marley, KB, Kulturbolaget, Malmö, Värnhemstorget, Calexico, Musik

Nu tar jag Babian till hjälp med bloggen

Skam den som ger sig. Jag schabblade lite med mitt senaste blogginlägg, det första sedan någon gång i somras, juli tror jag det var.

Nu har jag börjat återkalla alla handgreppen och länkarna och pingningarna och allt annat som gick automatiskt när jag höll igång bloggen.

Nu lägger jag helt enkelt in en video med Babian, ett Malmöband i den högre skolan. Ett sådant där band som sjunger på skånska, har genomtänkta texter och sätter ihop sina musikinfluenser till något eget.

Lyssna och njut! Hela skivan finns på Spotify.

Nu hoppas jag att detta ska funka som jag tänkt mig.

Så hörs vi snart igen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om musik, bloggande, Jah Hollis, Malmö, Babian, Spotify

50 år i dag sedan Stones första spelning

I år är det 50 år sedan rockgruppernas rockgrupp, The Rolling Stones, bildades och i dag, den 12 juli är det exakt 50 år sedan bandet gjorde sin första spelning.

De kallade sig då Rollin’ Stones och vare sig Bill Wyman eller Charlie Watts var ännu med i bandet.

Repertoaren som de som förband på The Marquee i London bjöd på bestod enbart av blues- och rocklåtar av svarta amerikanska musiker, ett stort antal av dem av Jimmy Reed.

Det var exotiskt och fräsch då och många av låtarna bandet spelade skulle sedan bli standards bland de brittiska band som växte fram i Stones spår. Detta i sin tur väckte nytt intresse för en amerikansk musikform som levde ett liv i skuggan av smörig vit schlagermusik.

Berättelsen om The Rolling Stones är väl allmänt känd numera och det tillhör allmänbildningen att någon gång ha sett Stones. Själv har jag, från 1970 och så här långt sett dem ett flertal gånger.

Dock missade jag det ur-Stones vars odiskutable ledare var Brian Jones, denne lille (ungefär samma längd som jag) man som alldeles för tidigt tappade greppet både om musiken och livet.

Här finns i alla fall lite intressant material att kolla in en sådan här märkesdag, eller kanske vilken dag som:

http://www.mojo4music.com/blog/2012/07/brian_jones_the_rolling_stones.html

http://www.rollingstones.com/

http://blogg.sydsvenskan.se/grafikdesken/2012/07/12/50-ar-sedan-idag/

”If you don’t know the blues ... there’s no point in picking up the guitar and playing rock and roll or any other form of popular music.”

Keith Richards.

Jah Hollis (på lånad dator) 

Ha en glad midsommar, alla!

Hallå ni som råkat titta in här av någon anledning.
I veckan som gick packade min dator ihop, vad som verkar vara, för gott.
Jag kan inte skriva några blogginlägg längre, än mindre lägga in några bilder på bloggen.
Detta skriver jag på jobbet, en halvtimme innan det är dags att gå till övernattningslägenheten för att sova några timmar.
Nu har redan midsommaraftonen börjat och framåt eftermiddagen ska jag på midsommarfest och hoppas att det inte regnar för ymnigt (SMHI har hotat med regnrisk).
Midsommardagen åker jag sedan med en god vän till Köpenhamn för att kolla in Sharon Jones & The Dap-Kings.
Så God och glad midsommar på er, alla trevliga bloggbesökare.


Jah Hollis


PS. Någon gång efter helgen ska jag förstås ta tag i datorproblemet. DS.