Charlie Parr, Bob Dylan och Spam

I mitt förra inlägg berättade jag om den amerikanske musikern Charlie Parr som en arbetskamrat hjälpte mig att upptäcka. Och, som jag skrev, är Charlie Parr inte endast en utomordentlig musiker, det finns en hel del kuriosa kring honom.
Han är född i Minnesota, en amerikansk stat som även givit musikvärlden Bob Dylan, Prince, The Replacements och Hüsker Dü för att nämna några.
Minnesota är också platsen där filmen Fargo utspelar sig, den där folk säger ”Ja!” i stället för ”Yes!”, eftersom det bor många med skandinaviskt påbrå där.
Charlie Parr kommer från en stad i Minnesota som heter Austin, men han har omlokaliserat sin bas till Duluth, Bob Dylans födelsestad.
Han medverkar för övrigt på en av de Duluth does Dylan-plattor som kommit ut.
Charlie Parrs födelsestad, Austin, är också lite speciell. Den kallas Spamtown USA eftersom den välkända köttkonserven Spam tillverkas där. Man har till och med ett eget Spam-museum.

Jah Hollis

PS. När man ser Spams egen hemsida undrar man egentligen vad dom stoppar i burkarna. På min dator låter det som om de medverkande tagit någon form av droger. Och i Monty Python-klippet: Är inte Eric Idle förvånansvärt lik Pete Doherty? DS.

Dylan möter Edit & The Deadliners

Någonstans på vägen som leder till evigt kändisskap och nobelpriskandidatur och vägen som bara vandras för stunden finns en korsning. Tro mig! Edit & The Deadliners (se bilden här ovan) och mästaren Dylan har något gemensamt.
Vi spelade också Louie, Louie, och även om vi inte hade Tom Petty och ett gäng körsångerskor med gjorde vi det minst lika bra som Dylan. Det börjar bli dags att stämma gurorna igen.

Jah Hollis

John Lennon, JFK & Olof Palme

I dag, den 8 december, är det 26 år sedan John Lennon blev skjuten på gatan utanför sitt hem i New York.
Detta var innan alla slussar öppnades för vårt moderna informationsflöde, och jag fick veta det först när jag kom till jobbet dagen efter och hörde nyheterna på radio. Jag minns fortfarande hur chockartat det var att höra denna förfärliga nyhet.
I USA minns folk i rätt ålder exakt var de befann sig och vad de gjorde när de fick veta att John F Kennedy blivit skjuten till döds.
Greil Marcus beskriver detta fenomen i sin senaste bok Like A Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads i ett kapitel som heter just The Day Kennedy Was Shot. Han kopplar för övrigt samman upplevelsen med första gången man hörde Dylans Like A Rolling Stone.
Jag minns, även om minnena kan ha förvrängts med åren, hur jag fick veta att JFK blivit skjuten. Jag satt hemma i mitt föräldrahem och tittade på tv, svart-vit, jag tror det var ett naturprogram om delfiner (osäkert) där bilden plötsligt stannade till i en stillbild och en röst berättade att Kennedy var död.
Jag minns även tydligt hur jag fick veta att Olof Palme blivit skjuten: jag läste det morgonen efter mordet, i den tidning jag själv arbetade på vid tillfället. Men när jag gick hem efter mitt kvällspass hade Palmemördaren ännu inte slagit till och det var nätt om jämt att nyheten om mordet sedan kom med i tidningen. Även om nyheten bara bestod av en jättebild och en mycket kort text, kom den givetvis som en smäll rakt i magen.
Sedan kastade sig informationssamhället över oss: den första stora nyheten jag själv fick reda på via internet var diskoteksbranden i Göteborg. Sedan kom attacken mot World Trade Center så gott som i direktsändning i tv.
Nu förtiden kan hela världen direkt få veta om någon cyklat omkull i Lomma.
Jag skänker i alla fall John Lennon en tanke i dag och lyssnar på några av hans låtar.

Well we all shine on
Like the moon and the stars and the sun...

Cheers, Johnny boy!

Jah Hollis

Kärt att få en önskelista

Jag är en barnlös gammal man, och det är inget att vara sentimental över; det är bara att konstatera att det är så. Det kan kännas svårt i bland att acceptera detta faktum, speciellt när goda vänner och arbetskamrater får barn och är så lyckliga och talar om att ”det är ju meningen med livet”. Då kan jag tänka: ”Så mitt liv är meningslöst då?”
Samtidigt vet jag ju att det inte är det, och därmed kan jag glädjas med alla som får barn och som verkligen är lyckliga över det. Ni vet vilka ni är.
Jag har i alla fall ett gudbarn, adoptivdotter till ett par av mina bästa vänner. Hon är det mest älskade jag har och en enorm källa till glädje och tröst i livet.
Och i kväll hade detta gudbarn mejlat en önskelista till mig och berättat vad hon vill ha i julklapp. Sådant skänker en otrolig värme, så jag skänker henne till att börja med den vackraste sången jag vet om att vara barn och att växa upp: Bob Dylans Forever Young. Banalt? Kanske det, men jag är en enkel man, innerst inne. Och lite berusad av årets första glögg.

Jah Hollis

Castro vs. Dylan

Min gamle vän Bob Dylan har alltid varit förutseende.
Redan för 42 år sedan förutspådde han den debatt som nu rasar angående SVT:s Castro-temakväll. Kolla bara dessa rader ur Motorpsycho Nitemare (märkligt nog felstavad som Nightmare på Bobs hemsida):

Well, I couldn't leave
Unless the old man chased me out,
'Cause I'd already promised
That I'd milk his cows.
I had to say something
To strike him very weird,
So I yelled out,
"I like Fidel Castro and his beard."
Rita looked offended
But she got out of the way,
As he came charging down the stairs
Sayin', "What's that I heard you say?"

I said, "I like Fidel Castro,
I think you heard me right,"
And ducked as he swung
At me with all his might.
Rita mumbled something
'Bout her mother on the hill,
As his fist hit the icebox,
He said he's going to kill me
If I don't get out the door
In two seconds flat,
"You unpatriotic,
Rotten doctor Commie rat."

Castro är ett säkert kort om man vill retas lite med de rättrådiga, självutnämnda demokratimonopolisterna.

Jah Hollis