Allt har blivit otroligt och extremt

Det är Pernilla Wahlgrens tur att debutera som värd i Sommar i dag och jag lyssnar just nu på hennes program. Vore det inte så att jag måste ut, kanske jag hade gett henne en chans och slölyssnat mig igenom hela programmet, även om inledningen inte givit mersmak.
Men det som slog mig snabbt är att hon använder ordet "otroligt" så (otroligt) ofta. Allting verkar vara otroligt i Pernilla Wahlgrens värld. Innan hon spelade första låten hade hon sagt otroligt minst tio gånger (kändes det som).
Det verkar för övrigt vara ett vanligt uttryck i dag. Liksom "extremt", som man hör titt som tätt och, tycks det mig, särskilt i sportsammanhang.
Det känns som om de här båda orden har börjat tappa sin betydelse totalt. Om man som Pernilla Wahlgren påstår att allting är otroligt på något vis blir det väl så att man inte alls uppfattar det som otroligt i ordets rätta bemärkelse.
"Jaså, jag är bara otroligt duktig? Jag är inte extremt otroligt duktig då?"
Suck!

Jah Hollis

När orden inte längre räcker till

Läste i en av våra sorgliga kvällsblaskor om Markus Fagervalls första dag "som riktig Idol". De hade hängt på killen, som de hänger på allt annat som för tillfället är på tapeten, för att citera Nationalteatern.
Idolen skulle förklara hur det kändes och hur väldigt pressat hans schema var i detta nya liv. "Det är otroligt extremt", förklarade han.
Smaka på uttrycket: Otroligt extremt.
Vart går man vidare från det? Hur beskriver en polsk gruvarbetare, en kinesisk stenindustriarbetare eller kanske en barnarbetare någonstans i världen sin situation?
Vad ska man dra till med? Jag vet inte. Orden räcker inte längre till.

Jah Hollis