John Lennon, JFK & Olof Palme

I dag, den 8 december, är det 26 år sedan John Lennon blev skjuten på gatan utanför sitt hem i New York.
Detta var innan alla slussar öppnades för vårt moderna informationsflöde, och jag fick veta det först när jag kom till jobbet dagen efter och hörde nyheterna på radio. Jag minns fortfarande hur chockartat det var att höra denna förfärliga nyhet.
I USA minns folk i rätt ålder exakt var de befann sig och vad de gjorde när de fick veta att John F Kennedy blivit skjuten till döds.
Greil Marcus beskriver detta fenomen i sin senaste bok Like A Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads i ett kapitel som heter just The Day Kennedy Was Shot. Han kopplar för övrigt samman upplevelsen med första gången man hörde Dylans Like A Rolling Stone.
Jag minns, även om minnena kan ha förvrängts med åren, hur jag fick veta att JFK blivit skjuten. Jag satt hemma i mitt föräldrahem och tittade på tv, svart-vit, jag tror det var ett naturprogram om delfiner (osäkert) där bilden plötsligt stannade till i en stillbild och en röst berättade att Kennedy var död.
Jag minns även tydligt hur jag fick veta att Olof Palme blivit skjuten: jag läste det morgonen efter mordet, i den tidning jag själv arbetade på vid tillfället. Men när jag gick hem efter mitt kvällspass hade Palmemördaren ännu inte slagit till och det var nätt om jämt att nyheten om mordet sedan kom med i tidningen. Även om nyheten bara bestod av en jättebild och en mycket kort text, kom den givetvis som en smäll rakt i magen.
Sedan kastade sig informationssamhället över oss: den första stora nyheten jag själv fick reda på via internet var diskoteksbranden i Göteborg. Sedan kom attacken mot World Trade Center så gott som i direktsändning i tv.
Nu förtiden kan hela världen direkt få veta om någon cyklat omkull i Lomma.
Jag skänker i alla fall John Lennon en tanke i dag och lyssnar på några av hans låtar.

Well we all shine on
Like the moon and the stars and the sun...

Cheers, Johnny boy!

Jah Hollis

Gråväder & journalistpristagare

Lördag förmiddag och det är verkligen novembergrått ute. Det blir aldrig riktigt ljust under dagen, känns det som.
Nåväl, Cecilia Hagen var en av dem som kunde kamma hem Stora journalistpriset i år. Med de kriterier man har för det priset, är hon säkert värd det. Men jag kunde inte låta bli att leta upp en artikel hon skrev i Expressen för ett tag sedan, en intervju med John Lennons första fru, Cynthia (med anledning av att Cynthia skrivit ännu en bok om John). Där listades de sex Beatleslåtar Cynthia tycker bäst om, som bland andra skulle vara "She loves you, yeah, yeah, yeah", "Strawberry Fields" och "I am a Walrus". Alla med lite kunskap om vad Beatles låtar egentligen heter märker ju felen.
Men inte ens en mottagare av Stora journalistpriset behöver alltid ha allt klart för sig, eller? Cecilia Hagen fick nog inte priset för sin faktakoll i alla fall.

Jah Hollis