Enögt sätt att se på Köpenhamnsbråket

Bråket kring Ungdomshuset i Köpenhamn har väckt heta känslor, ingen tvekan om det. Själv är jag, i vanlig ordning, kluven inför det som hänt.
Visst, polisen verkar ha tagit i med hårdhandskarna från början och politikerna verkar inte ha varit inställda på att mötas på halva vägen om man så säger.
Men samtidigt är det ju faktiskt så att det omstridda huset är sålt till Faderhuset, och det oavsett om det är en sekt av värsta sort eller inte. Samtidigt har väl många unga människor i Köpenhamn känt att Ungdomshuset faktiskt har varit deras hus, och de känner sig givetvis genuint lurade.
Själv reagerade jag mot det onödiga våldet både från danska polisen och från en del av dem som protesterade mot stängningen av huset. Och det värsta av allt: när aktivister gick in i Christianshavns gymnasium, en skola, och gick loss på böcker (som eldades upp på gatan) och annan materiel. Ren och skär idioti.
Att sådana här protester också drar till sig rena proffsbusar är det väl ingen som tvekar om.
Men jag blir förbannad när jag läser en sådan här krönika i Kvällsposten: krönikören vältrar sig i populistiska floskler och verkar inte ha mycket på fötterna i form av fakta. I stället är han visst tankeläsare eftersom han vet exakt hur danska aktivister tycker och tänker, utan att ens ha bytt ett ord med någon av dem.
Krönikörerna på Kvällsposten/Expressen ligger ofta på en intellektuell nivå nära lallande idiot-stadiet.
Men man hämtar säkert hem poäng hos högerextremister och sanslösa lag- och ordning-fanatiker. Allt är bara svart och vitt, och de vet givetvis alltid bäst, de enkla lösningarnas kungar.

Jah Hollis

Det dammade för mycket om Ungdomshuset

Rivningen av Ungdomshuset i Köpenhamn är, enligt vad Politiken (kanske mer seriös än Ekstra Bladet) nu berättar, igång igen.
Faktum är, att det (fortfarande enligt Politiken), var Köpenhamns kommun som själva snabbt stoppade rivningen som inleddes tidigt måndag morgon. Men det var inte av hänsyn till några protester.
Det var en miljöinspektör från kommunen som (tillfälligt) stoppade rivningen, eftersom grannar tyckte det dammade för mycket och det kan finnas asbest kvar i byggnaden.
Men sedan man försäkrat sig om att det spolades nog med vatten över rivningdammet (”att det bliver pøset rigeligt med vand på støvet”) var det fritt fram att riva vidare.
Så för det huset är det definitivt kört nu. Men det borde väl finnas andra hus i en så stor stad som Köpenhamn som kan vara samlingsplats för en del av stadens unga.

Jah Hollis

Köpenhamn–Oskarshamn, likheterna finns

Läste på Politikens webbsida att det omstridda Ungdomshuset i Köpenhamn nu ska rivas, och det ska ske inom ett par dagar. Ägarna (jo, de är faktiskt det), den kristna sekten Fadershuset, ska, enligt vad Politiken säger sig fått reda på av byggbranschen i Köpenhamn, ha fått klartecken från Köpenhamns kommun att jämna huset med marken.
En sådan rivning lär inte gå obemärkt förbi, och det sägs att flera firmor i rivningsbranschen i Köpenhamn (och folk som jobbar i de firmorna) sagt ifrån att de inte tänker ta det jobbet.
Hur det än går till, får man hoppas att ingen människa ska behöva skadas, eller än värre sätta livet till i den här striden.
Nej, det är inte värt det.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller med en kyrkoockupation i lilla småländska Oskarshamn en gång i tiden, påsken 1975. Dimensionerna var givetvis inte desamma som i Köpenhamn nu, men det handlade om samma sak.
Ungdomar ville rädda en rivningshotad kyrka för att göra den till musikhus. Man får nej i alla instanser och i desperation ockuperar man huset på påskaftonen.
Efter påtryckningar från dåvarande kommunalrådet är polisen snabbt där och bryter sig in i kyrkan och släpar ut ungdomarna som bara gör passivt motstånd (våld hade varit totalt meninglöst, tro mig).
Sedan rev kommunen kyrkan en tidig morgon.
Men jag vill hävda att kampen för huset inte hade varit förgäves och vid tillfälle ska jag återkomma till detta ämne.

Jah Hollis

PS. Historien om kyrkoockupationen i Oskarshamn finns kortfattat, men bra, återgiven i en bok som Thomas Gren skrev till Oskarshamns 150-årsjubileum 2006. DS.