Att visa hänsyn - en förmåga på utdöende?

Jag vaknade alldeles för tidigt i dag, men låg kvar i bingen i hopp om att somna om. Plötsligt hör jag musik, på en öronbedövande volym (klockan var halv nio) från den nya grannen ovanför.
Tydligen har personen i fråga (jag har aldrig sett henne eller honom, men det lär vara en yngre kvinna) också, precis som jag, fönstren öppna i värmen. För ljudet inte bara dånar i tak och väggar, det filtrerar sig in genom fönstren som om det vore någon gatufestival utanför.
Eftersom det inte finns någon chans att sova vidare, ens om jag satte in öronproppar, går jag upp en våning och ringer på några gånger. Det tar tydligen en stund innan någon hör dörrklockan genom dånet och ropar till någon att öppna.
När jag är på väg att gå ner igen (nu har de skruvat ner volymen) öppnas dörren och en ung kille med ett frågande uttryck i ansiktet öppnar.
Jag förklarar för honom att det bor andra människor i huset och att man inte kan spela musik med en volym som om det vore på ett diskotek (klubb heter det väl nu för tiden).
Han tittar oförstående och verkar nästan redo att hoppa på mig och ge mig en snyting.
Volymen på musiken dämpas i alla fall. Det är bara så märkligt att man ska behöva säga till om en sådan sak. Vart tog förmågan att visa hänsyn till sin omgivning vägen?

Jah Hollis