Så är vi redan inne på fredagen den 22 juli och det innebär ett nytt fredagstema hos Sinneskatten/Carina och det är: Välja. Själv väljer jag en bild tagen sent onsdag kväll efter att det varit quiz på The Pickwick Pub här i Malmö (ja, i vanlig ordning alltså). Jag hade egentligen tänkt använda bilden till ett annat inlägg på bloggen, men nu passar den förträfflig till temat Välja. Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att det enda man kunde välja på en svensk "pub" var i stort sett "En stor stark". Nu har varje pub med självaktning ett stort urval av öl från stora delar av världen och det kan vara en njutning att välja bland det stora och ständigt föränderliga utbudet, som på Pickwick. Fler bilder på temat finns här.
Ur dagens nyhetsström fiskar jag fram två nyheter som är av kategorin "vad var det jag sa?". För det första: Hälften av bilisterna på våra vägar och gator använder av någon anledning (slöhet? barnsligt uppror? ren dumhet?) inte blinkers för att visa vart de ska svänga när de ska svänga. Eftersom jag själv befinner mig ute på vägarna rätt ofta kan jag bara konstatera att denna undersökning har kommit fram till vad jag redan kände på mig. För det andra: Det var taktikröster som räddade Göran Hägglund och hans kristdemokrater kvar i riksdagen. Samma gäller tydligen i stort för Maud Olofsson och Centern. Sedan lär många ha taktikröstat på SD. Vad det nu ska vara för taktiskt med det. Nej, nu är det dags att ge sig ut bland de icke-blinkande medtrafikanterna igen.
Hur många är det egentligen som blev förvånade över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i valet i söndags? Inte jag i alla fall, även om deras framgångar i många kommuner var oväntat stora. Det låg i luften på något vis efter deras resultat i så många opinionsundersökningar, och varför skulle vi i Sverige (som styrts av egoismens förespråkare i fyra år nu) vara förskonade från det som drabbat nästan alla andra europeiska länder? Jag känner med alla som är besvikna, ledsna och förbannade nu, och värst känns det att man tycks leva i hjärtat av SD-land när man bor i Malmö (även om det finns SD-enklaver här och var över hela landet, som till exempel i delar av Hässelby i Stockholm och i småkommunerer i norra landet). Tro nu bara inte att malmöiter, eller skåningar i gemen, är några hopplösa fall som köpt SD-politiken rakt av. Precis som i Stockholm, visade massor av folk i Malmö i måndags sitt missnöje med SD-framgångarna (märk väl också att Skånepartiet, som väl lätt kunde tävla med SD när det gällde att så misstro mellan människor, efter valet tycks ha raderats ut). Och jag hoppas att kampen mot alla partier som arbetar för att bygga upp denna misstro mellan människor ska fortsätta att föras på ett smart och värdigt sätt, inte med våld och odemokratiska medel. Visst kan det låta trist att påpeka det, men vi lever i en demokrati och då kan det gå som det nu har gått i Sverige. Vi kan inte förbjuda folk att tänka eller rösta på ett visst vis, det gör man inte i en demokrati. Däremot kan man uppmuntra folk att välja bättre alternativ. Jag tror inte att alla de som nu röstat på SD är några slags neandertalare som plötsligt kommit ur sina grottor och som hatar allt och alla som inte är som dom. Det måste gå att få många av dem att välja andra alternativ. Förutsatt då att vi har bra alternativ att erbjuda alla. Det tror jag är utmaningen.
Nu tycker jag vi har fått nog av vallöften och debatterande, och det ska bli skönt att valdagen äntligen är här i morgon, den 19 september. Fredagskvällen avslutades väl valrörelsen på något vis (även om jag såg många valarbetare ute på stan i Malmö idag) med den stora partiledardebatten i SVT. Och det verkar som om det ännu inte är avgjort vem som ska gå segrande ur detta. Oddsen verkar vara för alliansen, och tar de hem det kan det ju bland annat tacka en stor och stark borgerlig (läs främst Bonniers) press som ju tagit ställning för alliansen, och det inte bara på ledarplats. Det värsta exemplet är nog Expressen som under valrörelsen visat prov på en riktigt politiserad skitjournalistik. Siffrorna talar för sig själva. Ett praktexempel är en artikel på nätet efter fredagens tv-debatt. Först har Expressen beställt en av dessa eviga opinionsundersökningar (där tv-publiken ska välja "vinnare" i debatten) och slår sedan fast att "Reinfeldt vann - trots allt". Trots vadå? frågar man sig. Jo, trots att de rödgröna vågade ifrågasätta den politik Reinfeldt och hans lydpartier i alliansen står för. Eller det handlade enligt Expressens ordvrängare om "rödgröna attacker" på Reinfeldt personligen när man valde att lyfta fram exempel på människor som drabbats, på riktigt som Moderaterna gillar att säga, av alliansens i stora stycken diskriminerande politik där det bara är pengarna som styr. Expressens journalister borde skämmas för att sätta sina namn under sådana partsinlagor. Man kan ju tro att de skriver på uppdrag ev Reinfeldt själv.
