Den svenska litterära parnassen är väl inte direkt överbefolkad med människor som har humor som ett tydligt framträdande kännetecken. Snarare verkar det vara, författare och kritiker i samma omfattning, folk som först och främst tar sig själv och sitt jobb på allra dödligaste allvar.
Härligt då att det finns sådana som Björn Ranelid, en man jag mer och mer kommit att uppskatta. Inte som författare, för jag har ännu inte tagit mig igenom någon bok han skrivit, men som en människa som vågar säga saker och som uppebarligen kan röra om i denna småsura gryta av allvarsmän och -kvinnor.
Visst, jag vet att Ranelid anses vara mästaren när det gäller att ta sig själv på dödligt allvar. Men jag börjar undra om inte mannen har minst en räv bakom varje öra.
För kan man få den flegmatiske GW Persson (vars böcker jag däremot läser och gillar) och den knastertorre och ofta rätt pretentiöse Per Svensson att haspla ur sig dumma saker måste man väl ha träffat rätt på något vis.
Och jag tycker Ranelids sätt att hacka på dessa gubbar, och på KD-gnällspiken Linda Skugge, tyder på (medveten eller omedveten) stor humor.
Sedan är ju GW Perssons snack om vem som säljer mest böcker av honom och Ranelid rätt lågt. Skulle tippa att till exempel Jackie Collins säljer fler böcker än GW, så det blir kanske lite tokigt att hålla på och jämföra försäljningssiffror.
Ranelid träffade ju spiken på huvudet när han sade att det är som att jämföra Snoddas med Jussi Björling.
Jah Hollis
Andra bloggar om: Litteratur, Debatt, Stjärnorna på slottet, Björn Ranelid, Leif GW Persson, Per Svensson, Linda Skugge, Jackie Collins, Snoddas, Jussi Björling
4 kommentarer:
Ha ha... vad har Collins med GW att göra. Du har också humor!
Tack, det hoppas jag verkligen jag har.
Det handlar ju om att jämföra försäljningssiffror som ju GW gör gentemot Ranelid. Jämförelsen med Collins visar väl att försäljningssiffror knappast har med kvalitet att göra.
Ranelid har visst rävar bakom örat. Men han är så jädrans självgod att jag tror att han har dåligt självförtroende, något som han säkert skulle skratta gott åt. Har hört honom många gånger och läst en hel del men tröttat på hans ekvilibrism.
Ja, jag kan bara hålla med. Jag har inte läst nåt av honom, men jag såg programmet. Din jämförelse med Collins är klockren. Leif GW tar sig själv på lite för stort allvar. ;)
Ha det gott.
Skicka en kommentar