Det råder rena inaveln inom tv-världen

För ett antal år sedan, när skärmen på min tjock-tv började rasa och Jarl Alfredius blev mer och mer lik Hulken för varje gång han läste nyheterna, beslutade jag att slänga tv:n och att inte skaffa någon ny.
Jag har ännu inte funnit någon större anledning att ångra mitt beslut och fördelarna med att inte ha tv är för mig större än de eventuella nackdelarna.
Jag ska med en gång säga att jag inte på något vis är fördömande eller nedlåtande mot den som tycker det är kul med tv. Men själv tycker jag det är övervägande skräp som skickas ut i etern.
Till exempel läste jag om den nu pågående serien Sommarkväll med Anne Lundberg där programledaren sitter på Ystad Saltsjöbad och (av det stora antalet gäster i varje program att döma) intervjuar mer eller mindre kända personer på löpande band.
För det första har jag själv väl aldrig varit speciellt intresserad av den här programformen, om det inte varit någon längre intervju med någon person jag verkligen är genuint intresserad av.
För det andra verkar det handla om rena inaveln om man ser på vilka som bjudits in till programmet, bland annat en lång radda programledare och journalister inom radio och tv.
Jag läser hellre veckogamla dagstidningar eller ligger på sängen och studerar mönstret på väggen än jag bänkar mig framför burken för att lyssna på intervjuer med Annika Lantz och Peter Settman.
Huga buga!

PS. Såg just att trumpetaren Håkan Hardenberger kallas "trumpetvirituos" i programpresentationen. Virituos. :-P DS.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Tv, Sommar, Anne Lundberg, Ystad Saltsjöbad, Programledare, Radio, Inavel, SVT, Annika Lantz, Peter Settman

Alla dessa osympatiska tv-programledare

Mycket av det som visas i televisionen i det här landet nuförtiden verkar vara hämtat från avskrädeshögen. Och man kan fråga sig var kanalerna som sänder skiten hittar alla osympatiska, cyniska programledare.
Jag ska erkänna direkt att jag inte sett det senaste lågvattenmärket, Sanningens ögonblick, för av vad jag hört om det så finns det ingen anledning att se skiten.
Jag fattar inte varför man ska se program som vädjar till vår hyenamentalitet och där man utnyttjar folk för att få tittare och håva in pengar till tv-bolagets ägare (och jag fattar inte att folk ställer upp i programmen, men det är väl pengar man lockar med som vanligt).
Bland de osympatiska programledare man engagerar för att leda dessa program tycks all mänsklig empati och känsla för kvalitet vara bortsopad. Det gäller att få framgång på andras bekostnad helt enkelt.
Själv tycker jag exempelvis Pontus Gårdinger, som leder ovan nämnda program, verkar vara en genuint obehaglig figur som jag hoppas slippa möta i verkliga livet.
Min teori är, att dessa tv-programledare varit antingen:
A. Killar (och en och annan tjej) som blivit mobbade i barndomen och nu ska ta igen det genom att ge sig på andra.
B. Killar (och en och annan tjej) som var mobbare i barndomen och som ser tv som en möjlighet att kunna stoltsera med sina kunskaper i denna verksamhet.
Visst, det står var och en fritt att titta på vad som helst på burken.
Men för varje skitprogram finns det en miljon alternativ där man kan göra eller uppleva något roligare.
Jag lovar.

Jah Hollis

Andra bloggar om: tv, television, Femman, sanningens ögonblick, programledare, pontus gårdinger, mobbning, mobbare, mobbad