De kallar sig de Nya Moderaterna och har mage att kalla sig ett arbetarparti. I grund och botten är de samma gamla högerparti med samma gamla ideal som går ut på att i första rummet värna överhöghetens privilegier och välstånd. Vill ni se vad Moderaterna gör i verkligheten när de får oinskränkt makt så kolla in Vellinge, en liten kommun utanför Malmö, där bland annat Skanör och Falsterbo ligger. Där har Moderaterna en bedövande egen majoritet i fullmäktige och en fullmäktigeordförande som numera kallar sig borgmästare (och i mer självgoda lägen "kung"). Göran Holm heter han och han har sett till att få sin beskärda del av medborgarnas skattepengar för att leva gott. Se det är en riktig moderat det, i en riktig moderat kommun, och inte någon fjant som håller på och svamlar om att Moderaterna är ett arbetarparti och sådant trams. Tänk på det nu när det är dags att rösta.
Klockan är över ett natten mot måndagen den 13 september 2010 och om en stund måste jag sova om jag ska orka med att jobba i morgon. Vart den här helgen har tagit vägen vet jag inte riktigt. När jag kom hem natten mot fredagen före helgen var jag så trött att jag slocknade ovanligt tidigt för att vara en natt då jag är ledig dagen efter (alltså före 03). Fredag gjorde jag en rivstart, uträttade snabbt en radda ärenden och hann till och med att gå och rösta i förtid. Jag ska jobba söndagen då det är val och jag visste redan säkert vad jag skulle rösta på, så det var en ganska enkel sak. På skoj gjorde jag några dagar tidigare en test i ett par av tidningarnas valbarometrar på nätet, de där man genom att svara på ett antal frågor ska kunna få svar på var man står partipolitiskt. Till min stora förvåning hamnade Feministiskt initiativ överst på ett av mina testsvar. Och till min ännu större förvåning hamnade hela alliansen efter Sverigedemokraterna (som jag aldrig skulle kunna tänka mig att rösta på). Att Centern kom sist förvånar mig egentligen inte; jag tycker det är ett otidsenligt parti som inte hör hemma i politiken i dag och som dessutom sålt den lilla själ man har kvar i kärnkraftsfrågan. Om en vecka vet vi hur det har gått i valet och jag har på många vis onda aningar. Alliansen verkar ha lyckats slå i folk att det är prima ställt i gamla Sverige och att det är viktigare att man får lite mer pengar att konsumera sig lycklig för (ja det gäller ju först och främst dem som har jobb då) än att man har ett samhälle där a-l-l-a får chans till ett anständigt liv. Det känns som om Moderaterna och dess lydpartier redan tagit ut segern i förskott och som om Socialdemokraterna och deras samarbetspartier måste förlita sig på ett smärre under om de ska vinna valet. Och vad hände då under resten av helgen? Inte mycket. Hela fredagskvällen tillbringade jag framför tv:n i lägenheten hos en god vän som är ute på resa. Såg den lite småtrevliga svenska filmen Offside, men i övrigt var det inte mycket på burken som fick mig att längta efter en egen tv. Lördag låg jag under sängen och väntade på terroristattacker. Inte! Söndag misslyckades jag med att ta bilder till veckans Fototriss. Jag drabbades av den fotografiska motsvarigheten till skrivkramp. Jag tror det är tanken på det kommande valet som ställer till det. Och hur jag röstade? Inte på Feministiskt initiativ i alla fall. Även om de säkert har sina goda sidor.
Jah Hollis
Uppdaterat måndag förmiddag: Det var ett program på tv i fredags där Elvis Costello intervjuade Bruce Springsteen och där de spelade en del live (och där den formidable Nils Lofgren var med i bandet) och det var bra. Ville bara ha det tillagt.
