Höjdarhockey på G: Tre Kronor–Danmark

Åh, vad skönt med en relativt lugn dag på jobbet. Den ger en natt då man kan sitta och blogga lite utan att behöva kasta sig i väg när larmet är till att dra igång.
Jag har ju sänkt Hockey-VM lite tidigare, men sedan Sverige sänkt Schweiz i kväll och Danmark tidigare spöat Ukraina, kommer en sorts VM-höjdpunkt: Tre Kronor ska möta Danmark.
Danmark vill ju inget hellre än att spöa Sverige, vars hockeframgångar tidigare uteslutit alla tankar på att våra grannar i söder skulle kunna möta oss i ett stort mästerskap (fast detta är faktiskt inte heller första gången vi möts på hög nivå).
Men danskarna har kämpat sig till denna position. Och denna säsong fick de sitt första danskfödda NHL-proffs, Frans Nielsen som spelat svensk elitseriehockey i Malmö och Timrå.
Jag hoppas danskarna ger Sverige en match, det är de värda.
Såg just Mavis Staples på Jay Leno Show, vilken röst!
Staple Singers är gamla favoriter och Mavis solo verkar hålla stilen från familjesamarbetet.

Jah Hollis

Jag har aldrig greppat hip hopen

Jobbet avklarat ännu en kväll och åter är det Jay Leno på burken. När kvällens musikinslag presenteras märker jag att jag sett just detta program tidigare.
Det är Ludacris med sina rumpvickande brudar och sin sidekick i Stenmark-luva som drar en låt som för mig är förvillande lik hundratals andra hip hoplåtar. Och den har inte blivit bättre sedan sist.
Jag har aldrig tagit till mig hip hop i någon större omfattning. Men kanske beror det på att jag redan 1990 fick en så dålig start i min kontakt med hip hopen. Det var när jag såg Jungle Brothers på Hultsfredsfestivalen. Två killar som rappade – den enes mikrofon funkade inte – och en som spelade skivor och drack öl.
El gäspo grande! Det var nog det sämsta framträdandet jag såg det året.
Samma år var BF och jag på Readingfestivalen och såg bland annat Gary Clail, en kille som stod ensam på den stora scenen och spelade skivor och rappade eller vad han nu sysslade med. Det är klart att han inte hade en chans mot The Cramps och Nick Cave & The Bad Seeds.
För att inte tala om mot Half Man, Half Biscuit.
Året efter inköpte jag Ice-T:s Original Gangster, men den tröttnade jag på ganska snart.
OK, Public Enemy och NWA har gjort en del jag lagt på minnet, men inte tillräckligt för att jag ska köpa plattor med dom. Här hemma i Svedala har jag faktiskt uppskattat konserter med Timbuktu och Latin Kings. Även en och annan platta med dom båda.
Men annars är jag nog obotlig när det gäller hip hop. Det känns oftast som en b-version, eller värre, av toasting och dub. Motbevisa mig någon!

Jah Hollis

Amerika förlåter somliga av de sina

Snart dags att stänga av datorn och lämna jobbet för i dag. På tv:n är det, som så ofta så här dags, Jay Leno. Gäst är Mel Gibson som många, bland annat Leno, drev väldigt mycket med för en tid sedan när gamle Mel åkt dit för rattfylla och samtidigt passade på att säga vad han gillar judar.
Nu är Mel kostymklädd och nykter och, verkar det som, mycket angelägen att vinna tillbaka sin popularitet och bli förlåten.
Bara en stund tidigare visade Jan Leno en "kändisjulklapp", en OJ Simpson-köttuppskärare: en arm som kom upp ur en låda och hackade vilt med en kniv i ett köttstycke. OJ Simpson har uppenbarligen inte blivit förlåten. Man kan ju undra varför.
Ludacris, en av alla dessa rappare vars storhet går mig förbi, får avsluta hos Leno. Tuffa killar och ett par brudar som får skaka på rumpan. Sidekickens (eller vad man nu kallar andremannen på scenen) Stenmarkluva förtar dock något av den hårda stilen.

Jah Hollis

Leno och dags att stänga butiken

Jay Leno på burken betyder att arbetsdagen är över och jag kan bege mig till övernattningsrummet. På en av våra fotografers dator går ett bildspel med bilder han tog med en liten digitalkamera på kvällen efter vår jobbkonferens.
En massa glada människor passerar revy, mina arbetskamrater, och det dricks och äts och röks och skrattas. Även jag har fastnat på ett par bilder.
Det är med skräckblandad fascination jag ser mig själv på foto nuförtiden.
Medan mina arbetskamrater, för mig, ser hur bra ut som helst, de flesta riktigt snygga och coola faktiskt, ser jag själv helt fel ut. Kalla det dåligt självförtroende, eller vad det nu är, men jag har tydligen svårt att acceptera hur jag faktiskt ser ut.
Å andra sidan har jag hört många av dem som jag tycker ser bra ut på bild säga att de inte gillar att se bilder av sig själva. Kanske kan man dela upp oss människor i sådana som gillar att se sig själva på bild och sådana som inte gör det.
Eller är det för trivialt? Jag är trött, dags att släcka och gå.

Jah Hollis

En lång dag

Tandläkarbesöket blev en besvikelse.
Den nya guldkronan passade inte, och jag måste dit en gång till för att få det fixat. En och en halv timme på tåget till ingen nytta.
Och på det då en ganska arbetsintensiv kväll.
Nu har jag kollat Jay Leno medan jag avslutat efterarbetet.
Damien Rice och Borat: den ene gravallvarlig, den andre skämtade om allt man inte får skämta om.
Dags att släcka ner och dra.

Jah Hollis