Favoriten Fototriss är tillbaka igen. Temat för del 134 är välbekant och har använts tio gånger tidigare. Ändå är det ständigt nytt: Så ser det ut där jag är. Jag var trött i dag, denna lördag emellan två långa arbetsdagar, och tog mig inte ut för att fota förrän det nästan började skymma. Och jag fångade, uppifrån och neråt: 1. De stora björkarna på lekplatsen utanför huset där jag bor börjar bli riktigt gröna och fina nu. Och solen går inte ner förrän långt inpå kvällen. 2. Jag cyklade en bit och stannade på en av broarna som går över järnvägsområdet. Malmö är platt som en pannkaka och dess horisont (skyline kanske det heter på nysvenska) är därefter. Från höger till vänster syns i alla fall bland annat Turning Torso, Kockumskontoret, Petri kyrka, Kronprinsen och Hilton. 3. Vänder man sig om ser man Sydsvenskans hus där Malmös allenarådande och Bonnierägda tidning håller till. Plus ett mystiskt ödehus i förgrunden. Sedan hann jag inte mer så mycket mer eftersom det blev för mörkt. Fler bilder på temat här. Ha en bra 1 maj!
Valborgsmässoafton har gått över i 1 maj och så småningom ska massorna (nåja) ut på gatorna och demonstrera. Själv ska jag för enkelhetens skull arbeta. Annars hade det väl varit ett alldeles utmärkt tillfälle att höjs sin röst i dessa kristider. Men för oppositionen kan det väl vara lite bekymmersamt med trovärdigheten just nu, i alla fall för den stora delen av den (oppositionen alltså). Själv är jag glad att jag inte ska vara första majtalare (något jag aldrig varit och väl aldrig lär bli), för jag har ingenting att säga. Jag är helt renons på idéer och jag har tillbringat denna soliga och fina (i alla fall i Malmö) valborgsmässoafton inomhus görandes just ingenting. Sådant är läget just nu. Mer uppåt är det naturligtvis i Piratpartiet som har fina opinionssiffror i det kommande EU-valet. Jag hörde deras förstanamn på valsedeln, Christian Engström, uttala sig i Lunchekot i dag. Han lät, ungefär som jag väntat mig, som pastor Jansson: han hade inga bestämda åsikter om någonting. Jo det hade han förstås. Om det lilla som Piratpartiet har i sitt partiprogram. Om till exempel migranterna, eller allt det andra som är heta frågor för EU, verkade han inte bry sig. Vilket jag tycker verkar lite enögt. Fast pirater har ju ofta en lapp för ena ögat.
Frånsett att sopgubbarna är här ute på gatan och tömmer tunnor under sedvanligt buller (måste dom verkligen jobba på 1 maj?) verkar lugnet ha lägrat sig över landet efter ännu en av våra stora fyllehelger. Bedömningarna i efterhand tycks pendla från att Valborgsmässofirandet i Sverige denna gång "inte var värre än vanligt" till att det var "stökigt", ja det verkar ha varit en "typisk Valborg", helt enkelt. Det innebär då rätt mycket fylla, speciellt bland de yngre firarna, och diverse bråk och slagsmål, förmodligen till stor del en följd av alkoholintaget. På något sätt verkar vi ha i blodet att vissa saker i vårt land ska firas genom att vi super oss mer eller mindre fulla (det säger väl en del att vi, faktiskt just i dag, också måste ha en Folknykterhetens dag som motvikt) och att resultatet kan pendla från att det inte händer så mycket till att det slutar i katastrof. Men vi är inte ensamma om detta. Vårt brödra- och systerfolk på Island verkar vara inne på samma linje. Jag var där en gång på deras motsvarighet till britternas Bank Holiday, och då åkte alla islänningar ut på landet och campade och bodde på vandrarhem och söp och festade så det stod härliga till. Jag bara fick en känsla av att det inte var den enda helgen som de firade på det viset.
Det låg en doft av skogs- eller gräsbrand över Malmö när jag åkte hem strax efter midnatt, någon halvtimma efter att Valborgsmässoafton/Willie Nelsons 75-årsdag gått över i Första maj/Kristi himmelsfärds dag/Folknykterhetens dag. Så av allt att döma hade man fått fyr på stadens majbrasor och firat att vintern rasat ut och så vidare. Själv hoppade jag över festlighterna utomhus och bänkade mig i stället framför tv:n hemma hos vännen BT, fick mig en whisky och ett par öl och njöt av semifinalen mellan Chelsea och Liverpool i Champions League. Man kan lugnt säga att det var fotbollsunderhållning och tillika sportdramatik när den är som bäst: tempo, skickligt spel och finesser där det in i det sista stod och vägde om vem som skulle ta sig till finalen. Helt enkelt fotboll på en nivå vi aldrig kommer att få se i allsvenskan hur engagerade vi än är i de matcherna. Nu blev det Chelsea som tog finalplatsen, mycket tack vare två vackert välplacerade mål av den elegante ivorianen Didier Drogba. Den mannen måste vara en av världens mest kompletta fotbollsspelare. I de sista skälvande minuterna av matchens förlängning fick Chelseas ukrainare Andreij Sjevtjenko komma in på Stamford Bridge. På samma arena befann jag mig i BT:s sällskap hösten 1999 då Chelsea mötte Milan i gruppspelet i Champions League. Då var Sjevtjenko Milans allra klarast lysande anfallsstjärna. Bara så ni vet.