Lagom till några veckor före valet presenterar Sveriges Radios P3 Nyheter ett inslag där en av Socialdemokraternas förgrundsfigurer, Thomas Bodström, inte (i ett reportage inspelat i maj) vill ställa upp och lämna ett pisseprov som ska användas för ett drogtest. Bodström som tydligen är för att elever ska kunna drogtestas frivilligt på svenska skolor använder sig i detta fallet av frivilligheten och avstår. Moderaternas nickedocka Beatrice Ask som vill att man ska ha drogtester under tvång i skolorna ställde däremot lydigt upp på denna förnedrande procedur inför radioreportrarna. Naturligtvis nappar samtliga ordningsmän/kvinnor och moralpredikanter (varav samtliga verkar finnas inom den allianslobby som jag inte ens vill sänka mig till att lägga in länkar till) på denna "nyhet" och tycker glatt att man nu kan misstänkliggöra Bodström för att vara en dekadent knarkare. I Alliansens led är förstås alla vita som snö, saknar känsla för personlig integritet, och ställer upp på pisseprov på order från Storebror när som helst, eller? Jag skulle tippa att vår mänskliga och medborgerliga integritet är i betydligt större fara under dessa lealösa moralpredikanter som tycker att Beatrice "Lila kuvert" Ask är ett föredöme, än under de som tycker att det som Bodström (inte) gjort är en pseudohändelse. Men den som kan misstänkliggöras det allra minsta här i landet, när det är fråga om droger och drogpolitik, ska med automatik misstänkliggöras, av dem som inte vill ha någon som helst seriös diskussion om de här frågorna.
I går, måndag, var det två månader till det är val, alltså till den 19 september. Ovisst som bara den verkar det vara, även om jag känner det som om en högervågsveper över oss just nu. En högervåg där den borgerliga pressen och de borgerliga lobbyisterna och bloggarna drar på för fulla trumpeter för att tala om för oss hur bra allt blivit (och hur farligt det är att byta styre). Den vågen är inget som gläder mig, för jag tycker det är dags att vi röstar bort den självförhärligande allians som har styrt på riksnivå de senaste fyra åren. Det som kan hålla dom kvar vid makten är pengar, för fyra av tio tillfrågade i någon av dessa eviga opinionsundersökningar tycker att de fått det ekonomiskt bättre under Reinfeldt och hans gäng. Resten tycker väl då att de fått det sämre eller att läget är oförändrat, men jag är rädd att det är bland de som tycker de fått det bättre (= lägre skatt antar jag) som det finns en stor vilja att rösta och att man då ofta röstar på sina välgörare. Bland de som skulle behöva göra sin röst hörd, det som tycker de fått det sämre, brukar det ju dessvärre vara så att andelen som röstar är lägre. Egoismen ligger på lut och jag tror den har blivit starkare, medan det som kallas solidaritet har backat de senaste fyra åren. Men det är alla vi som får rösta, som ska avgöra vilka som ska styra i riksdag, landsting och kommuner fyra år framåt. Bryr man sig inte ens om att rösta, blir det nog inte så trovärdigt att börja klaga i efterhand om man tycker det gått fel.
Det är nu cirka ett år kvar till att vi ska gå till riksdags- och kommunalval här i Sverige igen. Och det är ungefär ett år sedan den nu rådande finanskrisen utlöstes när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers försattes i konkurs. Mitt emellan dessa händelser peppras vi med opinionsmätningar om hur svenska folkets skulle kunna tänkas rösta om det vore val redan nu. Frågan är väl vad dessa opinionsmätningar fyller för syfte. Vad vill man visa med dem? För i grunden spelar det ju ingen som helst roll hur folk skulle rösta just nu. Saker och ting som gör att folk kommer att tänka om lär inträffa under det år som är kvar till valet och om jag vore politiker skulle jag passa mig för att dra för stora växlar på opinionsundersökningar. Jag menar att just finanskrisen verkade för de allra flesta komma som en totalt oförutsägbar blixt från klar himmel. Och vem vet vad som väntar härnäst? Finanskrisen är dessutom, vad än somliga vill påskina, långt ifrån över än. Dess verkningar har vi ännu inte fått uppleva till fullo. Så dra inte för vittgående slutsatser av opinionsmätningarna.
Ibland, när jag går ute i någon butik för att handla, tänker jag på hur lätt det skulle vara om det bara fanns en sort av varje vara. En sorts makaroner, en sorts duschkräm, ja en sort av allt. Lite som Konsums gamla blåvita varor (skulle även kunna gälla fotboll om man är lagd åt det hållet). Det skulle ju bli som när man utser president på Kuba, eller kanske som när Fredrik Reinfeldt och kompani ska utse generaldirektörer. Tänk att slippa den där ångesten man kan känna när man ställs inför ett val. Jag tror Fidel och Fredrik har kommit på något där.
