I brist på nya teman till Fototriss inbjuds vi till en annan typ av fotoutmaning på BP:s blogg.Tanken är att vi ska visa upp någon typ av Konstigt djur, och det är en utmaning jag antar direkt.Fast enligt reglerna får inte fåglar och människor vara med; inga problem.Men sedan ska det vara djur med minst fyra, gärna fler, ben och där blir det lite problem.Mitt djur har inga ben, i alla fall inte på utsidan.Däremot kan det klättra på väggarna på grannhuset.Fler bidrag hittar ni i kommentarerna här.Jah HollisLäs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fototema, Fototävling, Djur, Fisk, Malmö
Så, nu är det dags.
Nu ska jag svara på uppropet, utmaningen från den här mannen.
Låt mig först dra en liten prolog.
De första upplevelserna av att få lyssna på musik på grammofon var när min äldre bror spelade skivor med Bill Haley och Elvis hemma.
Jag hade också en kusin som brukade spela Frank Sinatra, och andra släktingar som spelade Povel Ramel när vi samlades till någon släkthögtid.
Den första egna skiva jag fick, var en historia om Kalle Stropp och Grodan Boll som Thomas Funck spelat in.
Den första skiva jag köpte för egna pengar var signaturen till Bröderna Cartwright. Fast jag upptäckte sedan att det var inte originalmusiken utan en cover, fastän Little Joe och Hoss och dom andra var på omslaget.
De övriga tre låtarna på EP:n var också rätt kassa och jag tror att jag där fick en nyttig grundkurs i hur skivindustrin funkar.
Men nu ska det handla om låtarna som verkligen tog tag i mig och mitt liv.
1. She Loves You, The Beatles
Att höra och se The Beatles var som en uppenbarelse, och det var den här låten som var inledningen till en livslång förälskelse. Den fick mig, ung som jag var, att byta stil, att låta håret växa och att försöka klä mig som Beatles. Det försatte mig också i en rebellposition, för det beslutet orsakade trubbel hemma, i skolan och ute på stan. Än värre blev det när jag hörde Not Fade Away med Rolling Stones och Don´t Bring me Down med The Pretty Things. Men det fanns ingen återvändo, hur mycket stryk man än fick ta.
2. Time Is On My Side, The Rolling Stones
Den första låt jag repeterade in med det allra första band jag spelade med, nere i Mopps källare. Say no more! Att det var en cover på en rhythm´n´blues-låt fattade jag först långt senare.
3. The Times They Are A-Changin´, Bob Dylan
Jag köpte singeln och insåg att det fanns tänkare inom musiken. Fick mig att leta upp annan musik och litteratur som ledde mitt eget tänkande in på nya och intressanta banor.
4. Light My Fire, The Doors
Well, det är här drogerna kommer in. Jag minns exakt första gången jag hörde den här låten och jag minns också att jag något senare hörde just den samtidigt som jag för första gången kände hur jag blev hög på hasch. Det gick inte obemärkt förbi. Jag njuter fortfarande av Doors, nu även spik nykter.
5. Who Are The Brain Police?, Mothers Of Invention
Ytterligare ett band som öppnade nya dörrar, musikaliskt och i sättet att tänka. Jag klev in och jag minns exakt när jag hörde låten första gången.
6. The Israelites, Desmond Dekker and The Aces
Första låten med en rytm vi i olika former kallat ska, rock steady, reggae. You name it! Jag hade hört andra låtar i genren förut, en och annan ska-låt hade väl hörts i radion, men det var här jag fattade galoppen om man kan kalla det så. Ledde vidare fram till Bob Marley och en mängd reggaeplattor jag inskaffade under 1970-talet. Fick mig också att resa runt i världen för att kolla in Bob, Culture, Burning Spear, Black Uhuru, U-Roy...
7. God Save The Queen, Sex Pistols
Den överbryggade för mej den generationsklyfta som öppnade sig i slutet av 70-talet och som många av mina vänner föll ner i. Jag snodde den här singeln i en affär, bandade den och plågade folk på en fest med att spela den på repeat tills någon tog bandaren från mig. Men med dem som kallades punkare byggde jag upp en ömsesidig förståelse, och där öppnades ännu en ny värld.
Ja, det var det hele, som dansken säger. Det finns fler låtar som ska ha hedersomnämnande, och det är väl tråkigt att det inte finns en enda kvinna på listan och bara ett band med icke vita män.
Men så är det bara.
Jah Hollis
”Vi arbetar inte.Vi spelar musik.”Det var väl så han uttryckte det, punkrockaren Trindeman Lindeman. Och det var väl en dröm man hade en gång: att slippa knega och att få spela musik i stället.
Hur det blev med det vet vi väl, de flesta av oss.
Men musiken har vi väl inte släppt? Den har hängt med och det är många viktiga tillfällen i livet vi kan hänga upp på en speciell låt.
Så anta nu denna utmaning från en bloggare som vill ha lite reaktioner.
Glöm Goran och det där dödstrista dagens politiktjafsbloggandet en stund.
Jag har antagit utmaningen, och den är ta mig tusan inte enkel.
Jag har funderat länge nu, och jag kommer att fundera ett bra tag till.
Hela livet spelas ju upp när man tänker på det.
På gott och på ont.
Jah Hollis
