Twingly statistik

Visar inlägg med etikett propaganda. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett propaganda. Visa alla inlägg

måndag 13 december 2010

Och vad säger Guillou om Stockholmsbomben?

För inte så läge sedan skrev den alltid så allvetande Jan Guillou en krönika i Aftonbladet om hur överdrivet talet om ett terroristhot mot Europa är.
Det var hysteri och skräckpropaganda alltihop och det fanns inte den minsta anledning, speciellt inte Sverige att vara rädd för några terrorister.
Det var naturligtvis det superonda Nato som låg bakom alltihop för att kunna bedriva ett krig mot islam, bla, bla, bla.
Det skulle vara intressant att höra Guillou förklara bombsprängningen i Stockholm.
Var det hysteri, skräckpropaganda eller kanske bara ett hjärnspöke som låg bakom?
Eller har det rentav kanske inte ägt rum?
Själv blir jag rätt konfunderad över hur många (märkligt nog folk jag trodde hade ett vänsterperspektiv, demokratiskt sådant, på världen) nu slåss om att försöka släta över, bortförklara och otroligt nog närmast försvara dåd där någon försöker ta livet av ett slumpartat urval av människor, gärna då i guds namn.
Redan har jag hört och läst om hur några tycker sig kommit på något klurigt, när de jämför bombmannen i Stockholm med den man som misstänks (obs! misstänks, han är vare sig åtalad eller dömd ännu) för en radda skjutningar i Malmö.
Frågan skulle då vara varför det ena skulle vara ett terroristdåd och det andra ett verk av en ensam galning.
För det första vet vi ju ännu inte, med säkerhet, alla detaljer om vare sig bomben i Stockholm eller skjutningarna i Malmö (fastän den misstänkte i Malmö nu verkar ha något fel i skallen).
Och ser man inte någon som helst skillnad bakom de båda brotten kanske man ska tänka efter en gång till.

Men ur mänsklig synpunkt spelar väl inte terminologin någon roll alls här.
Tydligen finns det, på Facebook och liknande, folk som hyllar den misstänkte bombmannen (han dog en hjältes död), liksom det knappast är någon högoddsare att den misstänkte skytten i Malmö också hyllas i vissa kretsar.
Sådant tänkande är det som är det mest skrämmande för mig, ett omänskligt sätt att se på sina medmänniskor.
Sedan får Guillou och hans likasinnade tycka vad de vill.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

tisdag 24 augusti 2010

Fjantig pseudodiskussion om pissprov



Lagom till några veckor före valet presenterar Sveriges Radios P3 Nyheter ett inslag där en av Socialdemokraternas förgrundsfigurer, Thomas Bodström, inte (i ett reportage inspelat i maj) vill ställa upp och lämna ett pisseprov som ska användas för ett drogtest.
Bodström som tydligen är för att elever ska kunna drogtestas frivilligt på svenska skolor använder sig i detta fallet av frivilligheten och avstår.
Moderaternas nickedocka Beatrice Ask som vill att man ska ha drogtester under tvång i skolorna ställde däremot lydigt upp på denna förnedrande procedur inför radioreportrarna.
Naturligtvis nappar samtliga ordningsmän/kvinnor och moralpredikanter (varav samtliga verkar finnas inom den allianslobby som jag inte ens vill sänka mig till att lägga in länkar till) på denna "nyhet" och tycker glatt att man nu kan misstänkliggöra Bodström för att vara en dekadent knarkare.
I Alliansens led är förstås alla vita som snö, saknar känsla för personlig integritet, och ställer upp på pisseprov på order från Storebror när som helst, eller?
Jag skulle tippa att vår mänskliga och medborgerliga integritet är i betydligt större fara under dessa lealösa moralpredikanter som tycker att Beatrice "Lila kuvert" Ask är ett föredöme, än under de som tycker att det som Bodström (inte) gjort är en pseudohändelse.
Men den som kan misstänkliggöras det allra minsta här i landet, när det är fråga om droger och drogpolitik, ska med automatik misstänkliggöras, av dem som inte vill ha någon som helst seriös diskussion om de här frågorna.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

söndag 25 mars 2007

Vem vill bli A Sex Crazed Zombie?

Reefer Madness måste vara en all time high (oavsiktlig ordvits där!) i propagandafilmernas historia. Typiskt på något viss också att man kopplar ihop den onda, hotfulla marijuanan med musik (populärmusik) och lösaktigt leverne (det var en kyrklig grupp som finansierade filmen).
Musiken förför, och redan efter ett par bloss på en reefer är det kört: man förvandlas till ”A Sex Crazed Zombie”.
Detta måste på något vis ha varit 1930-talets G - som i gemenskap. Där var det också dekadent musik, sex av ”onormal” typ och – naturligtvis – knark som hotade de unga och lockade dem från den rätta stigen.
Även G blev, precis som Reefer Madness, en kultfilm, men kanske inte av de anledningar som regissörerna och producenterna tänkt sig.

Jah Hollis