Nu börjar det hetta till i kampen om vem som ska ta över i USA efter praktfiaskot George W Bush. På den republikanska sidan har man börjat sålla agnarna från vetet i och med att John Edwards och Rudy Giuliani gett upp kampen om en hägrande presidentpost. Och vad det gäller demokraterna så har väl aldrig någon på allvar trott annat än att det kommer att stå mellan Obama och Hillary Clinton. Inte för att jag får rösta, men jag föredrar nog Hillary Clinton. Låten här ovan med Joe Strummer & The Mescaleros föll sig som ett helt naturligt val när det gällde att välja en illustration till Rudy Giulianis avhopp. Han skulle lyssnat på budskapet, men det gjorde han uppenbarligen inte. Nu är det åter onsdagskväll, en ledig sådan för mig. Och det innebär att det strax är dags att ge sig av till Pickwick för att vara med i veckans quiz. Vilka som dyker upp har jag ingen aning om, men att några dyker upp, det är jag rätt säker på. Och jag känner lite lätt segervittring.
Uppdaterat 31 januari: Som en kommentator mycket riktigt påpekat är Mr. Edwards demokrat. Jag var lite slarvig när jag placerade hans politiska tillhörighet. Borta från stridens hetta är han likväl, och vi lär inte få så många mer nyheter om den mannen här i Sverige. JH
Aftonbladet påstår att det var en storskräll att Hillary Clinton vann över sin främste demokratiske medtävlare i det amerikanska primärvalet i New Hampshire. DN skriver att det var en sensationell seger för Clinton. Jag anser att vare sig var en storskräll eller sensationellt på något vis. Det har ju hela tiden varit tätt mellan kandidaterna, både på den demomratiska och den republikanska sidan, så det var väl ingen oöverkomlig seger för Hillary Clinton nu. Men kanske har man på många håll inom media lite för stor tro på opinionsundersökningar och liknande "analyser" av läget inom politiken. Både vad gäller den inhemska här i Sverige och den som gäller exempelvis det amerikanska presidentvalet. Detta bör väl, om inte annat, glädja – öh, vad heter han nu vår statsminister – Fredrik Reinfeldt. Var det ja!
Gör ett tankeexperiment. Tänk er att de förhållanden, som nu råder i den uppenbarligen sinnesförvirrade Robert Mugabes Zimbabwe, hade rått i Sverige inför valet i höstas. Valrörelsen har dragit igång när helt plötsligt Göran Persson bestämmer sig för att begränsa Allianspartiernas möjlighet att föra ut sitt (sina) budskap kraftigt. Polisen får order om att slå ner alla protester mot begränsningarna i yttrandefriheten med allt våld som krävs. Ingen får offentligt föra fram åsikter och kritik om att Göran Persson och hans parti kört Sverige i botten och att landet står på gränsen till en total katastrof om man inte snabbt ändrar riktning i politiken. Fredrik Reinfeldt ger sig ändå ut och talar för folk just för att föra ut detta budskap. Då blir han så svårt misshandlad av polisen att man inte vet om han kommer att överleva. Leijonborg, Maud och kd-Göran blir förfärade, men inför hot om att de ska få samma behandling väljer de att hålla tyst. Alla personjämförelser åsido, tänk er in i situationen: skulle ni vilja att omvärlden på något vis ingrep i det som Göran P då aggressivt skulle kalla inre angelägenheter som ingen annan kan begripa? Vad tror ni alla de som nu drabbas av detta i Zimbabwe vill? Att Mugabe ska få regera på livstid? Det börjar bli Saddam-varning här, men Zimbabwe är ju gudbevars en demokrati, eller?
Det finns olika skolor när det gäller människans möjligheter i livet, väldigt många kan man väl lugnt säga. Ett huvudspår är i alla fall huruvida man har ett fritt val eller inte. Just nu sitter jag i valet och kvalet, så jag antar att jag har lite att säga till om i alla fall. Jag har vaknat ovanligt tidigt efter en lugn kväll utan intag av alkohol eller något annat som skulle kunna sätta mig ur spel i dag. Men, och det har jag inte valt själv (tror jag), jag har inte fått sova ut riktigt. Kanske skulle sitta fint med någon timme till. Å andra sidan skulle jag kunna komma igång med saker jag borde, och egentligen vill, göra. Det saknas sannerligen inte arbetsuppgifter, om det är så man ser det. Många som skulle kunna klassas som hushållsnära tjänster tror jag. Plus lite vanligt inhandlande av förnödenheter. Så: tillbaka till bingen, eller upp och dra igång? Jag ska inte lösa det med tärningens hjälp, och jag tror inte något öde löser det åt mig om jag bara låter tiden gå. Det är jag som avgör just nu. Och jag återkommer till mitt val och till resultatet.
Jag läste för övrigt i Sydsvenskan i dag att Ingemar Stenmark är en legend. Tänk, jag trodde att han fanns på riktigt.
